AXA Fjällmarathon Racereport

Axa fjällmaraton, 44km och 2100 höjdmeter springs i södra årefjällen har blivit en modern klassiker och är på många löpares "bucket list". Loppet har med åren haft olika bansträckning och därmed olika start- och målplatser. 2015 års upplaga (11:e) startade i Vålådalen på klassiks mark där Gunder Hägg lade mången träningstid.
Vålådalen är beläget 600 möh. Deltagarna släpptes iväg kl 09:00 och loppet inleder med ett bergspris. Först upp till Ottfjällets vindskydd gäller, dit är det 7,7km och platsen ligger på knappt 1300 meters höjd.
Fjällmarans första två kilometerna går på grusväg, allt för att ge möjligehet till att sprida ut startfältete, så redan där kan man notera en viss uppdelning av löpare i grupper som kommer att hålla ungefärlig samma takt genom loppet. När man har vikit av från grusvägen och in på vandringsleder så krävs mer tekninsk löpning då stigen är smal, lerig och utrustad med rötter och sten. De delar som går över myr och annan våtmark så är det löpning på spång som gäller. Då den inledande delen av loppet är kraftigt uppför och på en smal led så bildas kö och delar av sträckningen blir till att gå. Väl uppe på Ottfjället (med en majestätisk utsikt) så lämnas möjlighet till att sträcka på benen och att utöka sin kadens.
Nästa del, till Nordbotten, är 8km och går till stor del utförs. Här krävs både god teknik och våghalsighet för att släppa loss och låta löpningen bli en kontrollerad form av att ramla. Man noterar att det finns en stor variation på löpstilar men ochså en stor variation på hur löpare kan hantera utförslöpning i teknisk terräng. De mest begåvade utförslöparna vinner mycket tid här och kan samtidigt återhämta sig något från tidigare uppförslöpning och samla kraft till nästkommande stigning. Vid kontrollpunkten vid Nordbotten bjuds det på frukt och dryck och med en kort vila är det dags att ta sikte mot Hållfjället, en klättring på 400 höjdmeter.
Den första stigningen är naturligtvis kvar i närminnet och nu påbörjas ytterligare en rejäl slakmota. Startfäletet har spridits ut ytterligare och det finns gott om plats för de som önskar trycka på och de som vill backa ner. Som det brukar att vara i långlopp så kommer och går krafterna och här noteras att löpare som man har passerat tidigare kommer tillbaks och vice versa. Även att nå Hållfjället betyder att del av sträckningne blir till att gå, både för att spara krafter till resterande del av loppet, men även för att vissa delar är rejält uppförs. Väl framme och ett par muggar sportdryck senare så är det dags att sätta siktet mot Ottsjö. En plats som ligger på samma höjd som starten vid Vålådalen så här gäller det att hitta flyt i löpningen och löda på. Det är dock lättare sagt i teorin än praktiken då vandringslederna har mycket sten och slingrar sig fram. Det är svårt att helt slappna av i löpningen då det behövs fokus för rätt fotisättning och även att hitta rätt väg då startfältet har spridits ut och man har inte alltid en rygg att följa. För mig avslutades denna etapp av loppet på ett styggt sätt då sista delen av sträckningen bjöd på 2km asfaltslöpning, där kunde man släppa loss och kändes som man attakerade löpningen i Mo Farah stil. Men som en överraskning väl framme i Ottsjö så fick man ta en 90 graders sväng och notera att man skulle uppför en mindre slalombacke för att nå nästa kontrollstation. Det var med nöd och näppe jag kom upp för backen efter min urladdning på asfalten.
I Ottsjö påpekade en herre till mig att "det värsta nu var över". Vi är inte helt överens om det idag. Från Ottsjö är det knappt 16km kvar till mål och för att nå nästa kontrollplats, Ytterstvallen, så krävs att man matar av 300 höjdmeter och efter det ytterligare 200 för att fortsätta till Välliste, den sista bergstoppen, 4km från mål. Avsnittet mellan 29km och 39km är en fysisk och metal utmaning. Helt klart är det svårt och jobbigt att springa flera kilometer uppförs, men kanske ännu svårare var att springa de delar som var något mer flacka. Där var underlaget vatten, lera, sten och rötter. Flera delar av bansträckningen var som att springa i ett vatten och lerafyllt dike. Här hade jag en spännande del av loppet då jag plötsligt kände mig stark och beslutade mig för att löda på. Jag sprang med en grupp av cirka 10 löpare och när jag fick lust att löda på så skrek de övriga "bra, kör på". Knappt femhundra meter senare, efter att ha lämnat gruppen bakom mig, så halkar jag i diket. jag skadar mig inte, men sträcker ut baklåret och får en plötslig känsla kramp i låret. Shit! Här är jag säker på att loppet är kört och saktar ner rejält på farten. Inom kort är löparna bakom mig ikapp och ser mig springa sakta och kontrollerat och underar hur jag tänkte när jag väljer att springa intervalliknande löpning så här sista milen på fjällmaran.
Den något lungnare löpningen gjorde gott och krampkänslan försvinner så strax därefter återgår jag till mer normal kadens. Mellan 35 och 39km är det rejäl höjdskilland så även här blir det delar där det krävs att gå istället för att springa. Visserligen skönt att gå, men det är sådan stigning att det är krävande att gå med trötta ben så det blir inte mycket till återhämtning. När Välliste är passerat så avslutas loppet med 2km brant nerförslöpning och resterande 2km klassisk stiglöpning. Den första delen är med hjärtat i halsgropen då det känns som benen kommer ge vika vilken stund som helst och sista två är i ett töcken då man bara vill komma till mål. Sista delen är riktigt fin slinga men svår att uppskatta då man har övergått till tunnelseende. Väl i mål bjuds på smörgås, korv, våfflor i stora lass. Dax att fylla på med näring och leta upp sina löparvänner och klubbkompisar för att skratt tillsammans om allt galenskap man har upplevt.

Åmål Multisport representerades av Erika jensen Åhl, Jörgen Åhl och Fredrik Nilsson. Från Åmål sprang även Jonas Karlsson (Spring Åmål).

Erika 6:01
Jörgen 5:19
Fredrik 5:30

Extra grattis till Erika och Jörgen som erhöll fjällmaraton medalj som delades ut till herrar som sprang under 5:30 och damer under 6:15


Fredrik Nilsson - Åmål Multisport