Toivonen, Brolin, Sigthorsson, Ölmgren

Hönö/Björkö – IF Mölndal 2-1 Hur många klassiska 2-1-mål finns det egentligen? Jag kan komma på en handfull. Ola Toivonens sanslösa mål från halva plan på tilläggstid mot fransmännen i början på juni, Tomas Brolins fullträff mot engelsmännen i EM 1992 när han väggspelade med Ingesson och Dahlin, Islands vändning mot England i åttondelen i EM förra sommaren när den isländske kommentatorns röst brast. Ikväll fick vi uppleva ytterligare ett klassiskt 2-1-mål – ack så förlösande, ack så rättvist och ack så snyggt! Men vi börjar från början. Årets första match på Björkö. I våras var gräset inte tillräckligt bra för match och därför har vi hittills bara spelat på Hönö Arena, men nu var det äntligen dags. Det är alltid med lite skräckblandad förtjusning som tjejerna beträder gräsplanen på Björkö. Vi har ofta spelat lite krampaktiga matcher där och det är svårt att få riktigt flyt i spelet på det tungspelade gräset. Samtidigt har vi nu många träningstimmar på gräs, så det kändes som nu eller aldrig... Idag möter vi det enda motståndet vi inte stött på tidigare - Mölndal. Eftersom det var svårt att hitta en bra speldag för första matchen innan sommaren så kommer vi nu köra ett dubbelmöte istället. Om drygt två veckor är det dags igen. Dessutom ett gäng nya tjejer i laget. Vi välkomnar Evelina in i gänget. Direkt hemkommen från utlandsresa gjorde hon sin första match idag. Förutom Tova och Lina så var vi också riktigt glada att få med oss Matilda och Tilda från juniorerna. Totalt 15 tjejer och en riktigt stark trupp. För att tillfredsställa alla våra veganska läsare så kommer här nu ett fyrverkeri i idiomatiska uttryck med grönsaker som tema. Jag tänker gå pang på rödbetan, ta tag i en het potatis och därefter ta kål på alla vanföreställningar om hur matchen utvecklade sig så att vi undviker att sätta en liknande rova framöver. Visste ni förresten att det sista uttrycket har sitt ursprung i en jullek från 1700-talet där de flesta deltagare skulle ligga på golvet och föreställa rovor, en deltagare skulle agera rovornas ägare och en annan tjuv? Vet inte riktigt om jag saknar just den julleken. Var det första uttrycket (pang på rödbetan) har sitt ursprung tänker jag ta en annan gång... Nåväl, det här var inte vår bästa match under säsongen, långt ifrån. Vi har visserligen mycket boll, bollen befinner sig på motståndarnas planhalva, men det är stundtals väldigt krampaktigt i vårt anfallsspel. Bollförflyttningen går väldigt långsamt, vi är inte riktigt vän med bollen i mottagningarna och i de avgörande passningarna/lägena så är vi inte riktigt på rätt ställe. Precis som i de tidigare matcherna så skapar vi enormt mycket hörnor, men lyckas inte göra mål på någon av dem. Johanna och Andborn gör en riktigt snygg korthörna där Johanna snurrar bort sin motståndare och så när sätter den vid första stolpen. Dessutom har vi ett antal perfekta hörnor både från vänster och höger där vi inte sätter dit huvudet ordentligt eller kommer snett helt enkelt. Mölndal sticker upp ibland på vår planhalva, men det är inget som man får hjärtat i halsgropen av. Vi vänder snabbt tillbaka, kommer enkelt förbi på kanterna, men tyvärr har vi för få tjejer i boxen, eller så går inlägget in i gyttret, när man kunde spelat den snett inåt bakåt till fristående tjejer som släpar i andravågen. Nä, nu kände jag att jag lät som en riktig gringubbe. Vi spelar trots allt vårt spel, vi har bra bollinnehav och vi har ett massivt övertag. Det går inte att klaga på. Men 0-0 i halvlek kändes inte alls rättvist och det är lite lätt frustrerande när man vet att vi har kapacitet att leda med 5-6 bollar. Och ni vet ju vad som brukar hända när ett lag trycker på och matar den ena chansen efter den andra som inte resulterar. Då brukar det komma en blixt från klar himmel. Innan matchen hade vi snackat om att det enda som kan bli farligt i försvaret är om vi släpper en fast situation i närheten av straffområdet. I det här fallet blir det en frispark som vi ger bort när bollen studsar upp på hand i ett alldeles ofarligt