Förlust mot Alvik

Traditionens makt är ofta stark i fotboll och det blev vi i Harads väl påminda om efter gårdagens Alvik-match. Det blev nämligen återigen förlust på deras platsgräs efter en direkt dålig match, sett ur såväl publikt som ljusblått perspektiv, med mycket kamp, miljarder avblåsningar och ett vekt bortalag. Slutsiffrorna skrevs till hyfsat rättvisa 2-1 (1-0) och Robin Nordberg gjorde vårt enda mål.

Inför matchen talade tränarna mest om att det inte fanns mycket att förändra eller säga. Ett välfungerande lag, vilket vi då ser oss som, kan gå ut och prestera utan särskilt mycket specifika riktlinjer. Om inget är trasigt så lagar man inte, var det ungefärliga budskapet. Lite till mans adderade vi sen detaljer som skulle bli viktigt mot just Alvik. Backlinjens jobb med att ta djup bakom duellerande spelare skulle bli elementärt eftersom hemmalaget sannolikt skulle fortsätta sin strategi med att pumpa långa bollar. Vi ville också säkra specifika ytor och spelare på våra defensiva fasta eftersom Alvik hade hotat oss något där i vårmatchen på Kamrum.

Sett till bland annat just de detaljerna så startar sen matchen otroligt dåligt för oss. Alvik sätter konsekvent raka bollar och är, trots ett markant underläge i kilon, starkare i de flesta förstaduellerna. Man kommer in bakom oss ett par gånger innan man i fjärde minuten skapar en hörna där det som inte skulle kunna hända ändå händer. En lång variant på bortre ytan och bollen studsar sen därifrån in till en obevakad spelare innanför målområdet som inte gör något misstag. Synnerligen anmärkningsvärt och något som i efterhand kanske tydde på att vi inte riktigt var i full matchmentalitet. Ett baklängesmål är naturligtvis inte hela världen, men vi skulle behöva ta oss an utmaningen med en bättre attityd om några poäng skulle bli aktuella. Tyvärr kom aldrig den förändringen. I synnerhet under den första halvleken så upplever jag oss som väldigt reaktiva. Vi rör oss när passningar slås, flyttar oss mot dueller när bollen kommer, startar försvarsspelet när bollen kommer mot vår yta och så vidare. Sällan eller aldrig agerar vi i förväg, vilket Alvik gör med god beslutsamhet. Motståndets matchplan är enkel och man gör det bra.

Första halvan rinner sen på, kraftigt präglat av ovanstående. Vi lyckas inte bygga något eget spel, förlorar med våra mått mätt oerhört mycket dueller och gör inte tillräckligt för att få en förändring till stånd. Inget av lagen skapar några egentliga målchanser – även det frapperande med tanke på att vi ändå skakade fram halva dussinet fasta situationer - men Alvik är på något sätt hetare och springer mycket mer än oss. Avslutande kvarten är något bättre från vår sida där vi hittar lite ytor bakom hemmalagets backlinje, utan att för den skull skapa någon riktig oreda.

I halvtid försökte vi fokusera på just avslutningen eftersom där ändå fanns en strimma av hopp. Vi konstaterade att en förbättrad rapphet i agerandet var nödvändig. Backlinjen behövde jobba lite mer med fötterna för att komma först i duellerna, på mittfältet krävdes betydligt mer löpmeter för att ta fler andrabollar och anfallarna skulle behöva säkra bollen oftare och sen öka sin rörlighet. Mycket av detta skulle komma gratis ifall vi lyckades sätta lagdelarna bättre organisatoriskt med kortare avstånd mellan lagdelarna. Vi hade gjort en hel del byten för att vara en första halvlek och förhoppningen var därför också att vilan skulle ge ett avbrott för att bli mer samlade som lag.

Andra halvleken är också något bättre. Vi tar lite fler dueller och kan anfalla lite mer ordnat. Tiotalet minuter in skakar vi också fram två riktigt vassa chanser. Båda gångerna är det genom att hitta Miw Sukloed i djupled bakom backlinjen där den allra hetaste sker efter vårt bästa anfall för dagen. Anders Kielatis tar upp bollen centralt och hittar Björn Enbom Sundqvist rättvänd framför motståndarnas backlinje. Han tar i sin tur bollen framåt och hittar en smart löpande Miw med en väl avvägd passning. Tyvärr kommer målvakten ut och gör en bra räddning på efterföljande frilägesskott, men mål där hade naturligtvis gjort en stor skillnad. Vi har i samband med detta vår minst dåliga period i matchen, men de många, många, många spelavbrotten gör det svårt att hitta någon riktig rytm. Det kommer fler fasta situationer där vi inte når fram med full kraft, även om de blir farligare under andra halvan. Alvik är samtidigt också farliga i sina omställningar och har flera bud på frilägen när vi flyttar fram allt mer.

Det är också ungefär så nästa mål kommer till. En långboll på vår vänsterkant där vi ändå har kontroll på situationen slutar med att en hemmaspelare kommer loss. Skott från semidålig vinkel räddas av Daniel Moncada men returen hittar fram till en framstörtande forward som enkelt sätter bollen i öppet mål. Lite ridåkänsla då målet kommer i 82:a minuten men vi får visst hopp sex minuter senare när Robin starkt vinner sin luftduell på en lång frispark och nickar in reduceringen. Det blir dock inga fler farligheter och ljusblått får bistert sätta en fyra i förlustkolumnen.

Sammanfattningsvis en undermålig insats från samtliga inblandade. Alexander Mattson och Axel Wahlström i backlinjen försöker förvisso ändå och tar en del ansvar i våra försök att bygga spelet och ändå kriga bra i duellerna. I övrigt är det beigegrått och jag undrar ifall vi mittfältare på fem spelare ens kan skrapa ihop lika många maxlöpningar tillsammans. Tvek på det. För att vinna såna här matcher krävs att man åtminstone matchar motståndet inställningsmässigt och där var vi tyvärr aldrig nära. Alvik följer sin spelplan metodiskt och är solida centralt men fick tyvärr en alldeles för bekväm resa igår. Nu får vi ta den här knockouten, gå i hjärntrappan, göra en bra träningsvecka och sen börja ladda för bortarevansch mot ett mycket hett Lillpite, från vilka gårdagens motstånd åkte hem med en 4-1-förlust i bagaget.

Marcus Eriksson