Underlig men härlig seger!

Den som läste min propå inför matchen mot Umeå märkte att jag var tveksam till vår dagsstatus av olika skäl. De flesta av mina farhågor slog också in. Allihop, förresten. City var klasser bättre än oss - över hela banan den här dagen. Vad jag inte hade räknat med var dock att vi skulle ha sådan vinnarskalle och sluggerattityd i laget, den egenskapen var guld värd.

Vi börjar från början: Första perioden var ett 20 minuter långt ställningskrig. Skotten 11-4 ser bättre ut än vad det var, inget av lagen förmådde spela förbi det andra. Visst var det några öppna chanser åt bägge håll (som nästan alla uppkom efter slarv från andra hållet) men på det hela taget tog vi ut varandra. Redan här kände dock jag att vi skulle få det tufft. Vi fick ett långt lag i försvaret, med stora ytor att löpa på för pigga Umeå City-ben, och dåligt med vunna närkamper från vår sida. När vi väl fick bollen såg det segt ut, typ som i sämre drömmar när benen sitter fast i marken... Nu lyckades vi ta ledningen med 1-0 i perioden och det var från andrafemman, den enda formationen som lyckades etablera något tryck. Efter att ha haft tryck på motståndarkassen knackade Ida Linné vaket in en retur efter förarbete av bl a Jennie Holmgren och Anna Algotsson. Ett skönt mål att ha med in i paus, men många frågetecken att räta ut...

Till den andra försökte vi gå från vänsterstyrning (2:ans växel) till växelstyrning (3:an) för att förkorta beslutstiden för Citybackarna. Vi försökte även få till lite bättre spelavstånd i våra egna uppspel för att kunna understödja varandra bättre där. Bägge ingreppen blev lyckade. Vi var trots det helt över i den här perioden. Citys första femma var omöjlig att få stopp på och snurrade friskt i vår zon. Helt omöjlig var de förstås ändå inte: Pauline Karlsson i vårt mål hade fått för sig att rädda allt den här dagen - och det gjorde hon i princip. I den andra perioden fick hon flera gånger rädda oss med rena bonusräddningar och det var verkligen vad vi behövde då. City lyckades till slut peta in två bollar innan vi med en hel del röta kunde kvittera via Amanda Nordin. I powerplay sköt Jennie Holmgren ett skott utifrån som Amanda styrde in i en lobb över City-målvakten. Rätt att skjuta av Jennie och rätt att stå framför mål av Amanda - men jag tvivlar på att de lyckas göra om det målet oavsett hur många gånger de får på sig! Vi var lika glada och lyckliga för det ändå. :-) Innan perioden var slut hade City gjort ett minst sagt välförtjänt ledningsmål, men det skilde trots allt bara ett mål inför den sista perioden. Vill också säga att vi gick ned till två femmor efter halva andra. Det var ingen toppning eftersom vi inte hade så många som visade framfötterna. De flesta såg rätt möra ut, men samtidigt är det ett sätt att komma in mer i spelet, kanske få känna lite mer på bollen och så. Inte alls säkert att rätt spelare får spela resp sitta i en sådan matchning. Nu valde vi de spelare som vi trodde skulle kunna föra oss in i handlingen rent spelmässigt. En katt bland hermelinerna här var Anna Sjöström. Anna slet som en galärslav i markeringsspelet och kom segrande ut ur flera situationer som såg omöjliga ut. Annas kroppsspråk sa liksom "sällan vi ger upp den här matchen gratis tjejer" och var tillsammans med Paulines målvaktsspel en stor glädjekälla. Även Hilma Thofte och Emelie Wibron lyckades pustande och frustande ta sig segrande ur en massa dueller där bak. Vi ville inte släppa taget kändes det som.

I den sista krämade vi ur det sista vi hade och fick ihop ett par tre bra byten i inledningen innan City stack upp och gjorde 4-2. Inget orättvist alls sett till hela matchen men väldigt jobbigt då vi äntligen fick upp ångan lite. Nu kunde bara ett mirakel få oss in i matchen. Den här dagen hette det miraklet Moa Schilström! 3-4 satte hon med dryga 10 minuter kvar. Checkade åt sig bollen i hörnet och tryckte in bollen köksvägen. Knappa 6 minuter från slutet fick vi spela boxplay. Klara instruktioner till boxarna: jobba stort och gå på kontring vid tillfälle. Det här var faktiskt första gången under matchen då undertecknad fick riktig poängvittring. Mycket riktigt. Moa var först på bollen vid sargen efter pass från Anna Wiman. Därifrån trampade hon in och tryckte upp bollen i bortre krysset. Vackert och viktigt. Några minuter senare lyfte Emilia Nordlund fram en stickare på stor yta till Moa som sprintade från City-backarna och fri med målvakten lyfte upp den i krysset. Sensationell vändning och inte alls rättvist sett till hela matchen. City skapade ruggigt tryck sista minuterna, men vi fick ändå sista ordet då Emma Hellberg gjorde sitt obligatoriska mål med 9 sekunder kvar efter hårt framjobbad boll från Anna Wijk.

Alla som såg matchen inklusive vi själva inser att City var det bättre laget i matchen. Vi gjorde så gott vi kunde men var riktigt sega och slitna. Så varför vann vi ändå då? Ja, under tredje perioden förenades vi verkligen som ett LAG. Alla blev helt plötsligt superengagerade och oavsett om man satt eller spelade så ville man bara hjälpa till så gott man kunde. Några spelare fick göra ett eller två byten i verkligt viktiga lägen i perioden och gjorde det utan prut. De som spelade mycket gjorde verkligen allt i sin makt och det fanns ALDRIG någon som sa "det här går inte" eller vek ned sig på annat sätt. Ibland har vi visat den typen av gnälltendenser men det som laget visade i den här perioden var ren vinnarinstinkt och lagmoral. Har vi det de gånger spelet inte räcker då blir vi alltid ett lag att räkna med. Nu ska vi se till att förbereda oss smartare inför söndagens match mot Östersund. Tror nog att vi ska kunna prestera lite bättre innebandy då, för till dess ska vi släppa upp träningen lite och äta/sova/njuta.