läge. Av det blir det 0-1-ledning till Mölndal och uppförsbacke. Men här början resan mot något ljusare och bättre. När det kändes som tyngst, så lyfter sig tjejerna. Det är precis som att det behövs en riktigt iskall dusch för att vi ska vakna. För med baklängesmålet så kommer energin in i laget. Vi börjar löpa och få lite mer av den där desperationen och viljan som saknats tidigare. Nu är det en massiv press mot Mölndals straffområde. Vi går ner på trebackslinje med 20 minuter kvar och då dröjer det inte länge förrän det smäller. Med en kvart kvar kommer det där riktigt perfekta inlägget som landar på Borkens huvud. Hon sätter pannan till som en Nilla Fischer i högform, och målisen står som en staty i bohusgranit på mållinjen. Och precis när bollen korsar mållinjen så känns det som att nu kan det bara gå en väg och det är mot det där förlösande 2-1-målet. Den som gör det idag är Kristin. Så många instick vi spelat under matchen som antingen runnit iväg för långt eller fastnat i backlinjens nät! Nu sitter det på foten på Kristin som bryter in från vänster, kommer fri med målisen och gör absolut inget misstag. Bollen sitter i målisens vänstra kryss och euforin är total. Toivonen, Brolin och Sigthorsson – nu har ni en kollega i Hönö/Björkö! Resten av matchen blir naturligt nog lite stressad och nervös, men tjejerna reder ut det. Matilda och Tilda gör några viktiga inhopp och tar för sig i spelet. Tilda är nära att peta in en boll och Matilda håller uppe vår högerkant när Johanna får lite välbehövlig vila. Idag får alla tjejer en fjärilsring och ett hula-hula-halsband för en enorm kämpainsats. Den här typen av matcher kommer med jämna mellanrum och det är då som ”the tough gets going” och idag visar vi verkligen att vi aldrig ger oss. Det finns en enorm vilja i det här laget! Tack också för stödet på läktarna! Vi har genomfört ännu en krampmatch på Björkö, och underhållningen går inte att klaga på, vare sig den består i skönspel eller i gastkramande spänning. Ingen match kommande vecka, men tisdag 5 september tar vi oss an Askim på bortaplan. Då ska viljan och pannbenet fram igen! Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Kick-start på höstsäsongen

Lindome GIF - Hönö/Björkö 1-6 Ja, jag vet! Detta reff kommer alldeles för sent. Söndagskvällen och resten av veckan smet iväg som en avlöning och nu sitter jag därför här en vecka senare och försöker minnas tillbaka till Lindevi. Efter ett Gothia som var ett känslomässigt Balder där vi kastades mellan de euforiska G-krafterna på toppen till kompressionen som kom efter uttåget på straffar, så kändes det ändå ganska skönt att komma igång igen. Kristin Ölmgren, vårt nyförvärv under sommaren, gjorde sin första tävlingsmatch och våra grymma juniortjejer i Hönö/Hjuvik, Tova och Lina, gjorde sig förberedda för nya bravader. Matchbilden blev den väntade. Vi har enormt mycket boll och Lindome är sällan över på vår planhalva. Det nykomponerade anfallsparet för dagen, Borgqvist och Johanna, skojar med backlinjen gång på gång, understödda av Kristin och Lina/Tova på kanterna och Julle och Andborn i mitten. Det dröjde dock fram till 10:e matchminuten innan det gav resultat. Borgqvist får bollen felvänd i straffområdet med en back i ryggen, vänder på en peng som inte finns längre i den svenska myntfloran och sätter den otagbart upp i krysset. Vackert, förlösande, och – skulle det visa sig – inte sista baljan vi skulle få se från de skorna den här dagen. Vi fortsätter trycka på. Anfallen avlöser varandra och vi nyper ofta Lindomes uppspel tidigt. Vi har åtminstone två ribbträffar och en stolpträff, och därtill ett gäng chanser som antingen målisen gör bra räddningar på eller som smiter tätt utanför. Dessutom samlar vi hörnor som en ”prepper” (här har ni en definition) samlar förnödenheter inför vad som komma skall. Med lite mer hörnträning så hade vi haft en ledning på 5, 6 pyttsar efter första halvlek. Därför, när vi som bäst väntar på att säcken med insamlade målchanser ska brista och resultera i målvrål så kommer istället opsykologiskt en kvittering. Jag