Det som började så bra...

För det mesta följer tingens gång i världen en hyfsat fastställd logik. Vissa dagar känner man att inget kan gå fel - man går upp på morgonen, solen skiner, fåglarna kvittrar och man upplever att det här blir en bra dag. Sedan finns det dagar som börjar i moll och då är det svårt att vända det till en positiv trend. Det är mer ovanligt att det som en gång börjar bra helt plötsligt och oväntat vänds till något motigt.

Men så var det detta med Murphys lag. Jag antar att ni har hört den tidigare. I en av sina kortaste former låter den: "Anything that can possibly go wrong, does.". Och så var det verkligen i årets Crawford Cup.

Början kändes väldigt stabil. I första matchen mot Nödinge/Ahlafors kom vi igång bra, rullade boll och utmanade med fart. Målen trillade in i rask takt när vi flyttade boll snabbt och kom till avslut efter att ha fått försvaret i sidledsförflyttning. 5-1 till slut och en bra början.

I andra matchen mot Lundby kändes det som vi tog ytterligare ett steg. Ännu snabbare, ännu fler bra bollar på yta och ännu mer utnyttjande av hela planen. 6-0 och så här långt var det inget snack om saken. Offensivt funkade det hela. Defensivt hade vi kanske inte ställts på så där väldigt stora prov.

Sedan kommer matchen mot Skepplanda, som alltid, alltid är jobbiga att möta. Första delen av matchen är det vi som håller i bollen och kommer till flera farliga avslut, men oftast för nära mål, eller i fel lägen. Skepplanda är också snabba och farliga i spelvändningarna och med ett par minuter kvar kommer deras snabba och starka back fri med Alva Wiseman, som för dagen gör en stabil målvaktsinsats. Och i detta friläge är insatsen inte bara stabil, utan helt enkelt fantastisk. Med en fotparad på ett stehårt skott som är på väg in i burgaveln så håller hon kvar oss i matchen. Inga mål trillar in utan matchen slutar 0-0.

Nu händer något mycket märkligt... Istället för att bibehålla den positiva stämningen från match 1 och 2 så känns det som tjejerna har sålt smöret och tappat osten. Det ser ut som vi har åkt ut, fastän vi fortfarande leder gruppen och vet att vi har ett bra spel. Det känns som tjejerna börjar tvivla på sin förmåga helt utan anledning.

Men som tur är så är det ganska snabbt på det igen. Sista gruppspelsmatchen går mot Torslanda. Av någon outgrundlig anledning fortsätter det ängsliga spelet. Passningsspelet från match 1 och 2 är som bortblåst. Vi krånglar till det och verkar inte lika hungriga i avgörande lägen. Ledningen kommer visserligen efter en liten stund, men Torslanda kvitterar efter inte så många minuter. Det resultatet står sig matchen ut och eftersom Skepplanda planenligt vinner sin match så slutar vi tvåa i gruppen.

Semifinal och i den möter vi det andra Torslanda-laget. Fortfarande deppiga tjejer, men vi försöker lyfta dem genom att tala om vilket beröm de fått för spelet i sina första två matcher. Inför semifinalen går vi ändå in med en positiv känsla. Spelar vi vårt spel så ska inte de röda tjejerna hänga med. Och sett till avslut är det här helt och hållet vår match. Med 10-2 i avslut mot mål och ett spel som i huvudsak ligger på TIK:s planhalva så borde den här matchen bara kunna sluta på ett sätt rent logiskt. Men världen är inte logisk, som Murphy säger, utan det som kan gå käpprätt åt ... har gärna en förmåga att göra det.

Det dansar bollar på mållinjen, det sitter bollar i stolpen, och det är så där olidligt nära hela tiden. Så när det är dryga 2 minuter kvar så kommer äntligen ledningsbollen till 1-0 och man känner att det här går nog vägen i alla fall. Men TIK ska ha all heder av att de inte ger upp. Vi blir lite passiva och de rödtröjade tjejerna bryter ett uppspel och sätter kvitteringen strax efter.

I slutet på matchen kommer så en situation som blir matchavgörande och bara är så tråkig, så tråkig... Med 20 sekunder kvar visar den ena domaren hörna, så vi tar bollen och ska försöka skapa en målchans i sista sekunden. Den andra domaren visar dock att det är målvaktens boll, vilket våra andra tjejer uppfattar och vänder ryggen till för att jobba hemåt. Vi slår hörnan på domarens uppmaning och den går rakt i gapet på en Torslanda-tjej som får fri väg mot mål och otagbart sätter 1-2 med 10 sekunder kvar.

Ridå givetvis och tjejerna är totalt förkrossade. Visst inser man att med de här 12-minutersmatcherna kan det ske överraskningar och det är inte alltid det bästa laget som vinner, men det är lika bittert när det händer. Det känns som det har varit liiiite för mycket stolpe ut i avgörande lägen på sistone, och det enda man kan trösta sig med är att det förhoppningsvis jämnar ut sig i det långa loppet. I kommande cuper så är det kanske vår tur att få en medstuds för en gång skull.

Stor eloge till alla tjejer för bra kamp idag. De första två matcherna var ren och skär njutning! Tack till alla föräldrar, syskon och andra Hönö- och Björköbor på plats som stöttade! Det är helt OK att vara arg, ledsen och besviken ett par dagar. Den känslan måste också få finnas, och det är viktigt att vi får tillfälle att brottas med den. Som vi sa efter turneringen - det kanske inte känns så just nu, men vi lär oss mycket på detta också.

Ett särskilt tack till alla tjejer som inte var med och spelade idag, men ändå kom och stöttade: Alex, Julia Ivars, Stella och Ebba. Det betyder alltid mycket för laget att ni är med och visar att ni är en del av laget även om ni inte spelade denna gång!

Nu tar vi nya tag inför nästa inomhuscup. Det som är bra med att falla på målsnöret som vi gjort nu ett par gånger är att det bygger upp en revanschlust som är en fantastisk drivkraft nästa gång vi kommer i en avgörande match. Möjligtvis har vi blivit lite tillrufsade, men vi är banne mig inte knäckta. Vi ska visa att vi kommer igen och att vi har spelet för framtiden. Enstaka dippar på den utvecklingskurvan är inget som bekommer oss...

Ha en fortsatt bra Allhelgona så ses vi på söndag för att köra skiten ur oss i en träning mot nästa mål. Ser fram emot det tjejer, för hur det än är - ni är fantastiska, underbara och speciella individer varenda en. Dessutom kan ni det här med fotboll!