Referat Vrångö - Fröjdens FK

I sin senaste match hade de vinröda ”grabbarna” återigen åkt på en tung förlust, denna gång mot Fotö med co. (läs domare). Inför den soliga drabbningen mot Vrångö andades truppen ändock en trovärdig kombination av optimism, trygghet samt hetta. Berodde detta på Robin ”Skärgården” Berntzens återkomst, och tillhörande tillförande av förmågor som spelare, ledare, eller skärgårds-expert; eller var det något/någon annan vi kunde tacka för detta? I vilket fall, laget var taggat...

Fröjdens inledde matchen (i skärgården) piggt och man lyckades direkt ta kommandot genom ett gott förvaltande av taktpinnen. Rickard ”målvakts-rickard” Paulsson, var tillbaka i mål, ingav trygghet och bidrog med blixtsnabba reflexer. Berntzen, ledde försvaret från sin centrala position med en, nästintill, läskig precision. Brevid sig hade han den, i eget straffområde, enkelt fallande P. Johansson, som återigen visade att även försvarsspel kan vara fotbollskonst. Tennenbum och Callenberg säkrade klanderfritt upp var sin korridor. Laget varierade sitt spel på ett fint vis, genom en fröjdig blandning av kort och långt. Våra defensiva mittfältare, Philip ”Nestor Sensini” Berggren och MP Persson kombinerade en solid defensiv med ett fint passningspel. På kanterna hotade ständigt fröjdens kvicka yttrar, DVD-Niclas och Jonathan Mattsson-Odonkor, och längst fram trivdes Mange ”Magnus” Svantesson med sin något släpande lekkamrat, Viktor ”bästis” Bäckström. En bästis som förövrigt bara några timmar innan avspark var osäker till spel, detta då stjärnan vägrade att ta sig till ön i fall han inte skulle få fönsterplats på färjan dit.

Fröjdens målskytte inleddes, på sedvanligt vis av mange, efter cirka 10 minuters spel. Några minuter senare ruschade sig Mattson sig fri, och kunde, efter ett fint inspel av Eklund, genom ett proffsigt avslut sätta 2-0. Vid sidan av planen stod den halvskadade Anton ”Il Bisonte” Biström, jokernViktor ”Il dromedare” Hansson, och den avstängde men av glädje berusade, Calle Agneman, och njöt av skärgården men kanske framförallt av det de fick se på planen. Efter ett tag började Vrångö dock äta sig in i matchen, och de skapade en hel del farliga situationer, främst genom fasta situationer och långa bollar på sin giftiga centertank. 2-0 blev till 2-1, och 2-2 var inte långt borta. Mange lyckades sätta dit en boll till, och resultat efter första halvlek kunde noteras till 3-1 till de vinröda kämparna.

Fröjdens fortsatte att föra spelet även i andra halvlek men matchen höll ändå på att bli onödigt jämn. Vid resultatet 4-3, med darriga nerver och dålig beslutsamhet i eget straffområde, kändes det som att Vrångö höll på att vända matchen. Därför kändes Manges välplacerade avslut i klykan, till 5-3, extremt förlösande. Efter det kunde laget spela av matchen, och hann dessutom med ett fint mål till, denna gång genom Eklund. Fröjdens vann matchen med 6-3, vilket var lagets första seger i årets serie men (förhoppningsvis) inte den sista.

Från matchen tar vi med oss en rad positiva minnen, däribland det fina spelet, de vackra målen, manges målgest vid 3-1 (hoppspark på hörnflaggan), MP:s briljanta tvåväggslir, att firma Eklund & Svantesson kombinerade hejvilt igen, Il dromedares höftfinter samt defensiva stoppfint, men kanske framförallt en återfunnen glädje till fotbollen. Efter matchen menade den extremt lökige, Agneman, att matchens fröjd borde tillägnas laget, något som exempelvis den obotlige cynikern, Berggren, argumenterade häftigt emot. Agneman stod dock på sig, så matchens fröjd går alltså till alla lagets ”grabbar”.

Mattias Persson