Referat: Azalea BK - Fröjdens FK

Jag minns min första fotbollsmatch i livet. Den spelades på Thordéngårdens grusplan i Uddevalla. En solig vårdag år 1999. Jag minns även att jag innan, under och efter var alldeles till mig. Det var ju underbart att få spela fotboll! Exakt samma känsla hade jag idag. Efter veckor av att sitta hemma i min lägenhet då jobbet stängt kontoret, på grund av ett satans pissvirus, var det en enormt skön känsla av att få snöra på mig mina nyinköpta Puma-pjux jag fyndat (399:-) på Stadium i Nordstan och kliva ut på Gröna Vallen i Majorna. På motståndarsidan stod Majorna-laget Azalea BK, som fostrat spelare som Gustav Svensson och Hosam Aiesh.

Fröjdens ställde upp med följande elva:

Paschim
Jonas – Darko – Isak – Babben
Matsson – Calle
Skarin – Frasse – Viktor
Mange

Bänk: Pedda, Pöta, Elias, Axel, Naser

Huvudtränare Philip (Pedda) Berggren hade precis som vanligt gjort en eminent analys av motståndarlaget. Azalea BK skulle med största sannolikhet spela en passningsorienterad fotboll och även sätta hög press. De är ju unga, till skillnad från oss. Vi skulle fokusera på att spela oss ur situationer och byta kant, istället för att sätta oss själva i skiten, som vi har en tendens att göra ibland. Efter att ha gått igenom alla fasta situationer och annat bös var det dags för match.

Det tog en stund för matchen att sätta sig. Båda lagen turades om med att styra spelet och försöka hitta sitt spelsätt, men det ville sig inte riktigt för något av lagen. Mange hade ett fint läge där han drog förbi sin markering, men lyckades inte hitta nätmaskorna. Azalea utnyttjade sitt krossbolls-kapital i form av skickliga fötter i backlinjen. Men det bar ändå ingen frukt för dem då Fröjdens hade en dansk blodhund och en outtröttlig schlätta-pöjk på var sin ytterbackposition som vägrade släppa förbi någon.

Efter 20 minuter kamp skulle Fröjdens dock spräcka nollan. Som vanligt när Fröjdens gör mål har Mange ett finger med i spelet. Han lyckades tråckla sig förbi en lång rackare i backlinjen och servera bollen på ett silverfat till en alldeles fri Viktor ”Il Dromedare” Hansson som inte gör några fel alls utan sätter bollen lugnt och behärskat i det högra norska krysset. – Jag tänker aldrig i sådana situationer, det sitter i ryggmärgen. Bara att lägga in den i kassen, säger Viktor Hansson.

Efter Fröjdens ledningsmål tappar Calle Agneman skon och lyckas inte få på sig den kommande fem minuter så undertecknad tvingas slita av sig övertröjan och hoppa in på ett brinnande mittfält, ouppvärmd. En tortyrmetod så god som någon. Efter att ha snörat om sina Copa Mundial-skor köpta på Idrottsspecialisten i Uddevalla tog han sig in på plan igen, och tur det. Faktum är att Calle hade styrt Fröjdens från sin defensiva mittfältsposition som om han vore Caesar. Något även Azalea-spelarna märkte och sparkade ned honom en gång i minuten under hela matchen.

I halvtid pratade Fröjdens om vikten av att vila på ”rätt sida”, det vill säga; ta jobbet och kom hem på rätt sida av bollen i försvarsspelet. Dessutom att man inte behöver kontra i varje anfall, utan låt bollen rulla ett tag och alternera mellan långa och korta bollar.

Andra halvlek skulle istället bli en fysisk kamp. Under en period av matchen blåste domaren så ofta i sin visselpipa så jag tror att det var början på Beethovens Symfoni nr 9. Dock bör det tilläggas att det inte var särskilt fult spel, utan bara fysiskt och hårt från båda sidor. Azalea tog över matchen mer och mer och visade på ett fint spel med både korta passningar och längre krossbollar. Men lyckades inte tränga igenom sista tredjedelen, som tur var. Pedda Berggren bytte under den här perioden in sig själv och tog ett gediget jobb för laget. Däremot gjorde han en intressant grej under sitt korta inhopp. Berggren tog en löpning ut på högerkanten, något som Agneman uppfattade och slog en fin macka ut på kanten. Berggren missuppfattade spelplanens bredd en aning när han tog emot bollen ute på trottoarkanten och svingade sin slägga till högerben för ett inlägg. Ingen förstod riktigt vad som faktiskt hände, men kul var det.

Efter det fortsatte matchen i samma stil; kamp och åter kamp. Det var tydligt att många i laget kan tacka Coronan för försenad seriestart då ett flertal av oss behöver ge oss ut i elljusspåret för ett par mil av löpträning. Azalea lyckades aldrig få in ett mål utan när domaren avslutade sin visselpips-konsert och blåse av matchen stod Fröjdens kvar som vinnare och Viktor som kvällens hjälte.

Matchens långburk går till Carl Agneman som slet som ett djur fostrat på Bredfjället i Ljungskile. Han åkte i backen många gånger, men delade även ut ett par snytingar. Fröjdens Paul Scholes.

Kortburken går till Jonas, vår dansk. Han sprang sammanlagt 2,7 mil på sin högerkant under kvällen och lät inte en tjomme komma förbi. En spelare man verkligen vill ha i sitt lag. Bra jobbat!

Snapsen går till Viktor Hansson, som startar och levererar. Ett mål i afton. Troligtvis högst målsnitt/minut i Fröjdens historia.

/Axel Brattberg