Ettans utslag

Mange Green blir en ny bekantskap på touren denna sommar. Förmodligen kommer han att vara lite spänd på blå ettas tee och tycka att det känns lite obehagligt. Det är också troligen ett helt gäng medelålders gubbar som kommer att titta på när han provsvingar innan han tar sin stans och fokuserar på att träffa banan.

Satan vad tallarna är stora på höger sida. Är det bättre att slå bort bollen i höggräset på vänster sida för att undvika outen till höger? Hjärtat bultar onormalt högt, fan jag har ju inte ens rört mig, har stått här i tjugo minuter och lyssnat på alla gamla storys tänker han. Vad är det som känns så fel. Det är nog att jag har öppen axel, eller nej, höften, måste vara höften. Försöka få allt square. Fan, jag skulle ha tagit en annan piké, den här känns konstig. Allt är nog fan square, men vad är det som känns så konstigt, är det greppet om drivern som inte är som det ska? Jag håller inte i klubban som jag brukar inbillar sig Green. Nåt är fel, men jag vete fasen vad det är, tänker han nog. Det är faktiskt bara i ditt eget huvud som det inte är som det brukar. Det här drabbar 95% av alla tourspelare. Det stavas nervositet och förväntningar i en helt orimlig cocktail.

Tore Karlsson är också ny för i år. Nygammal kanske man ska säga. Han har slagit ut på ettan 35 gånger på touren. Kommer han också att vara nervös? You bet! Han vet dock, till skillnad från Green, hur det brukar kännas. Nervöst och obehagligt.

Den bredaste landningsytan som överhuvudtaget finns på GK mäter nånstans mellan 100-120m (alltså i bredd) från vattnet på gul 1 till outen vid gammrangen. Ändå känns det som att det är en snirklig liten kostig man ska pricka. Alltså outen på blå 1 till höger? I princip borde den inte vara i spel, om det inte var för att vi plötsligt precis när vi tar stansen, råkar få in den i vårt medvetande.
Det är högst troligt att stackars Green och Tore kommer att missa fairway. Spelar de med fade i normala fall så slår de en obegriplig hook eller vice versa. Det är också troligt att bägge med enkelhet skulle pricka fairway om det inte vore för prestigen och publiken (jaja, de andra tourspelarna då…) som tittar på. Båda kommer i alla fall att ha bollen i spel och när de väl lämnat tee med sina kärror och släntrar ut på fairway så släpper lite av den där nervositeten.

Green och Tore är dock i gott sällskap. Samtliga tourspelare upplever i princip samma sak. Om och om igen. Ettans tee, första utslaget för säsongen. Ja, det spelar egentligen ingen roll att det är sista tävlingen för säsongen. Utslaget på ettan är svårt med den inre och i viss mån yttre pressen man har på sina axlar. Lär man sig nånsin att hantera detta?

Om du frågar mig så är det tveksamt, i alla fall på vår tour. Några spelare har axlarna lite lägre, förmodligen blir det bättre ju äldre man blir, men de allra flesta tycker att det känns obehagligt. Ändå vill man göra det, om och om igen.
För Mange Greens del så kan han gott tänka på Adam Larsson. Vår mest tourspelare. Han har stått på ettans tee hela 137 gånger på en tourtävling. Vill man vara helt ärlig så har han faktiskt stått på Rovön Memorial (första tävlingen på touren varje år) hela 20 gånger på ettans tee. Likaförbannat så har han i det närmaste samma känsla som Green kommer att ha. Om det gick att mäta nervositet så skulle nivåerna vara lite lägre på Adam, men inte 137gånger lägre eller ens 20 gånger lägre. En smula, that´s it. Det sjuka är att vi längtar efter att spela och tävla på touren. Det är rått och hjärtligt och alla gubbar är mer eller mindre lika kassa trots ny, dyr, aktuell utrustning och de senaste V1orna från detta år. Fjolårets V1or, osprättade i kartong får bli träningsrundebollar. Årets sägs var bättre.

Minst nervösa:
Geriatrikgänget Kwast, Jio och Tobbe. De är äldst och har varit med länge. De vet att det här med nervositet bara sitter i huvudet. Deras axlar är lägre än genomsnittets. De vet också att det inte spelar nån roll hur det går på ettans utslag. Ändå bultar det extra innanför bröstkorgen även på dem.

Mest spelade tävlingar på touren:
1. Adam Larsson, 137
2. Petri Hasa, 134
3. Matte Lindh, 123
4. Daniel Boström, 98
5. Jio Lindwall, 95
6. Tomas van der Kwast, 93
7. Nisse Håkansson, 87
8. Tobbe Johansson, 86
9. Henke Strandberg, 67
10. Mattias Eklund, 66
T11. Jocke Manberg, 63
T11. Lars Isaksson, 63