Krönika: Promenad runt Strömsbergsvallen

Efter en promenad runt Strömsbergsvallen en härlig julikväll, snurrar tankarna. Föreningsliv. Styrelsearbete. Utveckling. Barn- och ungdomsidrott. Allt hänger ihop. Allt är viktigt.

Just Strömsbergsvallen har under många år varit mitt andra hem – först som spelare, nu som engagerad i föreningen. Och på något sätt har det blivit mitt andra hem igen.

När jag ser barn och ungdomar spela spontanfotboll på planerna, tänker jag tillbaka. Vi hängde också här jämt. Här skapades våra minnen, vår uppväxt, vår gemenskap. Jag hoppas innerligt att barnen idag får uppleva samma känsla – värme, tillhörighet och glädje – som jag fick. Det är nog en av anledningarna till mitt engagemang i föreningslivet. Men inte hela sanningen.

Jag funderar ofta:
Vad driver mig egentligen?
Vad är det som får mig att brinna för barn- och ungdomsidrotten – och för fotbollen i synnerhet?

Promenaden fortsätter, likaså tankarna:
Vad är en bra verksamhet?
Hur bygger man den?
Hur engagerar man fler individer till olika roller?
Hur ser våra största utmaningar ut idag – jämfört med för 25, 30 eller 35 år sedan?
Och hur skapar vi egentligen Jönköpings bästa breddförening?

Jag minns min egen tid i Haga på 90-talet. Ett starkt lag, många duktiga spelare – men framför allt två tränare, Jonas och Christer, som såg alla. De ställde upp i alla lägen, ställde rimliga krav och lade ner massor av tid. Idag inser jag hur mycket tid det faktiskt var – träningar, matcher, cuper, administration.

Och jag tänker vidare på andra förebilder genom åren: Niklas Tagesson, Thomas Ek, Peter Culha, Pete Churchill, Olle Nordin, Micke Karlsson, Jimmy Thelin... Alla med sin egen stil. Alla med något jag tagit med mig – både i mitt ledarskap inom fotbollen och i mitt civila yrkesliv.

När jag hoppade på rollen som ungdomsansvarig i IF Haga var jag säker på en sak: ledarna är avgörande.
Ska vi lyckas, måste vi ha trygga, engagerade och inspirerande ledare. Därför har vi i ungdomssektionen jobbat hårt för att stötta, guida och utveckla våra ledare. Alla är olika – och det ska de få vara. Men vi behöver gemensamma riktlinjer, värderingar och glädjeämnen att stå på. Så att varje ledare, oavsett stil, kan vara sitt autentiska jag – men ändå leda i samma riktning.

När jag blir nostalgisk tänker jag också på A-laget.
Som 10–14-åring var det stort. De var våra idoler. De tränade på planen bredvid, dök upp på fotbollsskolan, vi såg alla deras matcher och fick ibland åka med på bortamatcher. Det skapade förebilder – kanske viktigare än vi då förstod.

Idag pratas det ofta om matchklimatet – och hur hårt det blivit.
Jag försöker minnas: var det likadant förr? Jag tror inte det. Jag minns inte föräldrar som skrek, ledare som tappade fattningen eller spelare som gick över gränsen. Kanske fanns det – men vi pratar mer om det idag. Vi är mer medvetna. Kanske.

Men vad är egentligen ett bra matchklimat?
För mig handlar det om glädje, gemenskap, respekt – och att matchen är mer än bara att vinna. Men det är också kamp. Det är tävling. Och när barnen blir äldre, ska de få tävla fullt ut.
Det handlar om balans – och vuxnas ansvar. Vi i Haga gör mycket, men vi är helt beroende av att föräldrar och ledare tar sitt ansvar, varje gång. Vid varje tillfälle. Ibland utanför sin egen comfort zone.

En annan viktig diskussion är den om elit och bredd. Den behöver lyftas – om och om igen. Framför allt för föräldrar.
Vi i IF Haga är och ska vara en breddförening. Det betyder inte att vi saknar ambition. Tvärtom.
Vi vill erbjuda träning och match med högsta möjliga kvalitet – för alla. Men vi gör det med fokus på inkludering, gemenskap och föreningskänsla. Vi jobbar ibland med nivåanpassningar – för att alla spelare ska få rätt utmaning. Men vi gör det utan att permanenta grupper, utan att selektera bort eller skapa känslor av att någon är bättre eller sämre. För det skapar splittring. Och det strider mot all forskning om barnidrott och långsiktig utveckling.

Tillbaka till våra ledare.
Jag blir stolt – och rörd – när jag tänker på allt de gör.
Vad vore vi utan dem?
De finns där i vått och torrt. Tröstar ledsna barn. Löser konflikter. Lägger timmar på planering, administration och matcher. Och framför allt: de formar barnens uppväxt.
Ge dem gärna en klapp på axeln. Ett tack. En uppmuntran. Det betyder mer än du tror.
För en dag kommer barnen att se tillbaka – precis som jag gör nu – och inse hur viktiga deras ledare var. Hur mycket de betydde. Och det kommer att vara med dem hela livet.

Snart är det dags för Hagadagarna.
Strömsbergsvallen fylls av liv, skratt, tävling och glädje.
Det är årets höjdpunkt. Och vilken resa vi har gjort tillsammans.
Jag längtar.
Njut av sommaren. Klappa någon på axeln. Och tack för att du är en del av IF Haga.

/Carl, Barn- och Ungdomsansvarig

Carl Wredenberg Ungdomsansvarig