Klara för SM-semifinal!!!

Efter en händelserik och dynamisk helg stod vi till slut vid ett av våra två stora lagmål för säsongen: Klara för Innebandyfesten!!!

Vi visste att gruppen var tuff och redan i första matchen fick vi full huggning. Duktiga Årsta från Uppsala stod för motståndet och det blev en väldans jämn kamp. Vi satte ett tidigt ledningsmål genom Anna Wijk (snyggt sologenombrott med lite flyt i själva skottet) och precis som sista matchen mot Umeå City kändes det som att vi skulle kunna gå ifrån om vi växlade upp ett hack. Precis som då så fanns inget sådant hack och matchen förblev jämn, med övertag i boll för oss - men med en del öppna chanser för Årsta. Framförallt hade vi fullt sjå med deras två 93:or Evelina Sparf och Anna Torstensson. Inför sista perioden ledde vi ännu med 1-0 och då bestämde jag mig för att gå ned till två femmor. Det kändes att vi saknade den där riktiga glöden och kanske skulle den komma om vi gav mer förtroende åt två femmor istället för att rulla på tre? Precis som mot Umeå uteblev effekten även den här gången. Tvärtom så kvitterade Årsta till 1-1, ett välförtjänt mål i det läget. Sista minuterna fick vi lite mer fart under sulorna, utan att på något sätt imponera. Vi skapade några halvchanser och vi fick ett visst tryck, men de två hetaste chanserna blev Årstas bl a ett friläge med 5s kvar av matchen...

Efter matchen stod det helt klart att vi var inne i någon slags blockering i laget. Utan att förringa vare sig Umeå Citys eller Årstas insatser så kändes det att vi inte hade det go som vi brukar ha. Det kändes även för mig och Jacob att vi blev ovanligt passiva. Det här brukar kunna uppstå då laget hamnar i rollsökning eller konfliktfaser. Efter lite småsamtalande med ett par spelare bestämde jag och Jacob att ta ett litet krismöte på matchsamling nr 2 och rensa luften. Spelarna fick i smågrupper lyfta fram sådant som var irriterande och sådant som var frågetecken. Vi lyckades få fram en hel del kritik internt, både till oss ledare och spelarna emellan. Mest mindre saker som snabbt kunde redas ut, men mötet var inte klart förrän 20min innan matchstart och jag var rädd att alla inte "fått ut allt". Min känsla inför KAIS Mora-fighten var att det skulle bli tufft att orka. Ett offer värt att göra i så fall. Hellre försöka komma till rätta med ev problem på en gång och vid en förlust ändå vara på rätt väg och då kunna rädda situationen i serien. Det sämsta vore att fortsätta som om inget hänt och ha kvar krishanteringen inför onsdagsmatchen.

Nu fick vi som tur var en riktig energikick av mötet och första perioden mot KAIS spelades i ren eufori. Det tjattrades både i båset och på planen, spelarna löpte och tekniken var tillbaks. Vi ledare hade också hittat en högre växel i vårt agerande. Vår tredjefemma var lysande och Sandra Larsson magisk. Väl understödd av Jennie Holmgren och Ida Linné gjorde hon tre vackra mål och femman stod för fyra fullträffar. KAIS var redan klara för söndagens spel men hade chans att sätta käppar i hjulet för oss. I andra perioden hämtade man upp 0-3 till 2-3 och där var vi i gungning. Ett av Sandras mål avgjorde dock matchen och sista perioden kunde vi hålla ställningarna på ett bra sätt. Jag tror att både vi och KAIS misstänkte att vi hade den STORA matchen kvar till på söndagen. I den här matchen fungerade vårt försvarsspel kanonbra, men KAIS spelade ut oss i sitt powerplay och där kunde vi dra en del växlar till söndagen. I alla fall en imponerande insats med tanke på matchens oerhörda betydelse och vårt sätt att "ladda upp". KAIS och vi vidare. Säkerligen ingen större skräll, men med facit i hand kan man inte annat än lida med Årsta. Inte nog med att de missade ett friläge i sista sekunderna mot oss när de mötte KAIS var de det bättre laget i två perioder, ledde tills det var två minuter kvar och åkte på förlustmålet med 15s kvar! 4-4 hade nästan garanterat gett dem en plats till söndagen och helt plötsligt var de helt i händerna på KAIS och deras ev seger mot oss... grymt!

Söndagen inleddes med SM-åttondel mot Köping. Det känns snabbt att det skiljer en division mellan lagen på hur spelet artade sig. Vi fick stora ytor i våra spelvändningar och det var åter en sådan match där det kändes att vi skulle kunna gå ifrån om vi la i en högre växel. Köping krigade dock bättre än oss och vi fick ingenting gratis. Matchen var målmässigt jämn efter två perioder, 2-2, där våra mål kommit i pp. Känslan i laget var dock lugn, t ex tyckte centrarna när jag frågade om läget inför sista att vi skulle fortsätta med tre linor - för att inte "slita ut oss". Nu hade vi lite flyt också i början av tredje med lite enkla mål framåt. Ytterligare ett i pp och när sedan två snabba gav oss 5-2 var Köping ett slaget lag. Hur det hade gått utan den tidiga utdelningen i sista får vi aldrig veta, men grundkänslan inför finalen var att vi hade en annan energi jämfört med senaste tiden i laget (KAIS-matchen undantaget). 7-3 slutade matchen och i finalen väntade en ny hård fight mot Dalkullorna från Mora.

Finalen blev en kamp över tre perioder. Det märktes att det fanns två lag med erfarna spelare på planen. Michelle Rydin och Sara Helin var tunga att möta men våra tjejer var tända och även om bägge lagen skapade en hel del farligheter. 1-0 av Emma Hellberg på frislag. Där skymde Anna Algotsson KAIS utmärkta målvakt Johanna Holknekt så att hon sattes helt ur spel. 2-0 kom på skott utifrån av matchens store ledare Anna Wijk. Många tycker mycket om Anna, men i en sån här match visar hon sitt breda register. Både hårt jobb i defensiv och härlig känsla i offensiven. Sedan tycker jag det är kul att varenda gång jag ger henne ett råd, typ testa skott från halvdistans,så gör hon det och nätar! Inte så att mina råd är världsklass, men att omsätta ord till handling i avgörande matcher kan vara det. Det skulle till sist visa sig att Anna var inblandad i alla våra mål och då får man sju rader i det här referatet!

Kan inte säga om resultatet speglade perioden, men inför andra förberedde vi spelarna på att en svacka skulle kunna komma, men att vi inte fick tappa för länge. Vi blev också lite väl passiva vilket gav KAIS farligt mycket bollinnehav. Det resulterade i två påpassliga mål och helt plötsligt var matchen helt jämn igen. Som tur var orkade vi ta tag i taktpinnen igen och kontrade in 3-2 genom Anna Algotsson. Anna gjorde nog sin bästa match för säsongen med massor av vunna närkamper och detta mål som grädde på moset! Strax efter sätter vi vårt fjärde pp-mål för dagen (på 5 försök) då Moa Schilström prickar in en ribbretur från Wijk. Det målet var psykologiskt viktigt och i efterhand helt avgörande för matchen. Resten av perioden och hela sista var vi det starkare laget såväl fysiskt som spelmässigt så även om KAIS aldrig slutade kämpa blev det aldrig riktigt farligt. Sista minuten klappade vår föräldrarklack oavbrutet och det var en hel del hårstrån som reste sig på armarna. När slutsignalen gick var det äkta segerglädje. SM-semi i Göteborg!