Tack, Svanen, Fransson och Massad!

Rushd Massad spelar högerback i Ysby. Han är så trevlig att det är äckligt. Dessutom är han spelskicklig, löpstark och offensiv. En modern ytterback som Ralf Edström skulle ha sagt. Tränar alltid och den mest lojale spelare man kan tänka sig. Rakt upp och ner en klippa för vilket lag som helst och vi är så tacksamma att han valt just Ysby. Albin Fransson spelar överallt. Mittback, ytterback eller innermittfältare. Förvirrad som få, inte alltid helt medveten om vad som sker runtomkring honom men en underbar medspelare, människa och lagkamrat. Albin har sedan ankomsten från LFK gjort massor med nytta för YBK. Lobbat hem segern mot Skogaby och vunnit fler löpdueller än någon annan i föreningens historia. Vi är så tacksamma för din tid hos oss! Och till sist. Förlåt. Alla skall hyllas och fotboll är ett kollektiv men Simon Svanberg är mer än en fotbollsspelare i Ysby BK. Han är lagets bultande hjärta, lagets farligaste anfallsvapen och lagets hopp i mörkret. Svanen som han kallas, är elak som få, helt komplett som fotbollsspelare och såklart vår viktigaste spelare. Dessutom är han ödmjuk, galet aggressiv och försöker i omklädningsrummet desperat fundera ut hur man använder internetbanken. Det har varit i en ära! Vi är så tacksamma för din tid hos oss! Som ni förstår lämnar nu denna Ysbystomme oss för andra äventyr. Fiskrens i Norge tydligen. Vi saknar er redan och längtar till nästa säsong då ni är tillbaka. Och Simon – jag lovar – jag sitter på stolen i klubbstugan och är fortfarande skadad, halvmisslyckad tränare och alltjämt dryg som en åsna, när du kommer hem nån gång i december. Förväntar mig en souvenir från Norge. Gärna en kofta. Rushd, Albin och Simon. Från oss alla. Tack för allt. Vi ses! Herrlaget 0kommentarer

Som en dröm

Likt kärlek i en låt av Ted Gärdestad, likt en solnedgång på sista semesterdagen och likt ett glas rosévin på stranden så vill vi att det här ögonblicket skall vara för evigt. Vilka är vi? Ysby BK. Var borde vi vara? Enligt experter i botten av tabellen. Var är vi? Trea och på uppflyttningsplats. Vad händer en fredag? Jo det är derby mot Ränneslöv. Ärkerivalen som vi ständigt är i fejd med. Vi sjunger om Hansen och har gjort en cover på Hammarbydängen där vi skrålar om Ränneslövare som bär kniv. Solen skiner. Mycket folk på läktarna. Fullt manskap i YBK. Vid seger är vi fem poäng före dem. Vissa lag i serien spelar lite offensivt. Vi spelar tokoffensivt. Filip Svensson tänker hemåt. Övriga tänker framåt eller inte alls. Ibland är Davidsson i kassen lika övergiven som en köttätare i släkten Greta Thunberg. Vi börjar tokintensivt. Ränneslövarna är stora som hus. Muskulösa, långa och sjukt manliga. Vi har Leffe på kanten. Han är från Mellanöstern och heter något som ingen orkar uttala så vi kallar honom Leffe. Han är typ en och en halv meter lång. Men bättre än alla grönvita ändå. I backlinjen spelar nye Alvin Åkesson. Han har precis börjat gymnasiet men är talangfull som en ung Jonny Rödlund. Vi går till attack direkt. Robin Nicklasson som var två centimeter från döden för några månader sedan har köpt ett pannband för 1900 kronor. En vidareutveckling av Peter Cechs hjälm. Han får inte nicka, skaka på huvudet eller bära hatt men tacklar Ränneslövare lika glatt som Karlstadbor går på tantrakurs. Det är sjukt att vi inte gör mål. Gång på gång forsar vi fram och skapar massor med lägen. Istället kommer Ränneslöv nära. Skjuter i ribban efter en hörna som vi försvarat precis lika illa som vi brukar göra. I paus är det glada miner. Vi känner oss starka. Svanen är majestätisk, Kasper ettrig som en grävling och William sylvass i djupet. Kryss är inget alternativ. Seger är inte allt. Seger är det enda. Taktiken är enkel. Anfall rubbet på motståndets vänsterback. Han är sliten, lite långsam och varnad. Allt snack visade sig menlöst då nämnde back byttes ut i halvlek. Skit i det. Framåt igen. Nicklasson gör första kassen efter massiv press. Kort därefter tar Leffe saken i egna händer och lirar fram till tvåan efter en rusch som ingen försvarare i hela världen hade hängt med på. 2-0 och nu borde vi ju börja backa hem lite. Problemet är att den inställningen inte finns i laget. Framåt som om livet stod på spel. Detta utnyttjar Ränneslöv. Frispark och reducerat. Matchen är som ett slagfält. Svanen är varnad och jättenära att bli utvisad. Att få honom att lugna sig är lika omöjligt som att få Jimmy Åkesson att öppna en flyktingförläggning. Klockan tickar på. VI skapar lägen men bortalaget är inte ofarligt. William har ett friläge, Olek skjuter och Kasper tar ett eget initiativ och flyttar med två minuter kvar att spela fram i anfallet från sin backplats. Domaren blåser av. Seger. Matchen i Skottorp är inte slut än. Vi ligger tvåa i serien. Två minuter senare är den slut. Vi ligger trea. Sköna två minuter. I omklädningsrummet är stämningen euforisk men ändå lite vemodig. Alla vill njuta, medvetna om att de flesta drömmar brukar följas av ett bryskt uppvaknande. Det är här och nu som gäller. Imorgon är en annan dag och på fredag möter vi Walldia. Poäng där är nog inte helt troligt…men det är då och nu är nu. Alla vill sitta kvar. Ingen vill hem. Vissa ögonblick är så bra att ingen tar fram mobilen, att ingen tänker på något annat och att ingen vill göra något mer än att bara sitta och njuta av stunden. Det här är ett sådant. Vi drömmer inte om uppflyttning, vi drömmer inte om skrällar mot Walldia och vi drömmer inte om några nya spelare som kan bredda truppen. Vi drömmer om det här! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Seger mot Genevad/Veinge

