Livets berg-och-dalbana...

Sanktanfinal F99
Älvängens IK - Hönö/Björkö 3-3 vid full tid, 7-6 efter straffar

Så har man då satt sig här för att ta itu med den tunga uppgiften att skriva ett referat på dagens match. Det är nog den tyngsta fotbollsstunden sedan vi förlorade Öbollen Vinter F99-finalen i vintras mot TIK. Och vi kommer alla ihåg vad som händet efter den... En vecka senare studsade vi tillbaka och plockade hem F98-cupen istället. Jag är övertygad om att precis den revanschlusten just nu kokar i tjejerna!

Redan från början kan jag bara konstatera att vi inte kommer upp i vår "normala" standard idag. Spelmässigt så skulle jag tro att denna match var i paritet eller kanske snäppet sämre än kvartsfinalen mot Kärra. Möter vi då ett så starkt lag som Älvängen, så räcker det inte att vi spelar på 60-70 % av vår kapacitet. Det har räckt i andra matcher, men tyvärr inte i en final.

Inramningen på finalen är riktigt skoj. Gemensam inmarsch, speaker, matchens spelare och Friends-spelare, duktiga domare och andradomare. Till det yttre kunde det inte bli bättre. Och faktum är att jag njöt av sammanhanget som mest 5-10 minuter innan matchen startade. När matchen väl är igång så ser det faktiskt ganska krampaktigt ut från båda håll de första 10. Det är väldigt mycket ett ställningskrig och det är inget av lagen som får igång något riktigt passningsspel.

Kanske är det stundens allvar (som vi borde vara ganska vana vid nu efter några finaler och avgörande matcher) som gör att vi inte vårdar boll. Kanske är det också Älvängens förmåga att ta ett steg upp i banan, som vi inte varit vana vid från tidigare motståndare, som stör oss och gör oss passiva. Men faktum är att första halvlek inte är bra spelmässigt. Det blir mycket tjongande och "lycka-till-bollar" som rinner iväg eller fastnar i mittlåset i Älvisarna backlinje.

Stundtals får vi dock till det. Kvitteringen till 1-1 är ett sådant exempel. En snabb vändning från backlinje via mittfältet, Tilda slår en djupledsboll och Elin en direkt väggpass till en fristående Fille som kan dunka in bollen i öppen kasse. Supersnyggt, supereffektivt och sååååå Hönö/Björkö! Det finns också fler exempel på bra anfall i första halvlek, men på det stora hela så får vi inte till det spel som vi vet att vi kan.

I andra så är ändå känslan att det här kommer vi lösa. Vi kommer få fler målchanser och det handlar "bara" om att spela disciplinerat bakåt. Tyvärr lyckas vi inte med det i två av Älvängens anfall. Vi släpper igenom Maja vid 1-2-målet och ligger inte tillräckligt tätt på henne. Och vid 2-3 är det samma sak fast där stänger vi inte hennes vänsterfot som vi kommit överens om innan match.

Dessförinnan har Tilda kommit loss i mitten och superbehärskat satt kvittering 2-2 nere vid stolproten. Som Johanna skrev - det är inte för inte som du blev vald till Matchens Lirare, Tilda! Men nu är vi i slutet på matchen och minuterna börjar rinna iväg. När det är 7-8 minuter kvar så bestämmer sig till slut Stella för att komma in på plan, och hon gör ett inhopp likt Ole Gunnar Solskjaer på sin tid. Vilken super-sub! Efter 4:e-5:e hörnan i slutminuten, och när Tami har kommit upp vid första stolpen så går bollen i en vacker båge mot bortre stolpen och där står Stella och skarvnickar in den i burgaveln. Görsnyggt och så välförtjänt!

Hade detta nu varit en vanlig seriematch så hade vi haft två vinnande lag på plan, men en final ska avgöras. Tyvärr sker det på straffar denna gång. Hade det varit förlängning, så tror jag faktiskt att vi hade tagit hem skiten. Men om inte om hade funnits så hade Bosse Hansson fått ta emot Centrum mot rasism-priset i år... Istället så blir det en grym straffläggning som får avgöra - ett tävlingsmoment som känns frikopplad från matchen som helhet.

Hur straffläggningen gick förstår nog alla vid det här laget. Älvängen var helt enkelt bättre än oss på straffar (idag :-) ), och det avstånd som uppstår mellan total eufori på den blåa sidan och den djupaste, djupaste förtvivlan på den vita sidan tror jag faktiskt kan mätas i ljusår. Bittert, smärtsamt och ett tråkigt slut för våra tjejer. Ska vi nu gå och förlora en match (vilket är frågan om vi gjorde per definition) i årets Sanktan så är det i så fall mot Älvängen. Som ordspråket på KrossaJantelagen:s facebook-sida säger (gå gärna med där förexten): "Bästa människan är den som gläder sig när det går bra för andra". Och visst gör vi det, särskilt för Ragges skull som bokstavligen släpat sig till Valhalla idag för att bevittna denna framgång! Men det är väldigt, väldigt svårt när man ser de egna tjejernas djupa besvikelse...

Men, men... Show must go on! Nu börjar vägen tillbaka mot toppen. Vi kommer få fler chanser, tjejer, att visa att vi är bäst! Det vi tar med oss från denna match är, att vi trots att spelet inte fungerar och trots att vi hamnar i underläge tre gånger om, hela tiden kommer tillbaka och ger aldrig upp. De egenskaperna ska vi vårda och förstärka till nästa gång. Och den gången hoppas vi kommer riktigt, riktigt snart! Jag har redan börjat sänka ögonbrynen och öva på morrandet som stavas.... REVANSCH!!!

Tack alla föräldrar, Jesper och andra hang-arounds som stöttade oss från läktarplats. Ni är guld värda för laget och för tjejerna! Ta hand om era tjejer, låt dem sörja och sedan peppar vi dem igen till nya stordåd. För som Robert Broberg så klockrent har sagt: "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja..."

P.S. Som kuriosa kan nämnas att jag direkt efter prisutdelningen på Valhalla begav mig till Sävedalen för att kolla på Hönö IS P01:or, som spelade Bebben Cup. Nytt straffdrama i kvartsfinal, denna gång med lycklig utgång för laget i mitt hjärta och egna sonen som straffhjälte... Det går fort i hockey, som Rolle Stoltz skulle ha sagt!