Den efterlängtade comebacken ...som fick dröja en smula!

För 25 år sen gjorde Henrik Alexandersson sin första träning på Ivars Färg Arena, eller Hällevi Idrottsplats som det hette på den tiden. Sedan dess har det blivit åtskilliga timmar på både gräs- och grusplaner runtom i Bohuslän för den numer 31-åriga Henånspelaren. Dessvärre har skadeproblem hindrat honom under flera år från att dra på sig Henåntröjan
-fram till nu!

Det är en gråmulen våreftermiddag och jag får träffa "Henkan" på IFA innan torsdagens träning. Nu var det visserligen inte för intervjuns skull (eftersom den gjordes över en chatt), utan för att träna ihop.
Och de senaste veckorna är det precis det vi gjort: tränat ihop.
Det är någonting han verkligen saknat det senaste, eller fyra år för att vara mer exakt.

Han berättar att han lagt väldigt mycket kraft på att komma tillbaks; om de två första åren där rehabtimmarna visade sig vara mer eller mindre verkningslösa och om hur han nu istället opererats två gånger:
-Har försökt att spela till och från under de här åren men aldrig kunnat få någon kontinuitet i det, då det helt enkelt har gjort för ont. Det har varit psykiskt påfrestande, och framförallt då de gånger man fått nytt hopp av läkare som trott sig vara inne på rätt väg. "Kör den här rehaben så blir det bra!"
Och sedan har jag ändå fått ont efter två träningar..

Jag blir imponerad över hur han klarat av att behålla hoppet så länge och envist träna vidare utan att ge upp, trots återkommande motgångar och uppförsbackar. Särskilt som han flera gånger kommit upp till en första träning på länge med hoppet att äntligen få komma igång och spela igen! Att få minnas allting och hur kul det faktiskt fortfarande är -för att sen bara börja om igen.
Jag ber honom beskriva mer om de gånger han börjat träna igen:
-Även om det är ett jäkla slit på gymmet med rehaben blir det ändå värt det i slutändan. När man får komma till IFA och träffa alla polarna, sitta och tjöta i omklädningsrummet innan träningen och sen få gå ut och slå några tunnlar på Glenn i kvadden! Själva lagkänslan är nog det jag saknat mest; det blir inte samma grej att stå och köra raketen själv i vardagsrummet efter en vinst!


Men nu verkar det ändå närma sig en comeback i A-lagströjan på riktigt! Knäet har känts hyfsat bra under en tid och när inte skiftjobbet på Preemraff eller renoveringsarbeten av det nyligen köpta huset har hindrat har han faktiskt kunnat träna ganska regelbundet. Han tycker det går bättre och bättre på träningarna, även om det förstås blir ett steg till på match. Som spelare är han ganska allround, och har spelat på de flesta positionerna:
Jag började faktiskt min senior-karriär som forward (reds. anm: lyckades peta in 12 baljor ett år, men det var innan Gaffelns storhetstid), men sen har jag av någon anledning sakta förflyttats bakåt i laget, så nu har jag väl nästan bara målvaktspositionen kvar att prova! Trivs dock rätt bra som mittback, även om jag kan känna att jag gärna försökt ta en plats längre fram i banan igen om kroppen (läs knäet) hade tillåtit!

Tyvärr står det i skrivande stund klart att Strömstad lämnat återbud till morgondagens drabbning. När jag frågar hur han känner för det svarar han att det såklart känns segt eftersom han sett fram emot det så länge, men håller modet uppe:
-Ryktet om min comeback har väl spridit sig till dem, lägger han till med glimten i ögat!

Och det kommer ju förstås fler matcher. (6/6 borta mot Morlanda kl 14 tex) Då håller han tummarna för att fortfarande dra det längsta strået i den hårda konkurrensen om platserna.


Jag har sedan lång tid tillbaks låtit mig imponeras av Henkan. Tidiga minnen från min egen sjumanna-tid dyker upp; då den jonglerande domaren Alexandersson stal så mycket fokus från mig i halvlek att min tränare fick säga ifrån två gånger.
Vid flera tillfällen har jag funderat på hur tusan han klarar av att genomföra den resa han gör med sitt knä, och allt vad det måste innebära.
Men något som jag verkligen noterat genom åren är hur han alltid sett efter de yngsta spelarna, och varit noga med hela lagets sammanhållning.
Han har verkligen hjärtat på rätt ställe.



-Tommy #13