Det var ett förstärkt Ysby som äntrade planen mot en av seriefavoriterna Genevad/Veinge. Davidsson var tillbaka i kassen och kapten Svensson gjorde säsongsdebut. Inför matchen var vi ganska självsäkra. Mot SIF spelade vi bättre än vad resultatet visade och vi var sugna på att visa vårt rätta jag. Läxan från matchen mot SIF var att inte bjuda på gratislägen, inte slarva med passningsspelet på offensiv planhalva och att spela lite enklare i trängda lägen. Tikitaka får ibland bli en tjongboll åt helvete. Ändamålen helgar medlen och allt annat käckt… Efter två minuter var allt vi sagt som bortblåst. Boll som studsar, ett ögonblick av klassisk tveksamhet och pang så var det bortaledning. Det suckades och gamnackarna vandrade fram mot avspark. Det som följde var att bortalaget förde spelet. Fina crossbollar över hela planen och på högerkanten var en viss Gustavsson helt bisarrt snabb. Det var som att möta en utomjording. I backlinjen skötte nr 21 varje uppspel och satte långbollar på 300 meter mitt i steget på anstormande anfallare, med samma självklarhet som Bosse Åkesson vänder en våffla. Motmedlet var uppenbart. Avvakta så fort Gustavsson har bollen och låt anfallare Hjelm punktmarkera 21:an i varje uppspel. Och det hade effekt. YBK började äta sig in i matchen och skrapade ihop ett par halvchanser. Kasper vann boll, Svanberg var äckligt effektiv och Hjelm löpte på varje antydan till djupledsboll. Däremellan finns Robin Nicklasson som är lika elak som Snövits styvmor och lika ettrig som en bullterrier på uppåttjack. I månader har YBK nött sin inkastvariant. Persson har tränat extra genom att på jobbet som murare, kasta tegelstenar och likt en förprogrammerad dammsugarrobot rör sig spelarna enligt bestämda mönster. Tanke, möda, disciplin och ett kinesiskt datorprogram ligger bakom varianten. Persson kastade. William bröstade. Rusht sköt. 1-1. Därefter fick de rödklädda en frispark – feldömd precis som alla andra domslut vi någonsin får mot oss – och på returen satt ny bortaledning. Vi suckade igen. Tog nya tag och fick nytt inkast. Persson kastade. Nicklasson nickade. Svanen sköt. 2-2. En minut senare fick Svensson till en frispark med kirurgisk precision och prickade Perssons skalle och helt plötsligt var det 3-2 till hemmalaget. Svensson påtalade mer än tolv gånger att han faktiskt ropat Perssons namn precis före tillslaget vilket tyvärr stämmer med verkligheten. I paus snackade vi om att gå framåt. Ligga tight på 21, vara livrädda för Gustavsson och inte låta Boson där framme få bollen. Spelet böljade fram och tillbaka. Bortalaget fick helt öppet mål men gudarna höll på Davidsson i kassen och bollen gick utanför. Istället gick YBK på kontring och Hjelm gjorde mål. Just Hjelm är sylvass framåt och fick motståndarna att darra av rädsla varje gång han började en löpning i djupled. Det var närma både ett femte och ett sjätte mål men 4-2 stod sig. Precis när man började tycka att det var lugnt gick halva YBK bort sig nere vid hörnflaggan och reduceringen var ett faktum. Nervösa minuter väntade men YBK gick framåt ändå. Fint anfall till vänster med Nicklasson som regissör och hårt inspel som Leffe skickade in i kassen. Bortamålvakten fick tokspel och protesterade lika skarpt mot domslutet som Greta protesterar mot plastpåsar och engångsartiklar. Ingen fattade något men tydligen påstods det att det var via handen bollen gick i mål. Leffe själv menade att bollen tog i bröstet och nog såg det så ut från sidan. Matchen fick ännu ett mål när en frispark seglade rakt in bakom Davidsson men YBK höll ut sista minuten. Segerjublet var enormt. Svanen dunkade väggen så hårt att den sprack, Lillen drack två liter Loka och Kasper flinade med sitt tandlösa leende. Segern satt som en kniv och lättnaden var total. Tre välförtjänta poäng mot ett välspelande Genevad/Veinge och helgen fick ett skönt slut! Nu väntar premiär för reservlaget, förberedande träning och därefter bortamatch mot Åsens Stolthet. Det är sommar. Solen skiner över Munkavallen. Bosse är glad. Svanen är kunglig på mitten, Knäreds styrelse bjöd på vattenmelon och kiosken sålde för en kvarts miljon vilket är nytt rekord! Kämpa Ysby! (och Knäred) Herrlaget 0kommentarer