har blivit tvungen att smyga undan för en välbehövlig teknisk paus i buskarna bakom båset strax innan detta händer och därför kan jag inte riktigt förklara det hela mer än att bollen till slut ligger i vårt nät. De tekniska pauserna ska jag försöka undvika i fortsättningen... I paus är ändå stämningen ganska lugn. Vi vet att vi är bättre och att vi har 45 minuter på oss att sätta alla de chanser som missades i första halvlek. Vi vet vad vi ska göra, det är bara att gå ut på plan, ha roligt och göra varandra bra. Och det kan man säga att tjejerna lyckades med i andra halvlek. Övertaget blir ännu mer tydligt. Lindome tillåts inte ens komma i närheten av vårt straffområde och vi vräker på med anfall från alla vinklar. Målen börjar också trilla in, och bakom de flesta av dem ligger en viss fröken Borgqvist. 8 minuter in i andra halvlek sätter hon ledningsmålet och efter det är det aldrig något snack. En av de positiva sakerna med den här matchen är också att vi kommer väldigt högt upp med våra ytterbackar. Torger och Emelie följer med upp i anfallen och vi får chans att anfalla med riktigt mycket folk 3-1-målet är ett resultat av det. Torger spelas loss på sin högerkant, viker inåt och sätter ett skott från straffområdeskanten som målisen är på, men inte lyckas hålla. Torger är för övrigt felfri idag. Hon ligger rätt på försvarssidan hela matchen, bryter flera farliga uppspel och är ofta den som också sätter avgörande passningar i våra egna anfall. Lysande helt enkelt! Den andra starkt lysande stjärnan idag är så klart Borgqvist, till stor del assisterad av Kristin. När Julia får bollen i straffområdet så smäller det på löpande band. Bakom fyra av målen står Kristins briljanta framspelningar. Men som alltid finns det ett hårt jobbande kollektiv och lag bakom målen. Alla är delaktiga i segern idag. Härligt också att se Tisell tillbaka i en seriematch och spela på tre olika positioner under matchens gång – anfallare i början, mittback när Vickan fick kramp i andra halvlek och yttermitt i slutet. På alla positionerna gör hon ett fantastiskt jobb. Nu ser vi fram emot nästa drabbning (som pga min lata skrivnerv är redan denna dag) mot Mölndal på Björkö. Nya chanser att visa att vi har det som krävs och att vi aldrig ger oss! Tack för stödet från läktaren, och tack Lindome för varmt välkomnande! Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Eländes elände

Hönö/Björkö – IK Rössö 0-0 i fotbollsmatchen, 1-2 i efterföljande lottdragningen Den som med rent samvete kan stå och säga efter den här matchen att fotboll är rättvist för att det är den som gör mest mål som vinner - den personen har antingen inte förstått något av fotboll, eller så vill man inte se saken som den verkligen är (”ding an sich”). Kan vi fastslå en gång för alla att straffläggning inte är fotboll? Fotboll spelas över X antal minuter med X antal spelare i vardera laget där X>1. Det som sedan tas till för att avgöra matcher som inte kan avgöras med fotboll är något helt annat! För knappt ett år sedan var vi överlyckliga när Sveriges landslag i fotboll på damsidan tog sig till OS-final via ett defensivt spel där man ”parkerade bussen” framför sitt straffområde, kontrade på de lägen som man fick, klarade 0-0 under ordinarie tid och förlängning, och sedan drog vinstlotten i den efterföljande strafftombolan. Visst var vi glada då, och visst är det en underbar känsla att vinna på straffar, men att påstå att det var rättvist skulle aldrig falla mig in. Och då vill jag ändå hävda att Sverige i matcherna mot USA och Brasilien i OS förra året hade betydligt mer spel än vad Rössö hade mot oss idag. Under 60 minuters fotboll så har tjejerna från Uddevalla inte ett enda riktigt skott mot mål. Bollen parkerar på deras planhalva 90% av tiden och vi har säkert ett 80%-igt bollinnehav. Lägg därtill ständiga maskningar där målvakt, utespelare och t.o.m. coacher tar oooooäääääändligt lång tid på sig att försöka sätta igång spelet igen när bollen är död, visar bara att man inte hade kommit dit för att spela fotboll idag, utan att game-planen var att ta