Ref. Herrings HC - Flyers HC

Herrings HC – Flyers HC 22/10/2015

Jag vill minnas de tider då det mest handlat om mytomspunna sjöodjur, grekiska titaner och diverse anekdoter från vår kära farmaliga NHL.
Men precis som resten av världen går vi in en ny tid – järnålder, bronsålder, ålder, ålder hit och ålder dit. Hur kommer vår tid minnas när vi senare skrivs in i historieböckerna? Kanske #järnåldern borde vara aktuellt?
För om vi tittar bakåt så ser vi mönster att historien upprepas men rubrikerna ändras. Vi kliver ut på isen i vanlig ordning och som tidigare tar vi kommandot direkt och radar och chanser men lyckas tyvärr inte trycka dit det tjeckiska gummit.
Jag går inte mycket djupare på det i vetskapen om att detta är en öppen plattform och deras målvakt febrilt söker ytterligare bekräftelser för att kunna spela allan på gator och torg, jag sköt i plocken när du ramlade.
Det kan ha varit frustrationen av att vi inte lyckas trycka in pucken eller att vi lätt snurrar till det i egen zon som gör att vi har lite hängläpp efter att de komiskt nog faktiskt gör 0-1 efter 12:16 i första. Inte rättvist helt klart och så är livet i de flesta situationer, inte rättvist.
Historien upprepas återigen och vi faller tillbaka och börjar spela stundtals riktigt oinspirerat och när 0-2 dyker upp kort efter ettan så vill jag nästan säga att det var rättvist, rubriken ändras. Vi får istället flänga hals över huvud för att inte släppa in ytterligare.
Ettan kom, tvåan kom och med 1:20 kvar av första kom också 0-3. Enkelt förklarat hade vi börjat ta in vatten i kölsvinet. Så i sista bytet dyker han upp, vår allas Danne, rubrikernas man, hänförare av sliskiga tema fester och en publik vars första leksak hade touch-skärm.
Med blott 14 sekunder kvar av första perioden efter bra förarbete av Herrings nya kelgris – Traulsens lärljunge i gröthalsarnas rike, Erik Gullberg lyckas svärmorsmardrömmen Danne lirka in pucken bakom läderremmarna.
Vi går in i omklädningsrummet fast beslutna om att vi måste rycka upp oss i andra och som vi gör det. Det bjuds på en enligt historieböckerna vanligt förekommande andra period där vi hjälps åt, vi krigar, vi sliter – för varandra.
Det skulle också denna gång ge utdelning – efter 6:13 i andra kliver kvällens man fram, som utfryst från det danska häradömet kliver han fram och gör 2-3, vilken kille, vilken grej – jag kan inte hjälpa att sammankoppla detta med Messias entré förra året.
Har Messias i sin frånvaro berikat oss med äpplen från sitt släktträd? Det skulle visa sig att vi behövde fortsätta kriga ner vårt motstånd innan vi lyckas vända underläget vilket också på sitt egna sätt bygger oss starkare, att fortsätta arbetet för varandra fram till 14:29.
Då kliver han majestätiskt fram till porten på Olympus, Johan, en kejsare, en härförare fram efter att fått pucken smekt från Eriks kontor i sarghörnet till blå, ett skott som hade skrämt kolven ur de flesta automatkarbiner skickas den med besked in bakom en burväktare som förmodligen än idag inte riktigt förstått vad som hände, vi hade 3-3. Hade vi några planer på att nöja oss där? Nejdå, med vind i seglen skulle 16:15 på klockan vara tidpunkten då jorden låg framför våra fötter, vintergatan vår domän och glaxen plötsligt fylldes med syre. Ett mönsteranfall som hade gjort historiens matematiska geni avundsjuka. Traulsens efterträdare spelade läckert pucken mellan klubba och skridsko på den stackars sate som var tvungen att försvara, på andra sidan var det dags för Jon-Henrik Flöjtgårds förste saxofonist att presentera sig själv. Efter en smäcker framspelning fanns det inga tvivel, pojken har åkt skridskor till skolan och ridit isbjörn till extrajobbet som iskulptör under hela sin uppväxt, pang direkt och succén var fullbordad – General Hedelin fick visa att han har en plats bland stjärnorna.

Matchens sill:
Erik Gullberg – passande namn till en kelgris, 1+3, ett frejdigt slit och en gul hjälm

Ledord:
Laget, karaktär och snacket (det var gott)