Rapport om Sport #8

Underbara oslagbara Sport är, trots att närmast katastrofal start på veckan, smeknamnet på alla sörmländska läppar. Sena söndagsmatchen mot tabelljumbon Trosa-Vagnhärad slutade med 1-1 och två tappade poäng. Katastrofen undveks endast genom ett fenomenalt gästspel mellan stolparna av Deniz, som räddade både straff och poäng till Sport.
Skador av mer eller mindre allvarlig sort har onekligen bromsat Sport denna vår. Under söndagens batalj var det Oleg och Nennes (o)tur, den förstnämnde ådrog sig en hälseneruptur medan den senare spräckte ögonbrynet. Tidigare har tongivande lirare som Robin, Tobbe, Swift, Kun Sr, Wiberg och Rille i omgångar tvingats sitta på läktaren på grund av diverse skador.

Inför torsdagens ödesmatch kunde således förutsättningarna sett bättre ut. För motståndet stod dessutom Råby-Rönö, det lag i serien man på förhand allra helst ville betvinga efter fjolårets hatmöten där domaren åtskilliga gånger fick dra fram det röda kortet. Men när undertecknad, med tunga steg på väg till matchsamlingen, fick syn på coach Humlan utanför Djurgårdsgrillen mös denne förnöjt och tycktes inte alls nedtyngd av stundens allvar. Dock inte på grund av den omedelbara närheten till snabbmatsförtäring, vilket jag först antog, utan glädjen grundades istället i en nysvarvad taktik som tveklöst skulle få hemmapubliken att jubla. ”Ikväll ska de få se”, surrade Humlan kryptiskt.

Även coachkollegan Moreaus var på osedvanligt gott humör och inte ens en ytterst förvirrad avstämning med lagledare Berg kunde rubba självförtroendet. Så smått började man undra vilka magiska skrifter de kommit över och förväntansfullt bänkade vi oss för genomgång. Det visade sig att duon influerats av VM-slutspelet när de smidde sin segerplan. Det var dock inte någon nutida världsmästare som stått modell utan det magnifika italienska mästarlag som på spansk mark sommaren -82 besegrade Maradonas Argentina, Zicos Brasilien och slutligen den förhatlige marodören Schumachers Västtyskland. Potentiellt ett av historiens starkaste fotbollslag som byggde sin framgång på ”catenaccio”- betongförsvar med sylvasst omställningsspel under ledning av general Scirea.

Uppvärmningen ägnades således åt att gräva skyttegravar, där vi kurade ihop oss i väntan på att Råbybjörnarna skulle gå i fällan. Det dröjde inte länge innan vi insåg att gästerna var obekväma med att hålla i ratten och John tappat rösten efter alla hånfulla ”gratis”. Målchanserna lät heller inte vänta på sig. Hannes sprang sig fri ett flertal gånger men fick se stolpen, och möjligtvis överkonsumtion av kanelbullar under veckan, sätta stopp för målfabrikationen. Istället var det Kun jr som spräckte nollan efter en fin spelvändning med ett distinkt avslut i gaveln. Strax före pausvilan nickade allkonstnären Edvin, som snart spelat på samtliga positioner, in psykologiskt viktiga 2-0 på ett stenhårt inspel från John. Bortsett från när någon okänd spelare i Sports mittförsvar slog hål i luften och bjöd gästerna på ett friläge så var det en perfekt genomförd halvlek av Sport.

Andra halvlek inleddes med en förväntad anstormning från gästerna, som dock allt som oftast strandade på den ständigt närvarande Swift. Närmast biblisk i sin uppenbarelse tog det defensiva ankaret inte många steg men satte samtliga rätt och i vägen för gästerna. Offensivt lyckades vi inte få till ett avgörande tredje mål men ledningen kändes ändå trygg. Åtminstone tills 85:e matchminuten då coachduon, fullkomligt rusiga av självgodhet, vägrade släppa in Pontus på planen förrän han både segerskålat och klappat dem om ryggen. Därför dröjde det innan Lill-Erik, som linkat av med kramp, fick någon ersättare på vänsterflanken låg helt öppen för några minuter. Gästerna såg en sista chans till poäng uppenbara sig, stormade fram längs kanten och skickade in en hög lyra mot straffområdet medan publiken höll andan. En räddande hand styrde dock undan denna sista framstöt och Råby var ett slaget lag. Att handen tillhörde en Sportspelare var det otroligt nog ingen, förutom fru Fortuna, som noterade.

Man kan alltså konstatera att BK Sport nu inte tagit stryk på över en månad. Den inledande förlustkavalkaden börjar så smått försvinna ur minnet och en viss tillförsikt inför fortsättningen gror. Inte minst tack vare demonerna på tränarbänken.

Nu väntar ett uppehåll för denna kolumn då undertecknad far på rekreationsresa söderut i veckorna två. För övriga döskallar väntar Södertälje FF och då ska vi spela som Holland -74 och lotta ut startelvan, blir väl värt entreslanten.

På återseende
//23