det hela till strafflotteri. Att domaren sedan tillåter maskningarna och inte agerar som en matchledare för att se till att fotboll ska få spelas är också anmärkningsvärt. Jag inser mycket väl att detta reff låter bittert, och det blir det ju lätt när man gärna hade önskat att H/B-tjejerna hade fått visa sin fulla potential. I spelet idag tycker jag att vi gjorde det. Rössö centrerade sina elva spelare på sin planhalva, vi höll i bollen, spelade runt och kom till avslut från alla möjliga vinklar och vrår, men idag ville verkligen bolluslingen inte in. Det som i gruppspelsmatcherna har varit en så blixtrande ketchupeffekt kom aldrig idag. Tjejerna ska ha en stor eloge för sitt slit, sin vilja och sin energi som de går in i matchen med. Alla vill verkligen ge järnet, och jag har svårt att se att vi underskattade motståndet. Matchbilden blev också densamma som i de förra matcherna, med det enda undantaget att ett tidigt mål aldrig kom. Fortfarande i halvlek så kändes det inte som att tjejerna var stressade, utan att vi hade det under kontroll och målet skulle komma när som helst. Men ju längre andra halvlek gick så kryper givetvis stressen på. Ju närmare slutsignalen vi kommer desto mer av bortrensade bollar och tveksamma offside-avblåsningar blir det. Vi försöker göra justeringar i uppställningen och sätter in det vi har av offensiva krafter och spelar i princip med en tvåbackslinje, men 20 juli 2017 på Kviberg är det inte mycket som hjälper. När strafflotteriet sedan ska starta så känns det ändå som vi har den starkaste och mest rutinerade uppställningen för det också. Jag vill helst inte referera den pinan, men kan säga så mycket att Hilda var värd att få bli straffhjälte idag. De klockrena räddningar hon gör på tredje och fjärde straffen är klart i paritet med Ravelli 1994 i USA-VM. Johanna sätter sin straff stensäkert och sedan har vi bollar som smiter tätt, tätt utanför målburen, förutom den sista straffen, som är den enda som Rössö-målvakten egentligen räddar. Små marginaler som i vilken tombola som helst på en kyrkbazar. Men det här äventyret vill vi verkligen inte ska sluta i moll. Tjejerna var också stöttande mot varandra efter slutsignalen. Självklart var det massor med tårar och hängande huvuden. Det är det absolut grymmaste och tuffaste sättet att bli utslagna ur en turnering på. Men det kom också massor med positiva kommentarer om att vi har haft en kanonvecka, vi har fått minnen för livet och vi har visat så mycket glädje som har smittat av sig på flera människor i en vidare krets. Det kan ingen ta ifrån oss! Johnny illustrerade det på ett träffsäkert sätt när han visade oss att vi denna veckan ligger i topp bland mest besökta hemsidor på laget.se i Västsverige och på åttonde plats i hela Sverige. Många har varit nyfikna på det vi gjort och när vi fått lite tid på oss att smälta den här karamellen som smakar som en blandning av hostmedicin, smörblomma och sur mjölk så tror jag att vi alla kommer se tillbaka på de positiva minnena. För det är ändå så som livets berg- och dalbana ser ut. Man får lära sig att ta vara på och spara de positiva minnena. Det är det som bär genom de tunga perioderna. Och som en vis man en gång sa så har inte de gladaste människorna det bästa av allt, utan de gör bara det bästa de kan av allt som kommer i deras väg. Jag har redan sagt det direkt till er tjejer ansikte-mot-ansikte och i vår cyber-dialog, men jag är oändligt stolt över att få ha varit en del av detta lag under denna sommar. Ni har alla en särskild plats i mitt hjärta. Den största vinsten är ändå den att ni har hittat varandra och skapat band mellan er som kan bli väldigt nyttiga i ett längre perspektiv. Ni är helt enkelt bäst! En stor gruppkram även till alla föräldrar, släktingar och vänner som har stöttat oss i vått och torrt under hela den här resan. Ni är ovärderliga! Obesegrade i fotboll lämnar vi nu över scenen till några andra så att de också får chansen att glänsa lite... ;-) Frid vare med er alla! Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Vi tar spårvagnen upp till himmelen...

