Besviken stolthet...

Hönö/Björkö - LB07 1-2

...går det att känna det? Vi var SÅÅÅ nära, och ändå föll vi med flaggan i topp. Vi mötte ett RIKTIGT bra lag. Det är inget att säga om. De har spelare som är bofasta i LB07:s Elitettan-lag och flera av dem tränar varje vecka med LB07:s juniorlag som ligger i Juniorallsvenskan. Men vi gör en riktigt jämn match mot dem och visar att vi är MINST lika bra.

Som jag skrev i Facebook-gruppen så är det många känslor som bubblar i kroppen just nu. Det är besvikelse att vi inte tog oss förbi det här hindret och kom ända till finalen som vi hade mycket väl inom räckhåll. Det är stolhet för den kämpainsats som tjejerna gör och visar att de tillhör Sverigetoppen (ja t.o.m. Världstoppen). Och det är en liten gnutta sorg för att det är över nu. En av de mest intensiva veckorna på året är till ända... Jag beundrar Jagge som har kombinerat det med jobb samtidigt. Jag hade varit fullständigt under isen om det hade varit jag.

Under en sådan här turnering är det mycket som händer bakom kulisserna som inte syns och märks vid sidan om kanske. Det är diskussioner och svåra beslut som ska tas i ledarteamet, det är samtal med och peppning av tjejer av flera olika anledningar, det är möten med föräldrar som kan handla om både positiva och negativa saker, det är administrativa saker som ska klaffa. Mentalt är det en berg- och dalbana som är svårt att hitta motstycke till i den vanliga vardagen. Det enda som kommer i närheten och som fortfarande är ett strå vassare när det gäller just psykologiska höga toppar och djupa dalar är när mina barn förlöstes. Där kastades man verkligen mellan hopp och förtvivlan och där man efteråt har svårt att hålla tårarna tillbaka, precis som idag.

Jag (och vi andra i ledarteamet) har nu levt ihop med de här tjejerna praktiskt taget varje vecka i 3 års tid eller längre. Vi har lärt känna många (kanske inte alla) sidor av dem och då skapas det band, som är väldigt lika de man har till sina egna barn. När de är glada blir man själv lycklig, när de gråter och är ledsna skär det djupt i det egna hjärtat. En sak som är säker är att när man i framtiden tittar tillbaka på den här tiden i livet (och jag hoppas att det dröjer ännu lite till innan jag måste göra det) så kommer man förstå hur mycket de här tjejerna och alla andra runt omkring har berikat mig som människa och jag hoppas varenda en av tjejerna också får med sig positiva minnen från det hela. Det är det jag kämpar för, även om det är svårt att veta om man i alla lägen gör rätt saker.

Nä, nu får det vara slut på det här terapisamtalet... Dags att säga något om matchen också. Tidigt märker vi att LB07 är ett lag som är ytterligare ett snäpp bättre än de vi har mött hittills. Vi har svårt att hitta vårt vägvinnande spel. De har en supersäker backlinje som är hårda i kropp och tajmar rätt till i princip varenda boll. Framåt har de ett tungt mittfält, stora och bollvinnande och ett par spjutspetsar som gör det tufft för oss att följa med i löpningarna. Det är på en sådan djupledsboll som 0-1 kommer. Vid sidlinjen ser det ut som en solklar offside (jag ska ta en titt på TV-bilderna efteråt), men deras anfallare rinner igenom och sätter den otagbart för Hilda.

Vi fortsätter att kämpa och börjar efter den första kallduschen långsamt hitta tillbaka till vårt spel igen. En situation som bara är millimeter från att resultera är när deras mittback är starkt pressad av Maja och nickar hemåt till målvakten som så när håller på att tappa bollen bakom sig där Maja i så fall hade varit först och kunnat peta in den. 1-1 där och matchen hade sett helt annorlunda ut. Nu får vi jaga mest hela matchen. Innan halvleken är slut kommer också 0-2 på en ny genomspringning där vi inte riktigt är med i löpningen bakom backlinjen (ingen offside denna gång).

Matchens spelare vill jag utse Hilda till. För det här är inte de enda två chanserna som skånskorna har. Hilda är som en panter i målet - räddar långskott vid stolproten, tajmar perfekt vid utrusningar och är så bestämd så man blir tårögd. Agge-effekten! Hilda räddar oss kvar i matchen med sitt fantastiska spel och överglänser faktiskt sin ett år äldre och 30 cm längre kontrahent på andra sidan. Ska bli kul att följa dig under distriktsläger och andra äventyr i höst, Hilda!

I halvlek pratar vi om att vi fortfarande har chansen, men vi måste tro på det! Vi droppar en anfallare så att vi blir fem på mittfältet och vi satsar på att vinna mer boll centralt. Sett till hur halvleken gestaltar sig så lyckas vi i vår ansats. Vi har mer boll, men fortfarande har vi kanske lite för långa avstånd mellan framförallt mittfält och anfall. Några chanser har vi där bollarna smiter tätt utanför eller för lätt på målisen. Dessutom har vi en situation i slutet på matchen som i mitt tycke är ett rent överfall på Tilda, som borde blivit straff. På pass snett inåt bakåt kommer Tilda först och ska dunka dit den. Målvakten går bara på spelare och kör över Tilda så blodet sprutar ur näsa och mun. Resultatet blir istället en hörna och när jag och Ragge bär av Tilda av plan ropar Ragge att: "Sätt den här för Tilda nu!". Och mycket riktigt brötar vi in bollen när målvakten tappar den i gröten inne vid mål.

Tyvärr har vi för få minuter på oss för att hinna trycka in en boll till. Domaren blåser i pipan och luften går ur våra lungor... Resten är historia och känslor. Och nu tar också mina ord slut.

En riktigt skön sommar och semester/sommarlov önskas alla HB-spelare och -fans. Om knappt fyra veckor ses vi igen, för att uppleva den bästa hösten ever - Barcelona-resa hägrar, vi ska fortsätta vårt seriespel och förhoppningsvis kriga till oss den fjärde raka seriesegern i Göteborg. Och mycket andra roliga grejer.

LOVE!