Högt BMI och mirakel i Kiruna

Ett smärre mirakel var det som efterfrågades inför matchen mot Kiruna i lördags och det var i sanningens namn något sånt vi som närvarade fick uppleva. Matchen slutade 2-2 (1-1) efter att vi tagit ledningen tidigt i båda halvlekarna och sedan försvarat denna med all önskvärd stolthet. Målskyttar för ljusblått var Nils Frisk och Mattias Andersson.

Läget var som tidigare skrivits oerhört tufft. Vi åkte med en till antalet kraftigt reducerad trupp, lite skämtsamt dock med rekordhögt snitt-BMI och fick bland annat starta med tränare Mattias Andersson som ankare på mitten, en rejält förkyld Miw Sukloed och så Kristoffer Paez med en icke helt läkt bristning i baksidan. Möjligen var detta något som kommit till hemmalagets kännedom för det var vi som startade med bäst attityd. Enkelt spel mot hemmamålet och rejält spel i närkamperna gav ett litet initiativ direkt från första minuten. För en gångs skull fick vi också omedelbar utdelning då vi efter blott några minuter vinner en frispark på mittplanen som måttas in i straffområdet. Väl där är vi betydligt hetare och vinner både första, andra och tredjeboll via Samuel Fjällborg, Marcus Strömgren och Nisse Frisk. Den sistnämnda med vunna närkampen följd av en halv strumprullare som letade sig in bakom motståndarmålvakten.

Efter fem-tio fina förstaminuter var det hemmalaget för hela slanten, åtminstone sett till bollinnehav. Kiruna rullar bollen ganska bra i uppspelen men lyckas aldrig skära några direkta hål genom oss utan spelar mest längre bollar. Där löper man bra, men vi har återigen ett mycket starkt spelande mittlås bestående av Alexander Mattsson och Joakim Häggström. Vi tvingas redan efter dryga kvarten flytta fram Paez till en yttermittfältsposition eftersom det blev lite väl dramatiskt att spela någon utan direkt löpförmåga i backposition. Miw Sukloed och Stefan Meyer gör det å andra sidan oerhört bra i väldigt ovana ytterbackspositioner. Kiruna kommer ändå till fler och fler lägen ju längre halvleken går, men då har vi seriens förmodligen bästa sista utpost i Björn Enbom Sundqvist som antingen stod på huvudet och räddade eller så ägde precis hela straffområdet vid inlägg. Typiskt nog kommer dock en kvittering precis när man börjat vänta in halvtidsvilan. En bra boll till i halvt omställningsläge till högerytterposition där vi inte riktigt hinner justera fullt gör att en mycket rapp hemmaspelare tar sig till skottläge och drar in en stenhård vrist i bortre efter backen ungefär som Klinsman gjorde i sin prime.

Trots detta en ganska god stämning i halvtid där åtminstone två stycken flaggade för byte. Svaret på detta blev nej så det var bara vackert att masa sig ut och göra det bästa möjliga. Vi ville också försöka ge varandra lite bättre understöd i olika lägen, men mest av allt kunde vi bara vara nöjda över prestationen så här långt.

Otroligt nog lyckas vi också med en liknande start som första halvleken. Några få minuter har tickat fram när vi vinner en hörna. Alexander slår en av många väldigt fina och när bollen ser ut att dansa på mållinjen sticker Mattias Andersson av alla fram skallen och gör ett nytt ledningsmål. Fantastiskt roligt och något som såg ut att göra hemmalaget lite nervigt några minuter då vi ändå har en ganska bra period. Det dröjer dock inte särskilt länge innan vår sviktande ork gör sig påmind och det är från minut 60 och framåt ännu fler som totalt går på tandköttet. Trots detta lyckas vi hålla ihop fram till cirkaminut 70 då Kiruna kvitterar. Bollen i högerbacksposition går flackt med god kvalitet in i straffområdet där en inlöpande spelare snyggt skarvar in bollen i Björns högra kryss, även det helt otagbart. Sedan är det naturligtvis fram med extra tjocka pannben. Så länge man har ledning är det ofta enklare att ta de extra löpmeterna och utmaningen blir desto större när motståndet får extra energi med ganska gott om tid kvar.

Något vi verkligen sedan också lyckas ta fram. Hemmalaget möter färre och färre spelare med något organiserat tänk och det blir mer fråga om individuella kamper där ljusblå spelare klarar sig förvånansvärt bra på ren och skär vilja. När vi inte lyckas med detta står Björn återigen för avgörande insatser och en gång hinner dessutom Jocke med en akrobatisk räddning på mållinjen när man i princip räknat in 3-2-målet. Till slut blåser domaren av matchen och en på gränsen till rekordskön poäng kunde hämtas hem till Harads mot alla odds.

Jag är full av beundran för precis alla individuella insatser denna match och det visar verkligen på Haradsmentaliteten som man alltid vetat finns där. Prestationerna från Björn och backlinjen redan nämnda, sedan gör Henrik Drugge sin bästa match i ljusblå tröjan och tar utvecklande nog enormt ansvar i båda riktningarna. Hade en dribblingsraid från himlen under andra halvlek där efterföljande skott tyvärr gick lite väl mitt på, men verkligen en prestation som förtjänade mer resultat. Samuel Fjällborg, Macke Strömgren och Nisse Frisk gör det också bra att försöka vinna bollen i otacksamma lägen. Allt som allt är det ändå en laginsats som förhoppningsvis ger välbehövlig energi inför resten av säsongen. Man kan uträtta stora saker genom att hjälpas åt som lag och där lyckades vi verkligen i lördags, vilket också motiverar de mer frekvent använda superlativen. Mirakel och så vidare ska man väl inte strössla med när det finns riktiga sådana, men allt ligger väl i närmaste referensram och att ha kommit hem från Lombia där en 45-årig Stefan Mattsson debuterat i trean med 15-20 min, ja det är nog det närmaste vi ljusblå entusiaster kommer.

Nu är det dags att vända blad redan till i morgon då det är dags för nästa tuffa utmaning – serieledande Morön på Kamrum. Mer om läget inför den matchen kommer så småningom här på sidan. Tack också till Maria Sandling som levererat fina bilder att använda här på hemsidan.

Marcus Eriksson