Hönö/Björkö – Stridsklev IL 8-0 Vissa dagar känns livet väldigt, väldigt rättvist. Redan när jag vaknade upp denna morgon så visste jag att det skulle bli just en sådan dag. Solen sken, om man gick utanför dörren kändes det inte längre som man skulle vara med i en nutida version av ”Borta med vinden” och man kunde se fram emot en eftermiddagsmatch på Gothia. Men innan matchen kunde gå igång så var det dags att återuppta en annan gammal tradition – Gothia-lunch på ComHem i Gårda. Med glädje och stor inlevelse agerade undertecknad och Johnny bambatanter så att våra guldklimpar fick krävan full och muskelbensin. På det följde en matchgenomgång som återigen var ganska slimmad om jag får säga det själv. Tjejerna vet vad det går ut på, de coachar sig själva och varandra och då blir ledarjobbet egentligen väldigt enkelt. Den enda insatsen vi coacher försökte oss på så där på allvar var egentligen bara att rumstera om lite i laguppställningen. Inför fortsättningen ville vi att tjejerna skulle få testa på några nya positioner för att bara få känna på det om vi nu skulle behöva göra justeringar under matchens gång längre fram i slutspelet. Dagens blick fick jag av Wilma när jag kungjorde att backparet från start bestod av Tisell och Olsson. De sekunderna från det att ljudvågorna träffade Wilmas öron tills hon förstod att den Olsson vi avsåg hette Victoria i förnamn var nog väldigt låååånga och man kunde nästan se hur blodet bokstavligen frös till is i ådrorna på W Olsson. Resten av tillkännagivandet gällande dagens laguppställning avlöpte dock utan vidare missöden. På plats började tjejerna spontanöva på en linedance som uppvärmning, under ledning av Johanna och Hilda. ”Cotton Eye Joe” kördes på maxvolym och så småningom samlades också en liten intresserad publikskara framför tjejerna, som tog intresset från den pågående matchen på planen bakom. Att stämningen var på topp kanske är det mest överflödiga som skulle kunna skrivas just nu, men jag skriver det ändå... Innan matchen smyger tränarna fram från Stridsklev och undrar oroligt om vi är ett distriktslag och om vi inte egentligen är klara för A-slutspel redan. Jag svarade att vi dammsuger alla talanger vi kan hitta i Norra Skärgården och på Västra Hisingen och att vi har ett ordspråk i Sverige som en gammal skidåkare myntade som heter: ”Ingenting är oooomöjligt!”. Det gäller även att missa A- slutspel. Ryktet verkar sprida sig om tjejerna... Precis som i de andra matcherna så sätter vi full fart från början. Trycket kommer direkt upp på norskornas planhalva. Redan efter en minut så har Lovisa en frispark som sitter klockrent i ribban, och efter det så vinner vi första-, andra- och tredjebollar på löpande band och går bollen någon gång över på vår egen planhalva så har den förpassats dit av oss själva för att kontrollerat komma över på andra sidan via vår backlinje. Tror ni mig inte så kan ni kolla in matchen själva pådenna länk (i början är det en kameraman som har lite svårt att hänga med i vårt tempo, men så småningom vänjer han sig...). Sedan följer målkavalkaden som vi vant oss vid: - 1-0 börjar med ett inkast från Emelie, som via Wasse, Amanda och Andborn letar sig fram till Borgqvist, som lägger den perfekt i djupet på Lollo. Ensam med målvakten blir det inget misstag, utan den sitter kanonsäkert. Vi skriver minut 4. - 2-0. I minut 9 snappar Lollo upp en utspark, gör ett par, tre