Cibi condimentum est fames

FINAL: Hönö/Björkö - Landvetter IF 5-1

Idag skulle man kunna leta upp många klyschor i garderoben och satt dom som rubrik: "Tredje gången gillt", "Slutet gott, allting gott", "Vi lämnade ingenting åt slumpen" etc. Men jag väljer ändå denna rubrik som myntades av den insiktsfulle Cicero.

På svenska är ordspråket mer känt som "Hungern är den bästa kryddan" - och det kan man verkligen säga om tjejerna från Skärgården. Efter att ha gått igenom en smått fantastisk säsong - jag skulle våga säga den bästa "ever" - där vi snäppt upp passningsspelt några nivåer, hittat en ännu högre snabbhet i tanke och handling och ovanpå det filat på spelförståelse och samspel, så är tjejerna fortfarande hungriga att vilja mer. De skulle mycket väl kunnat känna sig mätta på framgångar och tycka att det blir blasé att vinna flera titlar på raken, men istället tar de Valhalla i besittning och kryddar anrättningen så att den blir en ljuvlig trerätters, inklusive dessert.

I Hönö/Björkö-kretsar är historiken välkänd, men för er andra så kan jag kort sammanfatta den. 2012 spelade vi Sanktan-final för F13 på Valhalla mot våra kompisar från Älvängen. Trots upphämtning där vi kvitterar i slutminuten, så förlorar vi senare grymt på straffar. 2013 - samma turnering och samma arena, men en annan motståndare - Jitex. Efter en superb säsong där vi gått felfria genom serien, så faller vi på Jitex kontringstaktik som ger ett par billiga mål, och vi plockar hem en silverpokal ackompanjerad av tjejernas tårar.

Nu skulle äntligen rättvisa skipas, det var tjejerna överens om redan innan turneringen skulle börja och samtidigt fanns det en oro för att det var något förtrollat med Valhallas konstgräs, som inte riktigt matchade Hönö/Björkö-sagan. Men ganska snart förstår vi att nu har tjejerna bestämt sig. Inget ska komma i vägen för ytterligare en titel, för övrigt den första i en renodlad cup i 11-mannafotboll (där det också gått lite troll genom åren).

Första halvlek var en ren uppvisning i snabb, fantasifull och sprudlande tjejfotboll. En njutning från kanten. Ettan kommer på en hörna som Andborn knoppar in vid stolproten hur säkert som helst. Tvåan och trean är Tildas mål via dribblingsnummer och genomlöpning. Fyran kommer psykologiskt precis innan pausvilan på straff, när Tilda blir fälld precis innan hon ska stänka dit bollen. Elinjoh tar straffen och rullar in den hur säkert som helst.

Emellan målen får vi se vackert och effektivt kortpassningsspel, lite för få krossbollar, men desto fler tekniska briljansnummer. Ett av de mest minnesvärda ögonblicken är när Johanna vinner boll på mittplan, vänder bort två motståndare med en superbt utförd snurrfint, lägger den förbi nästa back, sular bollen när nästa röda tjej försöker jaga ifatt henne, och är sedan centimetrar från att få sätta något som hade förtjänat titeln "Årets Mål", men ändå fick stående ovationer från läktaren och avbytarbänken.

I halvlek har vi dittills följt matchplanen till punkt och pricka - tjejerna har satt fart på bollen, satt till kropp i närkamperna och visat att vi inte viker en tum. Kanske visar tjejerna ändå en viss mättnad i andra halvlek. Klasskillnaden har varit ganska tydlig så långt och då smyger det sig in en "lättja", som är svår att skaka av sig. Ett femte mål kommer dock i början på andra halvlek när Tilda drar ett skott strax utanför straffområdet som målisen parerar, men där dyker Elinjoh upp som gumman i byrålådan och sätter returen.

Resten av halvleken har vi ett gäng riktigt heta målchanser till, men passningsspelet blir lite mindre tydligt och vi håller i bollen något för länge. Landvetter gör ett tröstmål på sin enda riktiga chans i matchen, när det blir en kommunikationsmiss i försvaret och LIF-tjejen får komma ensam med Hilda. Men vi konstaterade att det dröjde till den 42:a minuten innan motståndarna för första gången spelade sig hela vägen till vårt straffområde och fick ett avslut. Hade varit kul att se siffrorna på bollinnehavet i den här matchen...

Med i truppen idag har vi 3 tjejer födda 2001 - Sanna, Julia och Linnea. Alla tre visar redan en stor mognad i att möta 2 år äldre tjejer. Man viker inte i närkamperna och man hänger mycket väl med i tempot. RESPEKT nr 1.

Vår backlinje som ligger rätt i positionerna och inte släpper igenom en enda djupledsboll under matchen. Och då fanns det ändå en landslagsforward i andra laget. Hilda har inte mycket att göra, men styr backlinjen på ett bra sätt, räddar ett farligt långskott och är nära att få en fot på friläget. RESPEKT nr 2.

Vårt innermittfält som styr och ställer trots att Landvetter går ner på femtjeja-mittfält ett tag i första halvlek och försöker göra det trångt och vinna boll. Rörelsen utan boll, tajmingen och spelintelligensen hos Andborn och Julle är en njutning, liksom löpviljan, fysiken och bollkontrollen hos våra yttrar. RESPEKT nr 3.

Och det giftigaste anfallet i hela västra Sverige visar sig igen från sin bästa sida. När 3 H/B-tjejer sätter fart mot mål (och det dessutom kommer ett par mittfältare utanför dem), då finns det inget tjejlag i världen som inte skulle få respekt. RESPEKT nr 4.

Sista utomhusmatchen för säsongen och ni har gjort det igen - överträffat våra förväntningar! I samband med att RESPEKT2014 lanserades så pratade GFF mycket om att man vill ha bort resultatfixering, och själv har jag hört ett par gånger genom åren att H/B skulle vara just resultatfixerade. I min mening är det fel. Själv ser jag en stor skillnad mellan att vara resultatfixerad och fira framgångar.

Fokus för vår del har ALLTID varit att spela vacker, passningsinriktad och rolig fotboll - det är prio 1. Sedan ÄR fotboll en tävling. Att lära sig hur man tänder till i en match, utan att bli övertänd, är också en del av utbildningen. Att ta bort känslorna ur fotbollen, tror jag med tiden skulle ta död på den. Då skulle vi lika gärna kunna grilla och spela ett parti boccia istället. Sedan får vi alla lära oss att bemästra de känslorna och inte låta dom gå ut över medspelare, motspelare, domare eller övriga medmänniskor. Det är mer kopplat till sunt förnuft.

Men det måste vara tillåtet att fira en framgång - ett cupguld, en serieseger, en snurrfint, en vacker brytning, en straffräddning - utan att bli kallad resultatfixerad. Det är ett statement som jag vill göra när vi nu lämnar flickfotbollen, och jag tycker vi har lärt våra tjejer båda delarna - att vara respektfulla, och samtidigt starka individer med stor integritet.

TACK till våra föräldrar, syskon och andra fans (som körde någon slags kanon - inte den med kulor i utan sångvarianten - med en inhyrd klack med gymnasieelever på läktaren). Äntligen fick vi ge varandra lite glädje på Valhalla. Ni är alla värda stor RESPEKT!