Dahham Housein

I våras fick jag ett sms av Mörbylångas starke man, hjärtat i deras klubb Anders Larsson. Han hade en spelare som varit hos dem ett år, Dahham Housein. Nu var han tvungen att flytta, reglerna är så i detta landet. Han hann rota sig men nu var han tvungen att bo på ny ort. Blomstermåla skulle bli nästa anhalt. Anders ringde upp mig och frågade om Housein kunde träna med oss. Jag sade javisst. Han kom och han hälsade och med sitt leende och ödmjuka jobb gick det ganska bra till en början. Men i juni svajade han rejält. Vårt lag gick dåligt i serien, frustrationen hos många påtaglig. Stressade spelare av situationen i botten av serien. Housein såg allt sämre ut i träning, blek, orkeslös. Efter någon träning sade flera spelare att Housein inte funkade alls längre. Det var ingen bra situation, jag fick prata med Housein och sade att han fick lämna laget. Det var ett svårt beslut, jag mådde riktigt dåligt. Hans ögon var tomma och ledsna på riktigt. Det bet i mig. Housein gick hem men återkom med sms, han bad om en ny chans. Han försökte förklara hur viktigt laget och fotbollen var för honom. När jag gav honom beslutet kändes det aldrig rätt riktigt, något stämde inte. Visst han funkade inte fysiskt, han hade svårt att kommunicera. Men fotboll ska ju vara ett gemensamt språk där alla kan mötas. Vad hade vi gjort för att förstå honom och nå honom?

Det gick några veckor så mötte jag honom, han bad igen.- Du ser piggare ut nu sa jag. - Ja ramadan är över sa han. Ramadan? Va? Jag hade ingen koll på den. Under den månaden han var så klen, blek och svag var han ju utan mat och dryck stora delar av dygnen. Därav den svaga Housein. Jag/vi hade varit för snabba i vårt beslut. Jag tog tillbaka Housein i träning och som han sken. Solen i juli var ljummen mot hans hetta på planen. Han slet och jobbade, brann och bidrog. En fröjd att se honom. Nu fick vi se Housein. Kommunikation är ett ledord i vårt ledarskap men här brast vi tillsammans med Housein då han inte kunde förklara ramadan situationen direkt, det hade ju gjort saken annorlunda. Men kommunikationen mellan oss funkade, vi möttes. Jag förstod. De sorgsna ögonen var nu glödande klot av lycka.

Hösten rullade på så kom ett brev till Housein, de var tvungna att flytta igen. Nu Göteborg. Jag var en kväll ute och gick, promenerade över Salthäll. Det spelades fotboll på den slitna planen, skratt och energi. Då mötte jag Housein igen.- Var ska du? sa han. - Till en kompis, sa jag. Men jag bor här, besök mig. Jag tystnade. Frågan hängde i mig. Det tog några dagar. Jag bara skulle besöka honom. Smsade och bestämde en dag. Jag ringde på dörren, Housein öppnade. Varmt handslag. Hans fru och lilla 2-åriga dotter tog också emot. De bodde i en lite liten enrummare. En soffa av trä, en säng. En matta. Inga bord, tavlor. Kalt men varmt av deras familj. Jag fick kaffe och syrianska kakor. Vi pratade om allt. Jag frågade mycket och fick många svar.

Fick se bilder från hans frus hus. Eller rättare sagt smulorna. En bomb träffade deras hus och begravde familjen, hennes pappa och syster dog. Mamma och några syskon klarade sig mirakulöst men de fick nu fly. Housein var tillsammans med henne och de flydde nu undan kriget med båt. En otäck resa på vattnet, över berg och pass med bilar.Till slut då Sverige. Jag sitter mest tyst och lyssnar häpet, ser bilderna. Känner sorgen när hon visar sin syster på bild, glad och vacker. Nu död i ruinerna av bomber. Hon blir blank i ögonen men ler mot mig och bläddrar vidare. Dottern Haja snubblar omkring och charmar oss alla. Housein stannar upp. - Hur är Göteborg? Här är det så lugnt och bra. Alla är snälla. Vi vill inte åka härifrån. Man får en klump i halsen. Vad väntar dem i Göteborg? - Jag vill aldrig tillbaka till Syrien säger han. Aldrig. Han pekar på mattan på golvet. Det var den enda sak han hade med sig från sitt hemland. Mitt minne, säger Housein. Housein pratar ofta med sin mamma som är kvar och han har syskon utspridda överallt. Hans pappa är död. Vi pratar om allt. Mat. De gillar vår Lasagne och all fisk vi har.

Jag ger Housein en Blomstermåla IK bok, jag får en kram av alla tre innan jag går. Att ett så litet hem, så befriat av material kan vara så fyllt med allt man önskar. Värme, samtal. Äkta dialoger. Tacksamhet. Ödmjukhet. Jag går ut, nästan knäsvag. Vet inte hur jag mår. Illa, yr, konfunderad. Ledsen. Men också glad över vänskapen. Att jag träffade dem. Jag hade inte en enda tanke på något när jag gick in, öppen för vad som skulle komma. Men ändå knockade de mig med sin totalt utlämnande historia. Sitt sätt att ta emot mig. Vi är bra bortskämda många gånger, vet så lite om riktig rädsla. Om vad en riktig förlust är. Att tvingas bort från sitt egna land, sin familj. Tvingas bort. Av vapen, pipor av riktat järn bortförda. Nu kommer de till ett nytt land och de tas emot men på våra stränder står många osynliga med vapen och siktar. Varför? Har de hört historierna?

Jag är ingen politiker, jag säger bara det jag ser och känner. Jag tror på tolerans, på ett öppet, fritt land. Där vi hjälper dem i nöd, där vi försöker hjälpa alla. De som bor här sedan urminnes tider och de nyanlända, de svaga, sjuka. Se till så skola, sjukvård finns. Idrott, kultur. Möjligheter att leva och växa. Det finns så mycket som svajar nu, många är rädda av många orsaker. Jag önskar havets vågor sköljde över hela vårt land, över hela denna värld med medmänsklighet. Vi är alla lika, vi behöver varandra allihop. Nästa gång jag äter Lasagne ska jag tänka på Housein och hans familj. Deras glädje och tacksamhet. Hoppas de har frid, framtid och lycka i Göteborg. Housein skrev att för ett tag sedan att det var ok i staden men han saknade oss alla i Blomstermåla, laget, fotbollen, mig. Du fina man med fru och barn. Ser du Håkan Hellström Housein, hälsa honom från mig med en öppen Blomstermåla kram. Lev väl och kramas mycket . Med ögon, ord och armar.God kväll.