Torsk i premiären

YBK krossat i premiären Det var kaos, manfall och vidriga förberedelser. Mitt i all bedrövelse kastade kapten Svensson in handduken en timme före samling och Olek lät hälsa direkt vid ankomst att hans ben mådde bajs. Men inget kunde spela mindre roll. Vi var taggade till tusen och såg fram emot premiären. Äntligen match. Fint väder, Bosse på linjen med flaggan i högsta hugg, mycket publik och hamburgare på grillen. Vi startade med Bengtsson och Albin som nykomponerat mittbackspar. Rusht till höger och unge Einarsson till vänster. På mitten fick Kasper vikariera som innermittfältare jämte Svanen. Layth lirade ytter och Olek haltade runt lite överallt. Nicklasson och William framåt. Det såg bra ut! Rådahl hade förberett sig noga när han nu skulle stå i mål i ett elvamannamål för första gången i sitt liv. Själv stod jag vid sidan skadad och bitter. Allt var med andra ord trots all frånvaro mer eller mindre på topp! Skottorp stod för motståndet och vi såg fram emot en bra och jämn match. Kappe vann avsparken och vi spelade lugnt hemåt. Tappade bollen efter elva sekunder. Vann den tillbaka. Spelade hemåt igen. Tappade den igen. Vann den en tredje gång och oväntat nog spelade vi hem den igen. Tappade den för tredje gången och nu var det såklart kört. Bortamål efter en minut. Det var som om vi bad om det. Nästan tvångsmässigt. Nu var allt inte lika mycket toppen längre. En minut och ett mål i arslet. Stackars Rådahl i målet och stackars alla som längtat så länge. Lite som att bli magsjuk på julafton eller att råka ut för ett strömavbrott när Sverige spelar EM – final… Efter målet repade sig YBK. Vi rullade boll fint mot ett Skottorp som backade hem. Vi hade det mesta av spelet och kan i viss utsträckning känna oss nöjda med passningsspel, rörelse och intensitet. Däremot kändes det lite som ett skenbart övertag. Sällan eller aldrig lyckades vi kombinera fram något som liknade en målchans. Det var som om att bollen förvandlades till en handgranat när den sista passningen skulle slås. Ett tag kändes det som att det vore mer sannolikt att vi skulle hitta uran på planen än att faktiskt göra ett mål. Kasper Persson jagade efter en Skottorpare som råkade ha armbågen något högt. Kappe stöp och sjukt nog klövs hans tand på mitten. Blödandes som en gris med tanden i handen (hur fan han nu hittade den) kom han utlinkande och eländet fortsatte. Nu lyfte också SIF upp spelet och fick med sig några hörnor. Två gånger om försvarade vi oss fullständigt huvudlöst och två gånger om låg bollen bakom Rådahl i kassen. Det kändes helt sjukt. Jag tror ingen som sett matchen skulle vilja påstå att 3-0 speglade spelet men vad spelar det för roll. SIF var grymma på fasta och vi var helt lama och paralyserade. I paus bestämde vi oss för att matchen inte var körd och att om vi kunde få in en boll så skulle det kunna bli spännande. Vi började också med att pressa på framåt. Layth skruvade en frispark och Andersson i Skottorpsmålet stod för en drömräddning. William oroade, Olek sköt och Fransson prickade ribban. Men på det stora hela var det för lite och för sällsynt. Skottorp var rakare, bestämdare och tyngre. Bröderna Gustafsson dominanta på mitten, Agnvall stabil som fura och Andersson grym i kassen. Debuterande Lillen Johansson satte en volley i ribban men närmre än så kom inte YBK. Bengtsson hamnade snett i en närkamp och SIF fick straff. 