Halvårskrönika med Nicke

Det finns höstar som glider förbi som en väloljad passning i mittzon. Och så finns det höstar som den här. Hösten då GS 86 Herrar, med ambitionen att ligga i toppen av Div 2, fick känna på hur tunn linjen kan vara mellan dröm och verklighet.

Det var inte så här det skulle se ut. Vi hade pratat om fart, om mod, om att sätta tonen i varje match. Vi hade sett framför oss hur tabellen skulle luta åt rätt håll, hur poängen skulle trilla in som löv i oktober. Men ibland är sporten ärlig: den ger dig precis vad du förtjänar – och ibland lite mindre än så.

Men här är det viktiga: säsongen är inte över. Inte ens nära.

Men mitt i allt det där som skaver finns också mycket att vara stolt över. Träningsnärvaron den här säsongen är inget annat än imponerande. Anton Lund, Joel Sandström, Noah Swahn, Nisse Öhrman och Markus Bergström ligger alla på över 95 procent. Det är siffror som inte bara visar engagemang – de visar karaktär. Hatten av!!

Och på tal om karaktär: få saker har varit lika roliga att se som Nelson Thegel´s A-lagsdebut. Sexton år gammal, kliver han in och spelar innebandy som om han aldrig gjort något annat. Snabb, teknisk, orädd – och med en spelglädje som smittar av sig. Lycka till i Nyköping!!

Jonte Johansson har stått för en bra poängskörd: 29 poäng på 11 matcher. Det är produktion på nivå med en spelare som vägrar acceptera att en säsong ska rinna iväg. Och han gör det inte ensam. Kedjekompisarna Joel och Alex har tillsammans bidragit med ytterligare 43 poäng. Det är en trio som bär, driver och visar vägen. En stor applåd till dem.

Det finns enskilda prestationer som måste lyftas fram som visar vad som krävs för att ta oss uppåt i seriesystemen. Ett av dem kom en regnig novembereftermiddag mot Tösse hemma. Numerärt underläge, matchen står och väger – och så bestämmer sig Nisse Öhrman. Han hämtar bollen bakom eget mål, springer förbi hela Tösses gäng, trasslar sig runt bakom Tösses kasse och lyckas på något sätt få fram både klubba, boll och kropp framför mål. Där halvslänger han sig och trycker i väg ett skott, 4–4. Det blev vändningen. Den matchen vann vi med 8–4. Ett mål som inte bara gav poäng – det visade vägen.

Vi har tio matcher kvar. Tio matcher att visa vilka vi egentligen är. Tio matcher att jaga den där kvalplatsen som fortfarande ligger inom räckhåll, även om den kräver mer än bara snygga ord. Den kräver kamp. Den kräver disciplin. Den kräver att varje spelare hittar sin bästa version av sig själv – och att laget hittar sin bästa version tillsammans.

Och kanske är det just här som resan börjar på riktigt. Inte när allt går lätt, utan när man tvingas gräva djupare än man trodde fanns. När man måste välja: ger vi upp, eller ger vi allt?

När vi drar igång mot Karlstad borta på Söndag är det dags att skriva om berättelsen. Inte för att glömma hösten, utan för att visa att den bara var första kapitlet.

Vi har fortfarande chansen. Och ibland är det just lag som har fått kämpa som hårdast som blir farligast när det väl gäller.

Våren väntar. Kvalplatsen väntar. Och vi är inte färdiga än.