Upplandscupen, drabbning nr fyra

Arla lördagsstund och negativa väderleksrapporter till trots; solen sken i Ekebydalen när 15 glada VP-ianer ställde upp mot Vaksalas division 1/division 3-lag. Som den glada ligan vi är såg vi under uppladdningsfasen till att skrämma upp motståndarna med Ida L’s förträffliga spellista och VP-barackens förstklassiga högtalarsystem. Who run the world? Jo, VP girls.

Nåväl. Vädret fortfarande klart när domaren blåste igång matchen. I och med divisionskillnaden hade vi tre straffar till godo som vi planerade lägga senare i matchen. Redan efter några minuter satte VP emellertid hög press och Linnea Jo blev neddragen och ordnade en straff i spel.

Vad VP inte räknat med var Vaksalas målvakt, som studsade runt i målet som en flipperkula, och lämnade få luckor för straffskytten att placera bollen i. Straffen gick strax ovanför ribban. Spelet fortsatte med ställningen 0-0. Båda lagen hade flera fina lägen, även om Vaksala var något mer spelförande. De kom igenom flera gånger på kanten och hittade varandra i mitten. Flera farliga lägen resulterade till slut i 0-1. VP ville kvittera och valde att lägga en straff, men åter igen gick vi bet på grund av hoppjerkan i bortalagets mål. Kriget om bollen fortsatte halvleken ut, dock utan fler mål.

I andra halvlek halkade VP tillbaka och fick mindre och mindre tid tillsammans med bollen. Även om mittfältet flera gånger spelade fram till både forward och offensiv mittfältare blev det inga bollar i nätet. Däremot satte Vaksala två mål i minut 56 och 63. VP la ytterligare en straff, även denna gång en nit. Snön började yra och båda lagen krigade på. Bortalaget (men även hemmalaget) hade ibland lite svårigheter med att acceptera domarbesluten och det var periodvis lite kinkigt på planen. Värt att nämna är även de näsmosarsekvenser som tycktes genomsyra andra halvlek, både vad gäller VP’s stackars backlinje och en i Vaksala. Skönt nog behövdes inga mer akuta åtgärder vidtas utan spelet fortgick alltjämt.

På VPs sista straff i minut 77 fick Ida L äntligen in bollen. VP fortsatte jaga Vaksala, vars nummer 13 fördelade bollen till sina lagkamrater, och även satte en boll själv. Eftersom jag (målis) hade en del att göra har jag svårt att redogöra för hur de sista två målen kom till, men jag vet att hela VP-laget gjorde starka insatser för att hålla motståndarna borta och det hade kunnat bli betydligt fler mål än vad det faktiskt blev. Mången Vaksalahörnor slogs men VP var starkare och mer bestämda än getingtröjorna. Det fanns några ljusa offensiva glimtar även i andra halvlek. Också tränarsidan gjorde sitt bästa i slutminuterna, genom att försöka lura domaren att ge oss en till straff, men icke sa nicke. Tyvärr räckte vi inte till mot ett bollrullande Vaksala.

Undertecknad hoppas med värkande muskler på en fortsättning av Upplandscupen för VPs del, vilket avgörs genom spel i de andra grupperna under mitten av april.

Vid pennan/
Kajsa