Halta, vingklippta och griniga

Ysby förlorade med 6-2 i matchen mot Hasslöv hemma på Munkavallen. Om det kan man säkert skriv mycket men orken till det är helt obefintlig. Hasslöv tog ledningen i första halvlek. Rättvist just då. Ysby kvitterade innan paus genom ett klassmål av Otto Nilsson. Ysby tog ledningen i andra halvlek genom Jakob Johlin. Hasslöv kvitterade direkt Med 25 kvar gjorde Hasslöv 3-2. Ysby fick öppet mål men brände. Sen var det Hasslöv för hela jävla slanten. Några reflektioner i övrigt: Hasslöv slog världsrekord i antal skickade bollar ut från planen. Om de så spelat på en squashbana så hade de inte lyckats hålla bollen i spel Fredrik Johnsson är ett monster i huvudspelet. På fem minuter fick Ysby tre spelare skadade Ysby tvingades dessutom byta målvakt i paus då Anton skadat sig. Backup Emil skötte sig galant. Ysbys problem just nu: Jimmy är skadad. Dennis har inget korsband kvar. Målvakten Hansson har tre olika skador. Tomas är skadad. Otto är avstängd. Noak är skadad. Simon Axelsson har två skador (hamstring och käkskada). Andreas är skadad. Vi vinner aldrig. Vi slår Hasslöv på bortaplan På måndag möter vi skottorp. Måste värva någon innan dess för att få lag.... På söndag (dagen efter studenten) möter vi Snöstorp med reservlaget. Kan bli spännande... På något sätt, hur avlägset det än verkar, vi kommer igen. Herrlaget 0kommentarer

Truppen mot KHFF

Samling 14.30 i Ysby på söndag eller 15.00 på plats Emil D Joar Hampus G Anton O Erik Cålle Kasper Martin Dorlind Filip S Tobias Hampus J Jimmy Emil O Felix Jonatan G Herrlaget 0kommentarer

Matchen mot Skottorp flyttad

Nytt speldatum: 16/6 Tid 19.00 i Skottorp (Gröningen) Herrlaget 0kommentarer

Om du går genom helvetet – fortsätt gå!

