Fröjdens FK - Solängens BK

Onsdagsmatch på anrika Heden 3, två lag som på sina senaste fyra matcher tagit 10 av 12 poäng samt Kristi himmelsfärdsdag och en annalkande ledighet alldeles runt hörnet. Bara de grejerna i sig borde generera gåshud för de allra flesta amatörfotbollspelare! Lägg till en fuktig matta efter dagens hällregn och Carl Agneman som Ultras-capo vid sidlinjen. Herrejisses, bättre kan det väl knappast bli?

Trots de fantastiska förutsättningarna vad det ett skadeskjutet Fröjdens som haltade in till samlingen en timma innan avspark. Trots att vi troligen är världens enda division 6-lag med 3 (!) målvakter lyckades vi dagen till ära inte kalla någon av dem till matchtruppen på grund av skador och annat bôs. Men då vi har en handbollsspelare i truppen som är van vid att behandla bollar med händerna fick han idag agera målvakt, tack för det Isak! Just det, även han var lite skadad.

Fröjdens ställde för dagen upp med följande lag:

Gahnsby
Mange – Daniel – Wahman – Dansken
Thalén
Niclas – Viken – Ericsson – Garå
Isak

Bänk: Tysken, Axel, Pedda

Viken, interimtränare för aftonen, förmedlade innan matchen informationen att vi skulle möta ett ungt lag. Och ni vet givetvis vad det innebär; bolltrillande och kondition. Allt som man hatar att möta. Lösningen för att avverka ett sådant hot är som Thalén uttryckte det: ”vi behöver liksom inte skynda med inkasten...” utan låta rutin slå talang.

Matchen börjar lite avvaktande. Båda lagen känner på varandra. Solängen med mer boll än Fröjdens. De rullar mycket i sin lågt sittande backlinje. Fröjdens låter det ske, där kan de ju inte göra mål. Titt som tätt får båda lag någon halvchans, men aldrig något som är riktigt farligt. Det såg ut att bli så fram till halvtid, innan Solängen lyckades komma runt på en kant där bollen såg ut att rinna ut över kortlinjen efter att Garå täckt ut både boll och motståndare. Domaren ansåg dock att det var regelvidrigt och blåste i sin visselpipa – straff. Ridå. Den unge Solängaren gjorde dessvärre inget misstag utan tog tillvara på chansen som skänkts från ovan. 0–1 och därefter halvtid.

Halvtid spenderades till 75% med att diskutera hur Viken inte skulle bli utvisad då han redan blivit varnad, och ett till gult kort skulle vara mycket svårt att undvika. Men vi lyckades även avverka ämnen som att vi får ha tålamod, vila med boll och sätta våra chanser – klassiska sägningar.

Andra halvlek börjar pissuselt. Tämligen omgående gör Solängen 0–2, efter att ha runnit igenom hela laget. 0–3 kommer strax därefter på hörna. Vind i seglen för Solängen, ingen fröjd i Fröjdens. Trots den prekära situationen lyckas Fröjdens medelst dödsryck blixtra till i ett klapp-klapp-klapp-spel signerat Falcon (eller om det var Wahman, de är så jävla lika i rörelse), Mange och Brattberg. Avslutats med ett klassiskt snett-inåt-bakåt-pass av Axel till Mange-pistol som med fingret på hanen trycker av ett otagbart skott. 1–3. Nu börjar Fröjdens återigen drömma. Det finns en chans. Det har dessutom just börjat regna. Jag hör minst tre Solängare klaga på vädret. De är missnöjda, livet inte lika soligt och vackert längre. Fröjdens trycker på både i sin press och med boll. Solängen börjar darra i sitt passningsspel, det som innan Fröjdens reducering var felfritt. Bollar slås bort och rinner ut över sidlinjen.

Sen kom det, det gula kortet. Det vi alla fasat över. Viken är utvisad. Nu börjar det dessutom hagla. Fröjdens kom aldrig närmare än 1–3. Solängen kunde i avslutande minuter av matchen rulla boll utan bekymmer. Slut.

//Axel