Ett bröllop och en begravning

Tog ut cykeln denna fina söndag, gav mig av söderut. Massor av sköna tankar, positiva vågor som sköljde över mig för varje tag med pedalerna. Vinkar till Janne Nilsson som är ute och promenerar. Janne" Stöddi" Nilsson spelade i BIK på 60-70 talet, under de stora glansåren med matcher mot IFK Göteborg och derbyn mot Kalmar FF som de riktigt publikdragande bataljerna. Jag minns när jag gjorde min intervjuserie med gamla BIK legender, då pratade jag med Janne. Det jag tänker på när jag ser honom idag är hans berättelse om 2-2 matchen på Fredriksskans när han gjorde kvitteringsmålet där inför tusentalsåskådare. När jag intervjuade dessa gamla BIK legender så var det något som höll dem ihop, bildade en röd tråd. Det var ödmjukheten, deras sätt att inte framhålla sig själva. Men när Janne berättar om just det där målet får jag gåshud för jag kände att det var stort för honom. Utan att han skröt på något sätt så var han stolt att lilla Blomstermåla stod upp mot dessa stora lag. Det lilla samhället som fick ta emot såna fina motståndare på vår idrottsplats men att då på bortaplan visa tänderna med sina lagkamrater. Att enat hålla ihop gruppen mot den skrikande hemmapubliken, stadsgossarnas attacker och den anspänning som de måste känt. Jannes mål känns i hela kroppen utan att jag sett det men jag ser honom vinka glatt, jag blir glad och stolt över Blomstermåla IK. Energin forsar i mig, smittad av svartvita Janne.

Cykeln tar mig runt i enormt vackra Strömsrum, kör förbi min vän Tomas Jonsson lägenhet vid ån. Medvetet saktar jag ner, dricker lite vatten och låter ögonen vila på landskapet, vattnet som sakta rinner förbi.Ökar takten och pulsen tills jag kommer till kyrkan, några sekunders avstannande igen. Människor plockar och gör fint vid gravarna, tänker på lugnet kyrkan ger. Det vilar nåt vackert och värdigt här. Jag menar nu inget om religion, om ni vill läsa om min tro så läs den lilla boken " I stora himlens land" där finns texten "Blod i tron" där har ni vad jag tror på. Nu närmar jag mig Timmernabben, alla dessa underbara derbyn man spelat mot dessa svartgula spelare. Alla dueller, vinsterna de bittra förlusterna.

Blomstermåla IK, det har alltid gått upp och ner i föreningen som livet gör. Sista två åren har BIK tappat mycket spelare, det har varit vilset på många plan. I januari såg det riktigt illa ut men Anders Larsson tränaren har hela tiden gett intrycket av ett lugn och ett tålamod som hållt de få som tränat hopp. Sedan har fotbollssektionen med Johan Elmgren, Staffan Skaret och Ted Berntsson gjort otroliga insatser för att jobba ihop en trupp, ett lag. Efter jul fick jag beskedet av Kalmar FF att det inte blir någon mer talanggrupp för mig och det 01-lag jag var med i flyttades upp. Plötsligt lite tid, fotbollsabstinensen kröp fram. Timmernabben frågade om jag var sugen och det var jag, jag vill ju träna lag men jag tänkte BIK har ju tränare så där trodde jag det var stängt men så ringdes jag in till möte med BIK. Vi hittade en lösning om delat ledarskap med Anders och då kunde jag såklart inte säga nej till klubben i mitt hjärta. Det känns verkligen fantastiskt att vara tillbaka, vi tar nya steg hela tiden. Laget är underbart att träna. Vi är en liten trupp men med hjärtan som slår för varandra. Klubben , fotbollssektionen och spelarna har hittat varandra. Det är som ett lyckligt bröllop. Det kommer bli enormt tufft i år men vi ska hur eller hur visa för publiken ett lag, ett riktigt lag och vad vi står för. Vi är nygifta men någon smekmånad blir det inte, vi går direkt på det stenhårda jobbet som krävs för att få belöningen och lyckan, för den måste vi förtjäna. Ingen kommer ge oss något i år.

Jag närmar mig nu Blomstermåla, jag är trött men jag blir inspirerad av spelarna vi har, jag känner deras svett. Vill inte ge mig, aldrig vika ner mig. För de det skapar ryggrad, jag måste som tränare ha ryggraden att stå upp för våra spelare. Jag, Anders, Markus och Stefan som är ledare runt laget. Vi står stadigt där för spelarna, vi kommer ge allt vi har och vi vet att vi har klubben bakom oss. De stöttar oss, vi spelarna så de kan må bra och prestera maximalt. Sedan hur resultaten blir är oväsentligt om vi bara kan se oss i ögonen och säga att vi gjorde allt. Det är allt vi önskar 2016. Då kommer vi få massor av glädje. Jag hejar på Janne " Bene " Jonsson och Kent Kinkaid inne i samhället, de har köttat runt på sina cyklar och är möra i benen. Sista kilometerna hem går det uppför, jag himlar med ögonen och tänker spurta hem. Ge allt. Kör förbi huset där Calle Winnsäter bodde, en legendarisk ordförande. Bakom hans hus spelade vi småpojkar massor av boll. Calle hade gjort ett mål mellan två björkar, ett riktig nät hade han spikat upp också. Det var wm-final varje dag på sommarlovet där. Min bror och jag tog cyklarna dit varenda dag, bollen på pakethållaren. Smala pinniga ben, underbara tider. Idag är bror med och stöttar i laget när han kan, snart 40-år. Lite mer hjulbent än då men viktig, så viktig med sin närvaro.

Jag spurtar hem, är adrenalinpumpad av alla intryck men mycket trött. Lyssnar på rockgruppen " Kent" i lurarna. Låten " Längesen vi sågs" smeker med textraden " som en ljudlös svartvit halucination.."och BIK hamnar åter på min radar. Bandet "Kent" går i graven i år, de gör sin sista skiva och avslutar värdigt. Det blir ändå en sorglig begravning av ett band som jag lyssnat och sett så många gånger live. Musik är så monumentalt viktig för mig. Har försökt inspirera en del spelare med "Imperiet" låten " Alltid röd, alltid rätt" en låt som får mig att studsa, leva. För hjärtat och passionen är det som driver oss framåt. Jag har nu två tunga backar kvar innan hemmet, jag är slut men har ju lite krafter kvar. Tänker på laget igen, 22 matcher, aldrig ångra insatsen, det ska kännas över linjerna, 22 matcher gånger 90 minuter, aldrig ångra insatsen, det ska kännas över linjerna. Stolta stenhårt arbetande Blomstermåla IK.