Tack för allt!

Efter 6 fantastiska år och med 3 magiska seriesegrar som tränare i klubben är det nu dags att gå vidare och söka nya utmaningar.

Allting började 2013 när jag fick äran att träna Fjälkinges P01-02 lag tillsammans med Christian Falk.
Ett fantastiskt år med mycket skratt och undgomar fulla med energi. Det blev ett extremt lärorikt år där grabbarna utvecklade sig enormt och visade att inget är omöjligt, samtidigt som jag själv utvecklades enormt som människa. Vi avslutade året med en härlig serieseger, kavaj och Pommac.
Att jag ett par år senare skulle plocka upp 4st av grabbarna i A-truppen var ännu ett bevis på att vi hade utvecklat dem på rätt sätt.

2014 tog jag klivet upp för att träna klubbens damlag. Den säsongen delades med Christian Falk och Johnny Ljunggren. Det var många som frågade om jag visste vad jag gav mig in på i och med att min sambo Mickan spelade i laget. Om det var mycket skratt med grabbarna året innan blev det 2.0 med damerna. Alltså att man kan få vara med om så mycket på ett år trodde jag inte var möjligt. Men med spelare som Cassi Lindström, Sanna Andersson, Cia Svensson, Frida Jönsson, Hanna Martinsson fd Lindqvist, Gisela Svensson och självklart Mikaela Ekberg och en drös härliga personligheter till så fick man ingen lugn stund. Jag hade kunnat skriva en bok om bara denna säsongens galenskaper och den hade gått rakt in på topplistan. Det var ett helt magiskt år som självklart avslutades med serieseger.


2016 fick jag frågan om jag var intresserad av en assisterande roll i herrlaget under Michael Reinholdsson. Jag tackade ja och hoppades på ett lärorikt år. Det blev ett händelserikt år som kanske inte riktigt gick som klubben önskade. Det blev ett sånt mörkt år som alla klubbar drabbas av någon gång.


2017 kom och Micke valde att avsluta jobbet som huvudtränare. Frågan ställdes till mig om jag var intresserad av att ta över uppdraget som spelande huvudtränare. Att vara huvudtränare för ett lag där jag själv varit spelare i många år och där mina närmsta vänner spelar skulle såklart ställa en del frågor i huvet. Från att ena dagen vara en spelare i gänget till nästa dag plocka ut en startelva skulle såklart inte bli enkelt. Men jag behövde inte fundera länge innan jag tackade ja och jobbet började med att hitta en passande arbetskollega. Valet föll på Jonas Mattsson och glädjande nog tackade Jonas ja direkt och vi hade tränarstaben på plats. 2017 la vi otroligt mycket fokus på att skapa ett lag som skulle driva varandra framåt mot framgångar, både på plan men även utanför. Vi kopplade in fystränaren David Widuch från tryggafitness i Bromölla för att sätta fysiken i förarsätet. Det fanns vissa spelare som aldrig använt sig av skivstänger och annan träningsutrustning tidigare i sina liv så det blev en vårsäsong med mycket skador pga den ökade belastningen på kropparna.
Vi hade ett grymt år med hög intensitet på träningarna och matcherna men tyvärr hade vi stolpe ut och fick kvala negativt för att hålla oss kvar. Kvalet i sig blev en ”walk in the park” och jag är övertygad om att det var vår oerhört starka kemi som löste det tillslut.


2018 kom och vi var revanschsugna på 2017. Vi fick behålla största delarna av truppen och lyckades få in lite ”humörspelare” som kan göra stor skillnad i ett lag. Spelarna hade grundfysiken kvar från 2017 så det ända vi gjorde var att öka belastningen ännu mer från förra säsongen. Försäsongen var brutal och spelarna krigade på för allt vad dem orkade. Vi drog inte på oss en ända muskelskada på hela säsongen vilket var ett bra kvitto på att vi låg rätt i belastningen. Inför säsongen tippades vi komma i botten av tabellen, något som förmodligen sporrade oss ännu mer. Premiären kom och vi skulle spela borta mot Glimåkra som var en av favoriterna att vinna div 5 tillsammans med Tosteberga och Vanneberga. Jag minns samlingen som om den var igår när jag gick omkring i omklädningsrummet och jagade på grabbarna. Det blev seger direkt och vi var igång. Det blev en fantastisk säsong där vi pga vår fysiska status höll oss skadefria och kunde bomba på. Vi låg i toppen av tabellen nästan från första till sista matchen och kände bara hur dem förhandstippade lagen flåsade oss i nacken.
Den 6 oktober kom att bli ett datum att minnas. Vi skulle möta Hanaskog borta i sista omgången. Det ända som räknades var seger. Vi startade morgonen med att träffas i klubbstugan för en stabil frukost innan vi gav oss iväg. Taktiken var glasklar, vinn matchen. Kristoffer Rydberg blev mannen att nicka in 0-1 och champagnen kunde flöda och segersången eka. Klubbens första serieseger på 10år på herrsidan och första seriesegern på nya anläggningen Maxilandia var bärgad.

2019 och div 4 spel. Det var dags att hitta en ny arbetskollega. Jens Hansson fick frågan och tackade ja.
Tyvärr inför säsongen så tappade vi flera viktiga delar av stommen. Bla Stoffe, rasse, putte och Vestberg valde alla att ej följa med upp i div 4. Att tappa fjolårets bästa mittback och 3 forwards som toppat den interna skytteligan var såklart inte vad man hoppades på.
Med en ny trupp och åter igen spelare som ej var vana vid den tuffa belastningen så blev vårsäsongen sargad av mycket småskador på nyförvärven som kom underifrån.
Vi lyckades tyvärr inte med våra målsättningar utan tvingas kvala för att hålla oss kvar.
Kvalet mot Vellinge blev för tufft för oss och vi förlorade rättvist båda mötena. Det kändes aldrig som vi riktigt kom upp i vårt max och det är min uppgift som huvudtränare att se till så alla gör så det får ses som ett misslyckande för mig.
Det gör ont i mig att vi inte lyckades stanna kvar ytterligare 1 år i div 4 och få mer rutin på våra yngre spelare.
Men nu är det bara och ladda om batterierna och komma tillbaka ännu starkare nästa säsong i div 5 för Fjälkinge IF.


Jag vill tacka styrelsen i Fjälkinge från botten av mitt hjärta för att jag fått förtroende att vara tränare i min moderklubb och sättet ni hjälpt mig att utvecklas som tränare. Jag är för evigt tacksam.

Alla tränare och lagledare som varit med mig under alla åren. Alla härliga människor i herr, dam och ungdomssektioner som gett oss dem bästa förutsättningarna varje år.

Alla ungdomsledare som alltid ställt upp med träningsytor ute på planen när vi behövt komma till. Alltid gott snack och givmildhet som jag uppskattat enormt.

Alla ideella arbetskrafter som jobbar runt klubben som alltid är så glada och goa när man ses. Jag blir lika imponerad varje gång jag ser er nere på idrottsplatsen. Världsklass rakt igenom.

Alla barn/ungdomar som sprungit runt och hämtat bollar till oss under matcherna som skjutits hejvilt runt idrottsplatsen. Och alltid när man kommit till ip så är där någon/några glada barn som ropat ens namn och vinkat glatt. Det har alltid gett mig extra krafter inför varje pass. Jag hoppas jag får stå på vallen i framtiden och heja på er, ni är framtiden för klubben.

TACK FÖR ALLT ❤️❤️❤️

Robin Olsson