Tid för att tänka till om säsongen och Göteborg Basket festi

Äntligen kom det lite tid att fundera och filosofera. Även om den var kort så var den välbehövlig.

För ungefär ett år sedan visste vi att siktet var inställt mot Göteborg och basketfestivalen. Underbara föräldrar hade redan lagt grunden med sitt engagemang men det var mycket kvar och massor med träning för tjejerna.

Sommarträning 2 ggr i veckan och sedan 3ggr i veckan i hall. 50 veckor, någon som orkar räkna ut hur många timmar?

Tycker det är viktigt att poängtera vilket enormt jobba alla lagt ned. Föräldrar och ungdomar. Josefin och jag vill rikta ett speciellt tack till Malin, Linda och Camilla som följt laget på plats väldigt många gånger och var med i Göteborg.

Är det värt alla tid? Svaret är enkelt och tydligt JA.
När jag tänker på den enorma utveckling som har varit under året så åter JA det är värt det. Speciellt det vi såg i Göteborg. WOW-tjejer.

Målen som vi (jag och Josefin) jobbade för var att:
Skapa en vana att träna och vara fokuserad på träningarna
Utmana dig själv, ta utmaningar och våga försöka
Våga tävla
Lära oss grunderna i basket

Sätter man mål skall man mäta eller stämma av på annat sätt. Examen var i Göteborg.
Och JA tjejerna var fantastiska.

Sommarträningen kördes, bra närvaro och första små steg. Löpteknik och vana att träna.

Säsongen började och vi fick några nya som jobbat hårt sedan dess. 2ggr i veckan av 3 var målet och bra nära är vi.

Basketens grunder
Har vi lärt oss om och tekniken är klart positiv. Under turneringen visade vi början på en större spelmognad, kunde överbelasta, utmana och jobba efter en röd tråd, en spelplan. Vi tvingade äldre lag att gör ändringar i sin taktik och sitt spel och ta extra time-outer.

Fokuseringen
Den fokuseringen kom under hösten sakta och accelererade under våren. "Trappan" hjälpte till. Starkare ben, snabbare fötter och alla visste.
Tack för respekten ni gav er själva och er kunskap med tiden.

Utmana er själva, ta utmaningen, våga försöka. Våga tävla.
Oj vad här har hänt mycket på sista månaderna. Ord som nej, kan inte, vågar inte m.m. har försvunnit. De sista pusselbitarna kom i Göteborg de två sista matcherna.
Kommer aldrig att glömma 3 saker i de 2 sista matcherna.
1: Ruskigt trötta och slitna, för lite sömn, matchen helt jämn, vi skjuter i en sista straff som ger förlängning, (den första var missad så allt hängde på den straffen). I coachernas huvud "vi vill vinna och tjejerna är värda att vinna "men förnuftet sa, måtte vi förlora. Seger hade gett match igen om 2,5 timmar.
I förlängningen springer tjejerna, kämpar och gråter av trötthet samtidigt.
Tvvärr eller tack och lov förlorade vi men WOW DÄR FLYTTADES GRÄNSER.

2: När tjejerna som skall byta in ser mig rakt in i ögonen och trots trötthet och spänning med tydlig röst säger. "JAG SKALL FÖRSÖKA" och visade det sedan. ALLA visade i de matcherna att vi ger oss inte frivilligt!
Båda sakerna symptomatiskt för ALLA tjejerna i HELA laget och viktigt att vi tar med oss i fortsatt träning.

3: Stoltheten att verkligen ha gett ALLT. Sorgen hos ALLA att ha förlorat.

Det var flera saker som kunde gjorts annorlunda i Göteborg och vilat fler MEN så här i efterhand tror jag detta denna gången gav mer. Det syntes i tjejernas ögon och på gruppsammanhållningen.


Tack och lov är vi alla olika. Ser olika ut, agerar olika och utvecklas olika.
Det innebär att vi på olika sätt kan lära oss olika saker av varandra hela tiden och hela tiden ser vi de som utvecklas på olika sätt och i olika takt.
Alla tjejerna hjälpte varandra i Göteborg. Gick i olika grupper beroende på vad ni just då var intresserade av. Grupperna skiftade hela tiden, ALLA visade hänsyn till olikheter samt stöttade varandra TROTS EN ENORM ansträngning.

Lite varför trötta och varför hela tiden hungriga samt hur mycket vi rörde på oss.
Onsdag- ankomst samt Liseberg gick vi ca 12-13km
Torsdag-3 matcher och gick 7-8 km
Fredag-3 matcher och gick 6-7 km
Lördag-2 matcher och gick 6-7 km samt mentalt fått en felaktig uppgift vi reste extra för.
Söndag- inga matcher och gick 4-5km


Sammanfattat så är det ett gäng tjejer som nu har byggt vidare på sin grund för en positiv framtid.

Vi är oerhört stolta att få ha varit en del av denna utveckling tjejer.
TACK

Josefin och Peo