spelare och fälls av den fjärde, på gränsen till straffområdet. Det är inget snack om saken – Lollo vill ta hand om den själv, backar ett par steg och ser att muren är något felplacerad, eller om det är målvakten som är det, och sedan sätter hon den med en lugn vrist vid målisens högra stolpe. - 3-0. Vi byter ut Lollo efter det och flyttar in Emilia i mitten. Direkt på avspark vinner vi bollen igen. Bollen sågar sig igenom mittfältet och ut på högerkanten till Wilm, som kommit in, gör sin gumma på kanten och lägger den in i straffområdet till Andborn som felvänd spelar den till Emilia och en vänsterkanon senare sitter bollen i krysset. Münsterangriff som tysken skulle sagt... - Sedan tar vi minut 13 och 4-0. Då har vi Andborn som bryter ett uppspel från norskornas backlinje och kommer fri med målisen. Inget misstag där heller, bara säkerheten själv. - 5-0 är riktigt, riktigt vackert. En felriktad rensning från norskorna när vi spelat oss fram till deras straffområde, landar hos Banck som löpt sig fri på vänsterkanten i straffområdet och sedan drar på en halvvolley rakt upp i nättaket. Lite Ralf Edström-klass på den får jag säga. (minspelet på norskornas tränare som syns i nederkant på reprisbilderna är också obetalbart... :-)) Halvlek och nöjda tjejer pustar ut. Som vanligt hittar de saker som kan förbättras, att vi kan höja tempot i spelet ytterligare, att vi hittar in i spelet även om det är gött att göra soloprestationer ibland också och att använda hela planytan för att låta motståndarna springa. Fortsättningen av målfyrverkeriet kommer i mitten på andra halvlek: - 6-0 är ett typiskt Wilma-mål där bollen jobbas upp på högerkanten och Borgqvist slår den snett inåt bakåt i straffområdet. Wilma dyker upp, men även ett försvarsben. Istället för att stanna upp så fullföljer Wilma, vinner tillbaka bollen och sätter den med en högervrist från nära håll. Vilja och teknik i en skön kombo. - 7-0 kommer när Tindra jobbat upp bollen med två på varandra följande ruscher där ett norskt ben stått i vägen, men mittfältet vinner tillbaka motstudsen och Johanna ser ett skottläge – nätrassel i de övre vänstra regionerna av målburen bakom en uppgiven Stridsklevsmålis... - Vid 8-0 hinner inte kameramannen med igen, men Wasse kommer iaf på en perfekt löpning från vänsterkanten, får bollen lika perfekt i djupled och efter att ha rundat målvakten finns det bara en öppen bur kvar. 8 mål och 7 olika målskyttar får man ändå säga är helt OK. Det här är ett lag som på mindre än två veckor har hittat varandra både som människor och fotbollsspelare. Det är en ren fröjd att skåda. Jag ska inte återge den dialog som utspelat sig mellan tjejerna på Messenger ikväll för då börjar jag säkert grina, men det är uppenbart att det finns mycket kärlek i det här gänget. Alldeles oavsett hur fortsättningen ser ut, så hoppas jag att tjejerna bär med sig den här turneringen som ett gott minne. Ni är grymma tjejer hela bunten! Nu väntar A-slutspel och förhoppningsvis en riktigt låååång torsdag. Men en match i taget! Imorgon är det först Rössö som väntar på förmiddagen. Anna jublade när motståndet meddelades. Säkert blir det en mycket tuffare match än de vi haft hittills, men alla i gänget ser fram emot den så grymt mycket. Det kan jag lova! Vi ses på Kviberg med vuvuzelor och bastrummor imorgon kl. 09:50. Arriba! Hönö/Björkö Dam A-lag 0kommentarer

Visa fler nyheter