Oavgjort mot Önnestad

Inför gårdagens match mot Önnestad så kändes det knappt som om man hade hunnit ladda om mentalt efter matchen mot Everöd. Det kändes som om man ville suga på den vinstkaramellen lite till. Men som tur var så hade grabbarna lyckats ladda om batterierna.
Tittar man enbart på tabellen så såg ju matchen mot Önnestad ut att kunna bli en relativt enkel historia för oss. Dock hade vi stora problem mot dom när vi mötte dom i våras och senast mot Tollarp så spelade dom oavgjort, trots att dom spelade med en man mer en stor del av matchen. Där vill jag dock tillägga att Önnestad verkar spela bättre med en man mindre. Och det är ju en bedrift i sig.
Vi var därför ganska medvetna om att matchen mot Önnestad inte skulle bli någon enkel promenad.
Vad gäller matchen så startar vi den bra och vi radar upp chans efter chans under dom första 15-20 minuterna. Dock verkar det som om vi fortfarande inte har förmåga att sätta dom där "enkla" lägena.
När sedan Önnestad får en frispark en bit utanför straffområdet så infann sig en oroskänsla om att det här kommer att bli farligt. Och mycket riktigt. Frisparken går över muren och tyvärr hinner inte Ola få upp nävarna för att kunna styra undan bolluslingen. 1-0 till Önnestad.
Efter detta målet har vi en lite sämre period där vi går ner oss lite och spelar inte fullt lika bra som inledningsvis. Vi fortsätter dock skapa chanser, men in i nätmaskerna ville bolluslingen naturligtvis inte. Önnestad får lite mer bollinnehav och skapar även dom några chanser. Dock kändes det som vi var starkare.
Men några minuter innan pausvilan får Önnestad en hörna där bollen går rakt igenom vårt straffområde fram till en Önnestadsspelare som knoppar dit den alldeles för enkelt.
I halvlek var det lite hängigt bland spelarna, men vi var överens om så länge vi skapar chanser så kommer bolluslingen att gå in. Vi diskuterade lite kring att Önnestad sätter en hög press vilket får vårt försvar att hamna lite i trångmål emellanåt, vilket i sin tur innebär att bollen måste skickas iväg lite väl långt ibland. Inför andra halvlek måste vi därför försöka hitta passningsvägarna via mittfältet och även vara lite kyligare i försvaret och rulla runt den lite mer i försvaret för att få passningsvägarna att öppna upp sig.
Vi inleder andra halvlek bra och tar tag i taktpinnen precis som i första halvlek. Eftersom både Kicke och Dixon gick ut i slutet av första halvlek så innebar det att vi flyttade ner Henrik N. på vänsterbacken medan Andreas tog Kickes plats på vänsteryttermittfältet. På topp slängde vi in Robin G.
Och det var Robin som äntligen lyckades spräcka vår nolla efter cirka en kvart. Efter en tilltrasslad situation i straffområdet så trycker han dit den och känslan när den gick in var hur go som helst. Känslan var dock att det inte var slut där.
Och mycket riktigt. Efter ytterligare några minuter så hamnar André i en situation ensam med målvakten där målvakten tappar/boxar bollen i brösten på André som tackar och tar emot och tar med sig bollen in i mål. Så uppfattade iaf jag målet från sidan. Men diskussionerna var många kring hur André fick bollen med sig. Oavsett vilket så stod det nu 2-2 och vi hade kvitterat.
Nu blev vi lite oroade på bänken att grabbarna skulle slå av på takten och känna sig nöjda med att ha hämtat in underläget, men som tur var så fortsatte grabbarna trumma på.
Önnestad hade så långt i halvleken knappt nosat på vår straffområdeslinje.
Men med cirka en kvart kvar får Önnestad ett nytt frisparksläge utanför vårt straffområde, och dejavu-känslan började infinna sig från första halvlek. Och mycket riktigt. Önnestad slår en snabb frispark, när Fjälkingespelarna står och försöker få ihop en mur, vilket gör att en Önnestadsspelare blir helt ren framför Ola. Ola får så när tassarna på bollen, men tyvärr går den in. 3-2 till Önnestad och ridå ner. Man trodde knappt det var sant.
Dock tar sig grabbarna samman och fortsätter sätta tryck mot Önnestadsmålet. Och till slut får vi utdelning. Återigen är det Robin som på helvolley dunkar dit bolluslingen.
När slutsignalen ljöd så började pulsen så sakta gå ner och våra, iaf på bänken, bleka ansikten började så sakterliga få tillbaka lite färg. Den här matchen var verkligen en pärs från sidan av planen.
Trots att vi inte fick med oss alla poängen ska killarna ha en stor eloge för att dom fortsatte kriga och lyckades hämta upp båda underlägena. Att göra det tycker jag visar på att det finns en styrka och en vilja att kriga ända in i kaklet, som nu vår tidigare förbundskapten Tommy "Baloo" Söderberg brukade slänga ur sig.
Idag, onsdag, tar vi en välbehövlig vila för att återigen träffas i morgon då vi tar en liten nätt joggingtur innan vi tränar våra armmuskler genom att lyfta lite loppisgrejer.
Och på fredag är det dags igen för en ny match. Hörby borta.
Vi ses då!