Ysby – RGIF 2-2 (1-2) Ysby och Ränneslöv drabbade samman på Munkavallens jämna och gröna matta i en klassisk derbykamp med känslor, passion, hetta och underhållande spel. YBK satte högsta fart från start, fast beslutna att ta med sig tre poäng. Extra tändvätska fick hemmalaget av Ränneslövarnas kaxiga påståenden under veckan om tre enkla poäng. Gång på gång sköljde YBK:s unga lag över bortalagets backlinje. Närmst kom Kalle Karlsson som fick helt öppet mål efter Jonte Gunnarssons inspel. Tyvärr hann inte Kalle hela vägen fram och fläkningen mot bollen var två millimeter för sen. Ledningsmålet skulle dock komma. Domare Ström dömde straff till YBK och Noak Bolmgren dunkade upp ledningsmålet. YBK firade och gick kort därpå framåt igen. Kasper Persson chockade motståndet, publiken, sig själv och alla andra med en offensiv raid. Han dunkade iväg bollen som slog ner som en handgranat i högerstolpen bakom Ränneslövs duktige målvakt. En minut senare spelade Otto Nilsson in bollen till Jonte Gunnarsson som gled förbi hårdföre Strömberg. Stabile Philipsson stötte till men fick se sig grundlurad av Jonte som nu blev fri med målvakten. Tyvärr gick tåfjutten decimetern utanför och därmed berövades YBK:s flinke forward ett riktigt drömmål. I slutet av halvleken tog tunga RGIF över spelet. Med långa bollar mot straffområdet bröt de ner Ysbys motståndskraft. Gång på gång skickades lädret in mot Hansson i kassen och det luktade kvittering lång väg. RGIF fick inkast. Halva YBK markerade Philipsson efter att coach Karlsson mässat om att Philipsson förmodligen är den bäste huvudspelaren i hela Halland men likväl nådde pågen som aldrig åldras högst i luftrummet och skarvade in bollen i mål. Ysbys tredje insläppta mål på inkast på två matcher. Förmodligen världsrekord. En stund senare krigade RGIF sig fram på högerkanten och bollen for som en flipperkula mellan ben, magar och fötter innan den till sist landade framför Olsson som nöp till. Han fick inte ens halvträff. Bolljävulen verkade radiostyrd och studsade i marken, fick extra fart av någon sjuk gudomlig kraft och svävade över Anton in mot det tomma målet. Paussignalen kom och YBK tågade in mot omklädningsrummet. Ingen av oss trodde att ställningen var sann. Underläge 2-1 kändes helt absurt. Hur fan kan vi ligga under, undrade Filip Svensson. Vi försökte peppa varandra men innerst inne kände vi oss lika orättvist behandlade som Hurricane Carter (slå upp det på google…). Dock repade YBK mod och begav sig ut på kvitteringsjakt. Jimmy Ivarsson skickades in på mitten och Otto Nilsson fick fria tyglar framåt. YBK anföll och kom nära kvittering gång efter annan. RGIF var inte heller ofarliga då de lyfte bollen mot YBK:s straffområde vid varje fast situation. Att spela en snabb frispark på marken var för dem lika ointressant som det är att läsa upp börsnoteringarna för en tablettask. YBK stod dock emot bättre i andra halvlek och istället kom kvitteringen. Straff igen och åter klev Noak Bolmgren fram. Med ursinning kraft dunkade han in bollen bakom en hjälplös målvakt. Nu blev det derby på riktigt. Spelet böljade fram och tillbaka. YBK som försökte såga, kontra och lira sig fram mot RGIF som skickade allt mot mål. Två gånger blev det kalabalik i YBK:s straffområde och Anton Hansson lyckades på något sjukt sätt gräva ut bollen i en smått kaotisk situation. YBK fick matchens bästa segerläge när Otto Nilsson kom fri från kanten. Målvakten räddade friläget men returen gick till Otto som kallt spelade bakåt till fristående Axelsson. Philipsson lekte Kamikazepilot och kastade sig mot Axelsson vars skott mot tom kasse gick precis över. Det stora dramat kom i matchens sista minut. Nytt anfall på kanten, inspel, skott mot RGIF:s målvakt som tokräddar, returen går ut vid målvaktens ben. En YBK:are störtar mot bollen och får iväg bollen mot mål. Målvakten räddar igen men nu går returen ut till fristående YBK:are som skickar in bollen i mål. Ström blåser. Vi firar. Ström blåser. Vi är förvirrade. Ström dömer bort målet. Vi förstår inte. Vi är uppgivna. Känns som om hela världen är emot oss. Jag skall inte kommentera domslutet… Matchen slutar 2-2 och det var endast en domarsignal som hindrade en episk avslutning för YBK. Publiken applåderade bataljen. YBK:arna deppade. Skällde på Ström och hade svårt att ta två tappade poäng. Med lite perspektiv var det en bra fotbollsmatch mellan två olika spelstilar. Enligt mig var YBK närmast segern men ibland får man nöja sig med lövbiff när inte plånboken räcker till oxfilé. Vi kommer igen! Herrlaget 0kommentarer

Trönninge - YBK 4-2 (1-0)