0-4 och ridå ner. Femman kom i slutminuten och YBK deppade. SIF:s avbytare skällde på YBK:s bänk, Ivarsson som hoppat in såg moloken ut och Simon Svanberg som bytts ut för att undvika ett andra gult kort, undrade vad fan som hänt. Coach Micke skakade på skallen och Kasper stoppade ned den utslagna tanden i en plastpåse och åkte hem. Skottorp jublade, sjöng något hånfullt om Ysby och jag snodde min andra hamburgare för dagen. En hund kissade lite oroväckande nära mina skor och Ivarsson hade glömt sin tröja i avbytarbåset. Han bad mig hämta den medan han duschade. Jag vägrade såklart. Premiären avklarad. 0-5. Inget snack. Visst hopp sett till spelet. Totalt hopplöst sett till resultatet. Kämpa Ysby (och Knäred…) Herrlaget 0kommentarer

Premiärdags för skadeskjutet Ysby

Försäsongen i östra Laholms finaste lilla by har för en gångs skull varit som en dröm. Skyhög närvaro, massor av spelare, träningsnitt på 20 man, internmatcher, gott humör, friska spelare och till och med Bosse Åkesson har kostat på sig ett sällsynt leende. Senast det skedde var 1998 då den då artonårige Jimmy Ivarsson gjorde hattrick mot i Ränneslöv i en legendarisk reservlagsmatch. Jimmy är inte arton längre och sade vid ett tillfälle under försäsongen att han "nu insett att han kanske skall nöja sig med reservlagsspel eftersom truppen är så bred och bra". Jag nickade i bilen och tänkte att "det var väl ta mej fan på tiden att du insett det...." För två veckor sen sa jag till min hustru att "i år har vi fan något på gång". Eftersom jag av naturen är ungefär lika negativ som ett pissigt antikropptest från Botswana var det ett fantastiskt hoppfullt uttalande. På två veckor har det hänt en del. Antalet på IVA har minskat, Ola Unosson missar hela vårsäsongen, Axel Nilsson har vunnit entreprenörspris och dragit av baksida lår, Simon Svanberg har sparkat ner vår ende målvakt som därmed missar premiären.Vidare har undertecknad gjort ett ingrepp i foten och är närmre en organtransplantation än matchtempo, Olek har vadproblem och Filip Svensson börjat jobba kväll. Lillen Johansson har en "upper body" skada. Och därmed har det också blivit så att den där jävla Ivarsson fått tänka om... Vi har alltså inför premiären mot favorittippade Skottorp manfall och stora bekymmer. MEN. Vad gör väl det? Det är premiär! Munkavallen öppnar upp igen! Ivarsson är i matchtruppen, Albin Rådahl står i mål (han brukar styra målvakten själv på FIFA), Olek får stolpiller och har hotats med stryk om han inte spelar och vi har till skillnad från många andra tränat på, i ett kör sedan februari med fullt av folk, glatt humör och stenhårda bollar. Publik är välkomna. Skottorp är välkomna och framförallt äntligen fotboll! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter