Härlanda - vissa segrar är goare än andra

Ni vet hur det är. Massivt tryck, bränd straff, avslut på ben, avslut i virket, sjuttiofjorton offside. Sen kommer det. Tillsist. Sent. Förlösande. Målet! Jäveln. Fasen så gott.

Efter 2-2 i vårmötet mot Göteborgs City FF var fångarna givetvis taggade på 3 poäng. Man kom till spel med en kalas-trupp, inte minst på ledarsidan där både tolk och målvaktstränare fanns representerade.

Anders Frisk blåste igång och fångarna tog initiativet direkt. Det var inget konstant tryck. Verkligen inte. City stod emot bra och 0-0 kändes inte orimligt efter första kvarten.

Sen kom straffen efter en aktion av Amunt Divesson. Inte feldömd men nog fan hjälpte han te. Härlandas straffchef Tonigol vågade inte utsätta sig för hånande lag”kamrater” efter att han brände senast. Bullen fick chansen. Stegade fram. Brände. Ingen dålig straff men målis gick åt rätt håll.

Efter detta började anstormningen. Ett gäng bra lägen borde här gett utdelning men var det inte täck på ben så var det offside eller för många sulor på bollen i offensivt straffområde.

Halvleken fortsatte i princip på samma sätt men allt jämt mållöst.

De två släckta strålkastarna från förra matchen hade denna kväll förökat sig till fyra. Lägg där till en extra vecka in på hösten. Såsen förutsåg problemet och ringde jouren - som sa att de skulle kika på det dagen efter. Tack.

Viss skaderisk alltså. Är det fotboll eller goalball liksom?! För skadan – ja den kom. Vi skyller på ljuset. I en duell smällde kvällens mittbackspatron Gabbe Marcel (6 getingar) ihop med okänd Cityboy. Marcel förvandlades till en mätt Hannibal Lecter med käften fylld av blod. Om man hade mött honom på en trädgårdsodling hade man trott att någon tagit en sekatör och klippt läppen av honom. Om man sett honom utanför Barbarella hade man trott att han varit inne för en tongue splitting (ormtunga) hos en piercing-(artist?!) med Parkinson. Det såg helt enkelt inte vackert ut. Bullen erbjöd sig att köra den fallne hjälten till sjukan. Marcel körde själv. Resultat: 3 goa stygn. ”Värt det”, tydligen.

Som du säkert förstår då så slutade inte matchen 0-0. Men innan målet kom hann Härlanda bränna ytterligare sjuttiotolv lägen och springa lika många offsidelöpningar. Ska dock sägas att Anders Frisk valde den klassiska svenska principen: Hellre fälla än fria…eller hur det nu var. För om pipan tjöt eller inte kändes helt enkelt ganska random.

Boysen började nu också helt plötsligt gå sönder en efter en. Som tur var fanns det hungrigt på bänken redo att ta plats. Älskar bredd - och spets. För målet då.

Minut 82. Talle skarvar(!) fram den till Amunt som med stor beslutsamhet trycker ner den i ena hörnet. 1-0. Glädje! Men framförallt lättnad.

Inte sagt att matchen då var slut. För det var den inte. Alla vet ju att 82 minuter inte direkt är standard i div 6B.

Sista 10 blev mer spännande än någon svartvit hade hoppats. City var faktiskt bara en ribbträff ifrån ännu ett oavgjort resultat med matchens sista spark. Men Malcan höll tätt. Jävlars. Tråkigt språkbruk men asså jävlars asså. Så satans gott!

Segertåget fortsätter och fångarna befäster andraplatsen. Nu 2 poäng bakom ledande Fässberg som dock har en match mindre spelad.

Nästa match spelas på torsdag mot studenterna i Göteborgs SIF. Kul namn. Matchen spelas i alla fall i Guldheden. Det kan ju däremot bli kul.

Välkommen!