Rapport om Sport #12

Derby della Madonnina. The Old firm. El classico. Slakten på Skogsvallen. Vissa matcher omges onekligen av en alldeles speciell atmosfär och benhårda närkamper blandat med heta känslor brukar vara grundfundament i dessa rafflande pjäser. Poäng och tabellplacering är för en stund helt ointressant, för ett derby är mer än en match. Även i Södermanlands gärdgårdsserier.

Naturligtvis hade fredagens smått episka möte mellan Sport och Hällbybrunn debatterats i lunchrum, på skolgårdar och korvkioskköer i månader. Vårens möte slutade som bekant oavgjort vilket såklart enbart inneburit ökat intresse och anspänning inför höstens retur. Publiken vallfärdade.

Då Ekängens allra största mångsysslare under veckan tagit ledigt från sin självutnämnda roll som fystränare var det med ovanligt lätta ben Sports spelare trippade in på gemytliga Skogsvallen, redo att höra vilken taktik den oförbätterliga coachduon denna gång dragit ur tombolan. Hodgsons stilrena 4-4-2, Ancelottis magnifika 4-3-2-1 eller kanske Janne Andersson nydanande 10-0-0? Nej, nej och åter nej. När det vankas kommunderby krävs det något alldeles extra. Med facit inte hand borde naturligtvis ingen blivit överraskad att uppställningen som Moreaus och Humlan slutligen valde var Alberto Malesanis ikoniska 3-5-2 från tiden då han coachade fotbollshistoriens allra vackraste elva: unge(!) fantomen Gigi Buffon i mål, den ständigt tuggummituggande beckenbauerkopian Nestor Sensini tog djup bakom titanerna Lilian Thuram och Fabio Cannavarro, elegante passningsgeniet Juan Verón bildade tillsammans med lojale tvåvägsspelaren Alain Boghossian och stenhårde kapten Dino Baggio ett perfekt balanserat innermittfält, flankerat kraftfulle inläggsspecialisten Diego Fuser till höger och rockstjärnan Antonio Bennarrivo till vänster, längst fram Enrico Chiesa med en haubits på var fot tillsammans med anfallaren som hade allt – Hernan Crespo.

Stora skor att fylla för ett brögäng från Eskilstuna, kan tyckas, men så har den gulsvarta coachduon aldrig varit mycket för säkra kort. Väl ute på planen visade det sig att Sports kejserliga nya kläder imponerade på hemmalaget som föll hem djupt på egen planhalva överlät initiativet. Denna spelbild passade oss väl och vi kunde ganska ostört rulla boll och leta inspel i offensiva tredjedelen. Lill-Erik och Phille slickade sidlinjen väl och vaskade fram flera fina lägen i matchupptakten.

Ett av dessa ledde till en hörna och eftersom Humlans ”variant” nu kastats i papperskorgen gjorde vi såklart mål. Tobbe flög högst i straffområdet och skallade stenhårt in ledningsmålet. Småtrevligt puttrade Sport sen vidare och det dröjde inte länge förrän kapten Nenne distinkt ökat på till 2-0 efter att Kun Sr, iförd lillebrors kalsonger, serverat med en elegant yttersida. Klappat och klart för 60 minuters defilering ackompanjerat av hemmapubliken hulkande, tänkte kanske en och annan gulsvart. För även om hemmalaget kontrade snabbt kom deras attacker lite för sällan för att på allvar oroa Sport. Tyvärr hade ingen räknat med att en joker blandats i leken.
Man fick förvisso en föraning när Tobbe fick tre tillsägelser på tre minuter och lika många närkamper men jag kan ta gift på att ingen annan person som befann sig på Skogvallen än kvällens rättskipare såg en straff när en hemmaspelare föll i slutet av första halvlek. I sann sportslig anda snackade lyckligtvis kapten Nenne ner straffskytten som Håkan Mild-sköt bollen till Volvos parkering. Vi som kände igen domaren från den bittra hemmamatchen mot Vingåker för ett par månader sen anade dock att fler slängar av sleven var att vänta.

Andra halvlek blev också en fars där Sport var arga på domaren för alla missgynnande domslut, domaren arg på Sport för allt tjafs och fulspel, Hällby arga på varandra för sin oförmåga att göra mål och publiken arg för att de betalat för att se eländet. Det bör understrykas att detta i allra högsta grad är ett partsinlägg och på intet sett en rättvisande återberättelse av vad som egentligen skedde. Men känslan bland oss gulklädda var att precis varje domslut gick emot oss. I strid ström åkte ostskivan upp, mer än en gång för tilltag som knappt renderat en tillsägelse i förskolans sandlåda. I ett tappert försök att skola den något övertände domaren påpekade nestor Källström vänligt vikten av konsekvens i bedömningarna sedan han friat en situation där undertecknad med berått mod armbågat ner en stackars hällbyare i straffområdet. Rätt ska vara rätt, underströk Sports ålderman, även om det i just detta fall riskerade straffa hans eget lag. Det goda uppsåtet gick dock domaren helt förbi och istället belönades Källström med sin andra varning för kvällen och tar därmed på allvar upp kampen med Kun Sr om lagets fulaste spelare. Vissa domare går helt enkelt inte ihop med vissa lag, kan den neutrale konstatera.

Totalt 11 varningar, 2 utvisningar och 2 straffar emot har denne domare delat ut till Sport de två matcher han dömt oss i år.
Den olyckliga relationen till trots slutade ändå historien väl, åtminstone sett med gulsvarta ögon. Rille är ju jämnårig med Gigi Buffon och nästan lika bra, så de gånger hemmalaget tog sig fram till avslut hamnade bollen i trygga händer. 2-0 stod sig matchen ut vilket innebär att Sport höst lever vidare. I nästa match väntar formtoppade Nykvarn och på grund av alla avstängningar kommer minst en av Moreaus och Humlan spela från start. Eventuellt får Johnny Berg och Chips Jonsson stänga matchen sista fem.

Väl mött!
/#23