180 720 12... (Part II)

(laget.se tillät inte så många tecken - därav denna tvådelade roman...)

Dags att dra till Kviberg för andra gången denna fredag och nu har vi rejält med tid för uppvärmning och taggning. Nytt för semifinalen är också att vi har fått linjedomare som håller koll på offside och inkast - en ödesdiger förändring (åtminstone för en stabil 39-åring vid linjen) skulle det visa sig... Livet från läktaren är också något helt enormt. En stor del står givetvis vår tillresta hejaklack för, men de får också understöd av ett franskt tjejlag från Paris som hejade på allt och alla. Dessutom får vi uppleva en streakare på plan. Tyvärr missar jag det och tur är kanske det eftersom det gäller min egen 3-åriga dotter...

Om vi kanske ska fokusera lite på spelet också så kan man kort konstatera att vi äger de första 10-15 minuterna totalt. Djupledslöpningarna kommer liksom de långa passen och med bara en liten, liten gnutta tur så hade ledningsmålet suttit där. Stolpe, målvakt, eller något annat sattyg lyckas komma i vägen. Istället får Kullabygden (har ju glömt att säga vad motståndarna hette i semifinalen kommer jag på...) frispark på vår planhalva. Den ser först ut att segla ut över kortlinjen, men där borta dyker en svart spelare upp och sätter till huvudet. Bollen sitter i burgaveln - inte mycket att göra för Tami.

Vi fortsätter att pressa på och känslan är ändå att det här kommer att ordna sig, men det känns ändå som den där gamla fienden "Paniken" börjar smyga sig på hos en del tjejer. Förmaningarna i halvtid lyder att det bara är att jobba på. Tjejerna har också egna idéer om hur vi ska lösa det hela och när vi går ut till andra finns gnistan där. Ju längre halvleken lider desto mer förtvivlat blir det dock. Vi river, sliter, kämpar och står i. Dessutom får vi inte många domslut med oss. Vet inte om man kan säga att det har jämnat ut sig i den här turneringen - det känns som vi har fått ovanligt mycket mot i varje match. Förhoppningsvis är medflytet med i nästa cup istället.

De sista 8-9 minuterna kan jag inte uttala mig om hur stämningen är på bänken eller hur snacket går och det beror inte på att jag svimmade av upphetsning eller att jag fått en blackout. Hade jag inte vägt mina duktiga 71 kilo så hade dock en blackout varit ett faktum, för samtidigt som jag ska gå fram till sidlinjen för att ropa order till en av våra backar så blir jag fullkomligt söndertacklad i ryggen av linjedomaren - en solklar "Checking from behind" och 5-minutersutvisning om det hade varit hockey. När den första förvåningen släppt så dyker sedan huvuddomaren upp med en hand som pekar upp mot läktaren. Brottsrubriceringen lät "förhindrande av linjeman i dennes tjänsteutövning" - jo, jag tackar jag... Hade det varit PÅ fotbollsplan som det hände så hade det varit linjedomaren som hade fått den gesten. Livet är orättvist, men kanske är det något att berätta för barnbarnen! Min son verkade dock lite stolt över mig, ähum...

Matchen blåses av så småningom. Gråt, tandagnisslan och en förtvivlan som är bottenlös. Gothia-äventyret är slut för denna gång, men som vi sa innan matchen till tjejerna: Ni har minst 4 chanser kvar att vinna Gothia. Det känns oerhört tungt nu för vi vet att vi kunde ha gått längre. Samtidigt kan vi inte låta bli att konstatera flera saker som är oerhört glädjande:

- Under 4 timmars spel, mot flera av Sveriges (och världens) bästa lag så släpper vi bara in fyra (4!) mål. Ett riktigt bra betyg till vår backlinje och våra målvakter som har gjort ett kanonjobb under hela turneringen!

- Vi spelade vår första riktiga tävlingsmatch i 11-manna för en dryg månad sedan. I stort sett alla lag vi har mött i övrigt har spelat 11-manna i mer än ett år. Det behövs säkert minst ett år av 11-tjejaträning innan vi kan det spelet fullt ut. När det året har gått (typ till nästa Gothia) så bör den skillnaden mellan oss och övriga lag vara utjämnad.

- Vi har inte rasat i någon match trots att vi inte har spelat på topp. Jämfört med Panaxia så har vi lyft vår lägsta-nivå betydligt. På turneringarna vi har spelat i sommar har vi lärt oss oerhört mycket om 11-tjejaspel som vi kommer ha nytta av framöver.

- Fortfarande är vi det bästa F13-laget från Göteborgs-distriktet i turneringen. Ingen annan gick längre än vi och det kan vi vara stolta över.

- Och sist men inte minst. Vi, tillsammans med slutsegrarna och Gothia-mästarna Södra Sandby, är det enda laget i turneringen som har slagit Boo FF. Med mina lite lätt färgade glasögon så skulle jag säga att vi dessutom spelar ut dem. Södra Sandby vann med samma siffror som vi (2-0) och med den logiken skulle man väl kunna säga att vi är lika bra som Gothia Cup-mästarna...? :-) Vi ska i alla fall känna att vi hänger med riktigt bra. När vi spelar riktigt bra 11-tjejaspel så kan vi slå vem som helst i Sverige. Nu behöver vi bara nöta det stora spelet på några tuffa 11-tjejamatcher i höst! Känner redan hur revanschlusten börjar pirra i kroppen!

I den sista punkten så finns också förklaringen till koden i rubriken - 180 720 12 är ett datum som för alltid ska finnas fastetsat i tjejernas minnen. Det var dagen (18 juli 2012) när tjejerna visade hur riktig fotboll ska spelas, när ett gäng Skärgårdstöser spelade ut en Gothia-finalist och när delar av tränarkåren var riktigt rörda över den kampvilja, spelglädje och mognad i 11-tjejaspel som man visade upp. Det vill vi alla uppleva igen, och det är det målet som hägrar för framtiden.

På tal om framtiden så består den imorgon av att vi träffas för att både göra ett avslut och summering på vårsäsongen och dessutom blicka framåt mot allt spännande saker som händer i höst. Det finns mycket skoj att se fram emot. Vi ses, som vi sagt tidigare, kl. 13:00 på Björkövallen för hamburgergrillning och kanske en föräldramatch i fotbollsbrännboll...

Sov nu gott alla tjejer och fans! Det är OK att vara ledsen och besviken en stund till, men minns också alla de positiva sakerna ni åstadkommit under turneringen. Det ska i alla fall jag göra och somna med ett leende på läpparna...