Örjan Hellerstedt 1947-2025

Jag och Örjan träffades i samband med några fotbollsmatcher på gräsytan mellan riksväg
255 och radhusen vid Nöthårsvägen. Deltagarna i de båda lagen var nybyggare på
Handarbetsvägen respektive Nöthårsvägen. Jag spelade för Nöthårsvägen och Örjan för
Handarbetsvägen. Föga anade jag då att det var början på ett mer än 45 år långt
vänskapsförhållande som ändades den 15 september när Örjan somnade in för gott på
Hovstallets omvårdnadsboende.

I samband med de ovannämnda fotbollsmatcherna, som var fler till antalet, visade det sig att
vi båda hade söner födda 1974 och att Danmarks IF sökte ledare till ett fotbollslag för den
åldersgruppen. Vi var båda intresserade av fotboll och av föreningsliv men ingen av oss
hade några nämnbara meriter som fotbollsspelare. Örjan hade i sin ungdom varit
tävlingsseglare och troligen haft kurser för yngre seglare i föreningen. Han hade också varit
aktiv i Vesta men mestadels som ledare. Själv hade jag bara varit ungdomsaktiv i Fyris och
Sirius men vi delade samma värderingar och intresse för ungdomsidrott och för Danmarks
IF.

Sommaren 1980 samlade vi, tillsammans med Danmarks IF, ihop intresserade 6-åringar och
överraskades av det stora intresse som fanns. Ganska omgående var vi tvungna att dela
upp gruppen logistiskt i två delar, en grupp som då bodde i Nåntuna och en grupp boende i
Bergsbrunna dit jag och min familj flyttade 1981. Grupperna döptes till lag Bergsbrunna El
och lag ICA Solen efter våra lagsponsorer. På träning var alla en och samma grupp men i
seriespelet försökte vi i möjligaste mån anmäla två lag så alla skulle få chans att spela så
mycket som möjligt. När det kom till cupspel var vi överens om att endast anmäla ett lag och
den truppen bestod ut av de som hade närvarat flitigast på träningarna. Ett tillvägagångssätt
som vi fick rätt mycket kritik för av äldre ungdomsledare i klubben som valde att nominera de
bästa spelarna. Örjan och jag var överens om att de var för unga för den typen av gallring.
Synsättet på hur vi ville hantera våra unga killar behövde vi aldrig kompromissa med,
eftersom vi märkligt nog hade exakt samma tankar och idéer.

Så fortsatte verksamheten säsong för säsong med seriespel och med cupspel utan
egentligen några jätteframgångar men inte heller med några våldsamma bakslag. Eftersom
vi båda kom ifrån bandykulturen startade vi även upp ett bandylag med de som var
intresserade under vinterhalvåret. Sägas bör att vi under hela denna tiden stöttades till 100%
av fantastiska föräldrar, inte minst vid tidiga och väldigt kalla söndagsmorgnar på
Studenternas isoval.

Nu hade våra killar lämnat knatteåldern och behövde någon mer driven tränare och då
engagerade vi Tommy Forsberg som redan då hade en gedigen bakgrund som tränare och
dessutom sin son i vårt fotbollslag. Örjan och han hade redan då en etablerad vänskap och
kände varandra väl så jag valde att kliva av. Denna rockad utmynnade i att 74-laget under
dessa två herrar tog sig till pojkallsvenskan och kulmen på den sejouren var nog vinsten
över AIK som sedermera vann hela serien det året!

Så småningom luckrades spelartruppen upp i takt med andra intressen och med skolgångar
på andra orter mm. Oväntat många av våra killar fick dock chansen att delta och spela med
Danmarks IF:s A- och B-lag innan fotbollsskorna byttes ut mot kontorsskor eller liknande.
Symptomatiskt är att även om inte vi lyckades fostra några guldbollsvinnare så hittar vi
elitidrottsmän bland våra adepter från schack, friidrott och skidor till ishockey och kampsport!
Det gemensamma för gruppen är dock att alla verkar ha blivit väldigt bra människor och fina
föredömen för andra.

När Örjans och mitt gemensamma arbete med Danmarks IF tog slut fortsatte dock vår
vänskap att blomstra och utvecklas till något väldigt fint med gemensamma resor och
familjära upplevelser där utförsåkning var en viktig ingrediens. Örjan startade ett företag i
förpackningsbranchen och när jag och min fru startade vårt företag var Örjan med sin
erfarenhet en väldigt viktig mentor för oss. Han var ända sedan vårt första möte en person
man kunde anförtro sig till och alltid räkna med ärliga och uppriktiga svar från.

Nu har det, som jag nämnde i början, gått mer än 45 år sedan vårt första möte och jag är
oerhört tacksam för att det mötet blev av och att jag fick glädjen till så många år tillsammans
med Örjan och hans närstående.

Tack för allt, Kompis!
Lars-Åke Fernsten

Rickard Björkén Kanslichef