Ett lyckligt slut

Copyright bilden: RudyAlvarado.com

Så var vi framme vid resans mål när det gäller hemmafronten och Futsal - Finalen i distriktsmästerskapen. På andra planhalvan stod kompisarna från Älvängen och deras coacher. Ett bättre slut på DM kunde man nog inte tänka sig! Före matchen snackade vi om att vi nu kan ta det lugnt och avslappnat. Resan fortsätter oavsett vad som skulle hända idag. Den enda skillnaden var att man som segrare skulle få välja spelplats i SM-kvalet, och givetvis kunna titulera sig själv "Bäst i Väst - Ingen Protest" på Futsal.

Men ju närmare matchstart vi kom desto mer såg jag hur tjejerna blev nervösa. Det är givetvis mycket prestige när vi möter Älvängen, och idag var inget undantag. Vi känner varandra utan och innan, och när vi möts är det alltid svårt att frammana den där känslan av att nu får vi INTE spela vänskapsmatch. Matchstarten lovade i alla fall gott. Älvisarna är erkänt duktiga i sina omställningar och kontringar, inget snack om saken. Men våra kantlöpare var grymma i hemjobbet idag. De fåtal gånger som inte det räckte till så fanns ALLTID Julle där, så smart och så lugn och så oerhört brytningssäker.

Majas snabbhet gjorde dock att det kom ett par riktigt farliga målchanser i första halvlek på genomspringningar. Och det var kanske första matchen i slutspelet när Hilda ställdes på riktigt tuffa prov - och visade att hon är en futsal-målvakt av hög klass som är snabbt nere på boll. Ett par gånger gör hon svettiga stående räddningar och ett par gånger dyker hon på fötterna i exakt rätt läge. Samtidigt styr hon och ställer i vårt markeringsspel vid fasta situationer, precis som hon ska göra! Ljuvligt att höra!

Framåt så tuggar vi igång passningsspelet och det dröjer inte alltför länge innan ettan kommer det är på en passningskombination, med sistapass som får Ronja i Älvismålet i sidledsförflyttning och PANG där står Vickan och trycker upp den högt. Efter det blir det lite ställningskrig. Tjejerna är lite småfrustrerade för att man kanske inte i alla lägen tar rätt beslut. Avsluten kommer lite för långt ifrån och är hyfsat enkla för Ronja att plocka ner. När vi har läge att sticka på mål så slår vi en extra/"onödig" passning och felpassningsprocenten är relativt mycket högre än i kvarten och semin.

En stor del av detta kan man säkert tillskriva att Älvisarna ligger tätare i markeringen och läser spelet bättre än de motståndare vi mött tidigare, men en viss del beror också på att tjejerna har nerverna utanpå kroppen. Inte minst syns det på andningen när de kommer in och ska byta. Då ser de ut som guldfiskar som en klåfingrig lillebrorsa har fiskat upp ur skålen och kastat på hallgolvet. Och den obligatoriska "high-five" som jag försöker med för att kolla läget på bänken, gillas INTE idag. Det är bättre ta ett steg tillbaka, låta stresshormonerna ha sin gång och sedan försöka imitera Kristina Lugn istället...

Efter spelet de visar upp tidigare i slutspelet så blir man ju så klart bortskämd. Ovanpå det så har tjejerna höga krav på sig själva. Om vi använder det som en motivationsfaktor så är det så klart perfekt tändvätska. Om det blir en stressfaktor är det inte riktigt lika bra. Det är vår uppgift som ledare att se till att omvandla den bubblande klumpen av förväntningar till energi och vi kanske lyckades lite bättre med det igår än idag.

Och då vill jag bara varna känsliga/negativa läsare: Från och med nu kommer jag INTE vara mer negativ! För i den här matchen är det spel till övervägande delen på motståndarnas planhalva. Älvisarna ligger som sagt på kontringar, och har något ribbskott och några riktigt svettiga räddningar som Hilda producerar, men på det stora hela så är det först i sista minuten som Maja lyckas producera en 100%-ig målchans och då går den in.

Dessförinnan har vi gjort en nästan felfri insats försvarsmässigt. En av de spelarna som är med både framåt och bakåt är Elinjoh, "Miss Tvåfotsdribbling" som speaker-Lösnitz kallar henne efter matchen. Hon gör ett enormt arbete nord-syd och slår ibland också rent omöjliga passningar med superb precision. Med detta blir hon också utsedd till matchens lirare i Hönö/Björkö av GFF.

Framåt kommer under matchen flera offensiva läckerheter. Vi spelar inte bara klassiskt futsal-spel längs mark, utan vi vågar också slå bollar mot bortre för nick. 3 sådana riktigt farliga lägen kan jag räkna till där vi dock inte lyckas få ner bollen när vi sätter huvudet till. Vi rör oss konstant och är tuffa i kroppen. Märk att jag säger "tuffa" och inte "oschyssta"! Älvisarna behöver ta till betydligt mer brutala medel för att stoppa oss och det resulterar i att vi får 4 frisparkar och straff i första halvlek, där Ronja på nytt gör en svettig räddning.

Efter matchen är alla hyfsat överens om att det blir en rättvis seger med 3-1 och vi kan alltså titulera oss bästa futsallaget i vår åldersklass i Göteborgsregionen. Nu blickar vi vidare mot SM-kvalet (smaka på det ordet!) och som segrare fick vi alltså välja på Värmland eller Göteborg. Vi gick på tjejernas vilja och därför blir det Karlstad (Skoghall) 1 februari. Johnny kommer ta fram ett hotellalternativ och vi räknar med att åka någon gång vid lunchtid på fredagen 31/1 och tillbaka på kvällen 1/2 igen.

Motståndarlistan är inte helt klar än, men eftersom Värmland bara har ett lag med i SM-slutspelet är vi ganska säkra på att det blir QBIK, tvåorna i Västergötland Bergdalens IK och mästarinnorna ifrån Dalsland. Vinnaren i det gruppspelet är sedan ett av 8 lag som gör upp om SM-titeln i Göteborg i slutet på februari/början på mars. En utmaning, som förmodligen hade blivit minst lika stor i Göteborg med lag från Skåne, Halland och Bohuslän.

TACK för underhållningen denna gång tjejer. Behåll lugnet, modet och viljan, så ska vi slipa på några detaljer som vi hoppas kommer ge våra motståndare i Karlstad något att bita i. Var glada och stolta över varandra för att ni skapar de här minnena för er själva och för oss som står vid sidan. Det är få tjejer förunnat att få vara med om ett sådant äventyr, men ni får det för att ni GÖR VARANDRA BRA - som Pia Sundhage skulle sagt!

Vila, njut och kvama vavandva så ses vi på träningen på onsdag igen! Föräldrastödet slutligen - ni har en särskild plats i mitt och Jagges hjärta! 2014 kommer bli ett kanonår - det är min fasta, orubbliga och oåterkalleliga övertygelse... Love U All!