KRÖNIKA: FORSBY TILL FEMMAN!

Det står nu klart att vi till nästa säsong lämnar bakom oss divison sex för att istället testa vingarna i division fem. Vägen hit har till synes inte varit spikrak, men kanske är det detta som har lett oss hit?

På en stelfrusen konstgräsplan i början på mars kunde man se en stor skara glada kosmopoliter sparkandes på en läderboll. Att det som då inte såg ut som mycket för världen egentligen innehöll ett sjok av potential var det förmodligen inte många som skulle förhandstippa. Miscotbloggen tippade oss i botten, kanske för att stenmark ignorerade hans SMS, kanske för att vi var nyanlända från division sju. Till detta anslöt Kardo Rahim, i en återkomst till moderklubben, Erik Paulsson som levt i exil i spanien, även han känd i Forsbytröjan sedan tidigare samt Samuel Karlsson, som anslöt av än idag okända skäl. Försäsongen betades av i sann division sex anda, några varv runt planerna avslutades med en traditionell fotbollsträning. Att vi slet ihjäl oss skulle jag nog inte försöka pådyvla någon. Träningarna avslutades med en iskall dusch med betoning på is, signerad Köpings kommun.

Säsongen drog igång och vi fick tidigt smaka på domarkårens pennalism, som sen även kom att påverka oss ju längre säsongen gick (även om alla domare ska ha en stor eloge som ställer upp och dömmer division sex fotboll) I första mötet mot ramnäs, som senare kom att landa på en första plats i tabellen, så får vi en hörna emot oss som i själva verket ska vara en utspark, sätter Ramnäs 1-2 målet som innebär säsongens första uddamålsförlust. Ett kryss mot Norberg senare så satt vi där med en start som tangerade på mardrömslik.

Vi kommer igen och går obesegrade ur resterande drabbningar utan en förlust. Detta är vinster där pålle sliter näst intill patologiskt på mitten, björn blomgren gör mål som om han vore frälsaren själv, jack johansson springer åttor runt motståndares ytterbackar, och missar straffar mot Hed (var tvungen) och både markus salin och johannes eriksson(även lite oväntat, Max Eriksson) skyddar målet som om det gällde liv och död. Efter den första halvan på säsongen rådde viss ambivalens i laget, kan vi verkligen göra det här? Vi levde efter devisen "vi tar det som det kommer". Pålle levererar efter varje vinst sin patenterade kommentar "vi reder ut det". Men det måste sägas att efter måns Brorsson, med sina gelikar, totalt demolerar Ekberga (en match där vi spelas ut i 90 minuter men vinner med 4-0) så fanns där ändå vittring.

Come autumn så åker vi på en förlust mot Ramnäs, blott säsongens andra, omgående. I en utopi så vinner vi den här matchen, men domarna ville ännu en gång gå sin egen väg och därigenom missunna oss en seger. Att vi sedan kontrar med att köra över Norberg, där Markus Salin sätter ett mål från egen kasse utav bara farten, tydde ändå på att vi fortfarande var med i matchen. Väll framme i slutspurten så leder vi lite förvånande serien. Ramnäs visar sig tappa poäng efter poäng medan vi plockar rönnbär och stoppar i näsan. Värhulta hemma är undantaget, med många nyckelspelare mystiskt förkylda på samma gång så kliver Johan blomgren fram med en pikant träff upp i krysset som räddar oss en poäng och fortsatt hopp. Dingtuna borta är en match som är historiens Dingtuna borta sig likt, Kardo skjuter frisparkar i kryssribban, Björn prickar ribban och flera spelare lyckas sätta otaliga skott i stolpen. Men vi lyckas till slut åka hem med tre poäng i bagageluckan på Stenmarks saab.

Spola fram till sista matchen och vi möter ett Ekberga som kan säkerställa avancemang via vinst med 5-0. Vi spelar här en match typisk en sån match man spelar när man inte behöver vinna (och har samtliga tre domare emot sig) Forsby ff herr upplaga 2015 är ett lag som bestämt sig för att växa i varje match istället för att stanna i trygghetszonen.

När det väl ska brytas ner, så är Forsby ett lag som inte bara vill spela i femman, utan även vinna den.

Samtliga spelare ska ha en stor eloge för sin insats. Jonas Rosendahl som kliver ner och bildar ett succéartat mittbackspar tillsammans med mattias wågenberg. Samuel och nick som spikat igen kanterna, den sistnämnde med en förkärlek till att dribbla som siste man. Robert hedman med sin patenterade vänsterslägga samt utsökta bollkontroll bidrar i allra högsta grad. Jack johansson som trots en skadedrabbad säsong är överlägset snabbast i serien. Johan Claesson som tacklar ner spelare dubbelt sin längd, Carlos Syrén som kommer in sent i laget och sätter några viktiga baljor och assist. Johan Blomgren som gör läckra mål och filmar till sig fina frisparkslägen. Björn Blomgren som vinner den interna skytteligan. Petter Oscarsson som med lika känsliga fötter som smaklökar levererat utsökta inlägg och brytningar. Jonathan ståhl som offrar ögonbryn för att säkra segrar. Oscar Zetterlund som ordnar straffar och skjuter mål på alla lägen han får. Oscar Ericsson som har en högerborr som kan mistas för att ha varit tillverkad av Sandvik. Mosse Brorsson som sätter kassar som självaste Pippo Inzaghi hade missat(försökte länge och väl hålla mig från att jämföra oss divison sex spelare med legender inom yrket, men jag är bara mänsklig) sen hade vi då Stenmark, som likt en sufflör(om än mer av den frenetiska typen) coachat oss på vägen med lika delar taktiska begrepp som glåpord. Samt alla andra i och kring laget jag har för ont i tummarna för att nämna då denna text tagit mig 45 minuter på en iphone. Tillåt mig att avsluta denna dramatiska text (och säsong, där vi förövrigt släpper in minst antal mål) med en OM MÖJLIGT ännu mer melodramatisk rad som summerar Forsbys sammanhållning ganska så precist.

We few, we happy few, we band of brothers.

// Väll mött, eran alldeles egna gulliga mulliga mittfältsgeneral, Kardo rahim.