Kastlösa i Trönninge YBK kom till bortamatchen mot Trönninge med övertygelsen och ambitionen om att göra årets bästa kämpamatch. Den senaste tidens besvikelser hade skapat ett fördämt tryck i YBK:arnas kroppar i vilka varje cell skrek efter revansch. I omklädningsrummet var det sammanbitet, taggat och uppskuvat. Coach Karlsson peppade, Otto Nilssons ögon påminde om Christian Olssons, Filip Nilsson hade den där killerblicken som brukar innebära blåmärken och skavsår hos motståndarna och Noak Bolmgren knaprade värktabletter för att kunna stå emot fotsmärtan och äntra planen. Ute på planen inleddes spelet i ett furiöst tempo. Båda lagen ville framåt och inget lag ville vika en tum. Trönninge skapade några halvchanser och hade ett friläge som kunde resulterat i hemmaledning. Å andra sidan kom Jonte Gunnarsson fri med målvakten och var sånär att sätta dit bollen. YBK:arna visade ett hjärta större än det amerikanska hockeylaget under Miracle on Ice-matchen och svetten dröp av vilt kämpande bortaspelare. Otto Nilsson sprang som en kåt schäfer på uppåttjack, Noak Bolmgren jagade motståndare och i backlinjen offrade fyra tappra försvarare liv och lem för att hålla bollen från målet. I 44 minuter och 30 sekunder var det mållöst. Hörna från vänster. Det kändes i hela kroppen att ”nu orkar vi inte stå emot” och tamigfan var känslan rätt. Jakob hann inte fram för att täcka och bolluslingen rullade in bakom deppige Anton Hansson i målet. I paus berömde vi varandra. Lagmoralen var enorm. Vi skulle bara kvittera! Och mycket riktigt, i andra halvlek tog YBK över spelet. Jakob Johlin lossade bössan och plötsligt var det oavgjort. YBK kände medvind, ville slå till igen men då trädde division sex södra Hallands version av Rory Delap in i handlingen. Rory Delap var ytter i Stoke och gjorde sig karriär på att kasta monsterinkast. Denne Trönningekopia var mittback, hade armar som en normal människas lår och kastade bollen lika långt som jag själv skulle kunna kasta ett ägg i medvind. Gång på gång kastade galningen bollen mot Ysbys mål och gång på gång ställde Trönninge upp med en hord spelare som rusade mot målet. Till sist blev det mål. Inkastet träffade (!) en anstormande spelare i ryggen (!) och bollen studsade in bakom förtvivlade bortaförsvarare. YBK gav dock inte upp. Kasper Persson tacklade en motståndare så att den kved som ett marsvin i en köttkvarn och YBK vände spelet. Hemmalaget tog till ojusta metoder och frispark tilldömdes. Uppretade Jakob Johlin som förmodligen har det hårdaste skottet i norra Europa drog till för kung och fosterland. Bollen satt som en kniv i en bonne bakom den hjälplöse hemmakeepern. Nu stod matchen och vägde. Det var spännande, tätt och jämt. Högt tempo, fysiskt spel och mycket känslor. Kalle Karlsson dribblade på kanten och kom förbi sin ytterback. Kalles fina passning snett bakåt kan lätt plats i en instruktionsvideo och Otto Nilsson blev i Trönninges straffområde lika ensam som en vegetarian på köttmarknad. Skottet gick dock strax över och den duktige Nilsson gömde ansiktet i händerna. Strax efteråt var det dags för inkast nummer 27. Den numera helt utmattade mittbacken lufsade ut för att kasta och lät meddela; ”sen orkar jag inte mer”. Tyvärr orkade han denna gång. Återigen flög bollen likt en missil i Gazaremsan mot Antons mål och återigen stöttes den in av anfallande hemmalag. YBK protesterade. Mot att domaren inte blåste frispark och mot att livet ibland är så där jävla orättvist att Gud antingen måste vara blind, partisk eller helt enkelt på ett jävla dåligt humör. YBK slutforcerade men lyckades inte få hål på Trönninge, en del halvchanser till trots. Istället gjorde Trönninge 4-2 med en minut kvar att spela efter att YBK flyttat fram allt och alla i slutskedet för att skapa kvitteringsläget. Det var dystra spelare som vandrade ut från matchen. Coach Karlsson lika dyster, lika tom men ändå mycket stolt. Laget gjorde allt man kan begära. Enorm vilja, bra attityd och en enorm kämpaglöd. Förlust igen men ändå något att ta med sig hem – nämligen hopp. Vi kommer igen! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter