Seger i sista matchen!

YBK – Halmstad FF 3-1 (1-1) Årets sista match gällde en del för YBK då chansen att komma sexa var stor inför sista omgången. En poäng eller mer skulle innebära en sjätteplats i serien med fjorton lag. YBK:s i så fall bästa placering på år och dag. Hemmalaget mönstrade en stark elva och endast skadade Hultin saknades. Simon Henriksen ersatte som ytterback och Ivarsson klev upp på mittfältet. Matchen var sju sekunder gammal när en bortaförsvarare satte en hemåtpass som Färe snappade upp och satte ledningsmålet! Det absolut snabbaste fotbollsmål jag någonsin fått äran att uppleva. Vi i backlinjen hann inte ens röra oss tre millimeter åt något håll innan bollen var i nät. HFF:arna såg chockade ut och vi i YBK jublade. Första halvlek hade tre karakteristiska egenskaper. Först och främst var HFF extremt bollskickliga och rullade runt bollen omsorgsfullt men tämligen meningslöst. Vidare var HFF också extremt ilskna. Främst på varandra och på domaren. De skällde som hundar, gestikulerade och var bara helt allmänt arga. Dock inte på oss i YBK vilket vi var glada över. Till sist var det tredje draget som halvleken innehöll sjukt många missade mållägen. Gång på gång rullade de svarta ut ett håglöst HFF och kom till fina avslutningslägen men skärpan och turen var inte riktigt på plats. Kvitteringen från HFF var inte helt rättvis men när man som spelförande lag inte utnyttjar sina lägen brukar man bli straffad. I paus pratade vi om att bara köra på. Tre poäng var inom räckhåll. Och snacket gav resultat. Vi körde över dem. Det var spel mot ett mål. HFF ägnade sig åt att skälla och bråka medan vi anföll med liv och lust. Chanserna avlöste varandra. Axelsson kom nära, Otto hade läge efter läge och till och med kapten Olsen förvirrade sig upp i anfallet och brände. Största missen stod Svensson för som kopierade Gascoigne i EM 96 när han fläkte sig fram och å så nära avslutade ett drömanfall med att stöta bollen strax utanför det tomma målet. HFF fick en spelare utvisad och dominansen var nu total. Till sist kom också det förlösande målet. Otto Nilsson avslutade grant och nu var det i stort sett över. YBK gick för fler mål. Festim blev lika ensam i straffområdet som en Sverigedemokrat i Menza men brände läget genom att fälla sig själv. Ett tredje mål, ytterligare en utvisning och ungefär en miljon missade målchanser senare blåste domaren av matchen. HFF hade lugnat sig och garvade mest åt att vara åtta man på banan och vi i YBK firade med vår kullerbytta. I omklädningsrummet tog kapten Olsen ton och för sista gången i år ekade den gamla dängan i väggarna. Den här gången stressade jag inte hem. Satt kvar och lät det bli mörkt ute. Kanske var det sista matchen i livet. Kanske blir det fler. Hur som så var det sista för året. 38 poäng och sexa i serien. Fem år har gått sen jag tog över i Ysby. Då var Reinfeldt statsminister, Avicii okänd och Kornhult hade inte fått bredband. Vi har blivit bättre. Våra unga spelare utvecklas och tar hela tiden nya steg. Själv blir jag äldre och är glad för varje steg jag tar. Ännu har jag inte fått sparken. Idag hade jag inte glömt handduken men å andra sidan värmde jag upp i en regnjacka då uppvärmningströjan låg hemma i tvätten. Åkesson vill planera nästa säsong. Otto är nyfiken på vilka nyförvärv som kommer. Själv undrar jag hur fan jag hunnit fylla 37? Får man ens spela som 38-åring? Hur gammal var Roger Milla? Mörkret lade sig över Munkavallen. Säsongen 2015 är slut. Vi blev sexa. Mitt i ingemansland men ibland är ingenmansland också en seger. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Säker seger inför välfyllda läktare

Ysby - Skottorp 5-1 (3-1) Derbyt mellan YBK och SIF inramades av nationalsång, välfyllda läktare och fint väder. Dock inget publikrekord då publiksiffran slutade på 254 biljetter. När sången tystnat och avsparken slagits utspelades en av de märkligare halvlekar som spelats under säsongen. Såväl YBK som SIF envisades med att skänka bollen till varandra, slå missriktade inlägg och tappa bollen i de mest opassande sammanhang. SIF var inledningsvis något bättre och framförallt något hetare. De vann fler dueller och matade boll efter boll mot det hungriga anfallet. De farliga lägena lyste dock med sin frånvaro. Plötsligt gick YBK till anfall och slog ett inlägg från högerkanten som eminente vänsterbacken Jimmy Ivarsson i SIF råkade få på handen och straff dömdes. Otto säker exekutor och ledningen ett faktum. Matchbilden ändrades dock inte och SIF kändes alltjämt något vassare. YBK hade förtvivlat svårt att få igång spel men lyckades ändå göra även ett andra mål. Simon Axelsson stannade upp i ett anfall och hela publiken ropade ”nej” men Axelsson hade andra tankar och smekte en yttersida rakt igenom straffområdet till Dorlind som säkert satte hemmalagets andra mål. Inte heller detta fick matchbilden att ändras. YBK behandlade bollen lika illa som Finland behandlar Syrianer på flykt och hade lika mycket pondus i sitt sätt att uppträda som en senildement Nils Karlsson Pyssling. Att SIF reducerade var därmed fullt logiskt. Kort därefter tände det till då SIF:s anfallare och undertecknad brakade ihop i en närkamp. Anfallaren drog och svingade som en blind i en bålgetingsvärm och tränare Karlsson tände till. Domaren varnade såklart anfallaren men SIF:s bänk fick det på något sätt till att det var anfallaren som blivit attackerad och löpte amok. Extra roligt blev det i paus när jag snodde lite vatten av SIF och fick en hel hög uppretade SIF:are mot mig som påtalade att jag inte borde få spela fotboll, att jag var för gammal och en skam för sporten (säkert korrekt men inte av de skäl som SIF åberopade…). Ett officiellt referat är inte platsen att säga vad man tycker men jag kan i alla fall säga att vi i YBK är vi måna om att uppföra oss på och vid sidan av planen. SIF fick förutom det gula kortet i situationen ovan även en spelare utvisad för snack och ytterligare en varnad för en helt sjukt onödig eftersläng som med lite otur kunnat skicka Axelsson till akuten med punkterad lunga, ryggmärgsbråck och permanent rullator. YBK fick ett gult kort när världens snällaste Jimmy Ivarsson råkade hamna fel i en närkamp och fällde anstormande YBK:are… I slutet av halvleken assisterade Axelsson fram Färe som nickade in 3-1 och vi pustade ut när vi gick mot omklädningsrummet. I paus var coach Snoddas vansinnig. Kallade halvleken det sämsta han sett oss prestera och det var kanske sant men framförallt var SIF betydligt mer aggressiva än oss. Nu hade vi motvinden att vänta och bestämde oss för att visa var skåphelvetet skulle stå. Det var inte heller något snack. YBK tog tag i taktpinnen. Rullade boll och anföll gång på gång mot ett allt mer stressat bortaförsvar. Färe gjorde både 4-1 och 5-1 som också blev slutresultatet. Dessutom sjöng det i ribba och stolpe när YBK anföll. Vi borde vunnit med mer men SIF:s duktige målvakt Andersson höll siffrorna nere. Närmst i SIF kom unge Gustafsson som i matchens slutminut prickade ribban med ett fint skruvat skott. Där har SIF något att bygga på framöver! Slutresultatet innebar kullerbytta mot publiken. Stort jubel och högsta segersången hittills i omklädningsrummet. Alla var nöjda. Fint väder. Tre poäng. Mycket publik och lagfest på kvällen. Ibland är livet helt enkelt underbart! Vi avslutar med att citera SIF:s tränare From som sade såhär efter att SIF slagit oss på hemmaplan i våras med 4-0 trots att vi dominerat spelmässigt. ”Vinner man med fyra bollar går det inte att hävda att det var jämt”. Helt rätt tycker jag… Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Nästan men inte riktigt nära!

Lidult – Ysby 6-2 (2-1) Det är söndag. Du är 37 år gammal. Du skall åka till Lidhult för att spela match mot just Lidhult. Förra gången ni möttes förlorade ditt lag med 12-0. Det är en timmes resväg till Lidhult. Just idag bygger de om alla jävla vägar från Halmstad till Ljungby. Resan tar nästan 90 minuter. Du är spelare i laget. Du är tränare för laget. Du kan inte fly. Väl framme noterar vi att det något övertaggade hemmalaget redan värmer upp. De spelar smålagsspel samtidigt som vi försöker tigga till oss kaffe i kiosken och kollar uppdateringarna på facebook. Tre man saknas. De har kört vilse. I matchprogrammet har jag ombetts tippa matchen. Jag sa 2-2. Kunde ju inte svara torsk med 10-2 även om det just då kändes mer rimligt. Matchen drog igång. Det kändes bra. Vi var taktiskt förberedda och trots att Axelsson, Henriksen och Hultin saknades så hade vi bra lag. Kålle i kassen kändes stabil och vi är alltid optimister i Ysby. Matchen inleddes i furiöst tempo. Hemmaspelarna var antingen höga på steroider eller bara helt enkelt helt galna. De var överallt! Själv sänkte jag deras duktige anfallare – skrattade lite kaxigt och viskade att det inte var sista gången idag. Två minuter senare kom samme anfallare mot mig med bollen. Han lurade skiten av mig och tråcklade in ledningsmålet. Förutsägbart nog viskade han – det var inte sista gången idag…Skammen total. Tvåan kom strax därefter. En hörna sveptes in mot första stolpen. Kålle kom inte frami trängseln och en tre meter lång Lidhultare knoppade in bollen i kassen. Det kändes som en mardröm. Det var 70 minuter kvar att spela av matchen. Lika långt att köra hem. Jag ville bara dö. Men på något sätt repade sig YBK och lyfte upp spelet trots att vi i stort sett inte vann en nickduell på offensiv planhalva på hela matchen. Oscar rev sig fri och kapades brutalt av siste Lidhultare. Straffen lika självklar som kaffet i termosen. Frilägesutvisningen lika klar den. Otto tryckte in reduceringen och nu hände något märkligt. YBK bytte identitet helt och hållet. Från lama och rädda till aggressiva och hungriga. Dessutom hamnade Lidhult i någon form av chock. De var helt paralyserade. Det var inte att de försvarade sig dåligt. De försvarade sig inte alls. Vi fick fyra frilägen på fem minuter. Varje gång tokräddade målvakten som var den ende med sinnet i behåll under denna period. Tyvärr för YBK kom halvtidsvilan till undsättning för hemmalaget utan att vi kvitterat. I pausen pratade vi om att gå framåt men med måtta – lägena skulle komma. Om vi bara var med i matchen med 10 minuter kvar så fanns ju chansen att nå minst en poäng. När tio minuter faktiskt var kvar av matchen – stod det 6-1 till hemmalaget! Vi brände ytterligare två strålande lägen i början av halvleken och då tog Lidhult över totalt trots decimerat manskap. Trean kom på straff sedan Mattsson tydligen ruffat en motståndare i eget straffområde. Fyran, femma och sexan var alla granna mål men fy för den lede vad surt det var. Förmodligen samma känsla som om någon berättat att du i TV4-studion kan vinna en miljon på trisslotten och så drar du fram en årsförbrukning kaffe istället. Vi såg verkligen möjligheten att skrälla och av detta blev det inget. Otto reducerade snyggt men det var inget snack. Lidhult krossade oss i andra halvlek. Bilresan hem var lika tråkig som efterfesten på en begravning. Jag orkade knappt andas. Hade fyra snus inne samtidigt. Hade jag haft heroin hade jag tagit det också. Jag hatar Lidhult. Ligger inte det i Småland? Imorgon är det måndag. Då skall man jobba. Möten och lektioner hela dagen. Hoppas jag får feber så att jag kan vara hemma. Herrlaget 0kommentarer

Ångestfylld seger

YBK- Skuggan 2-1 (1-1) Ångest äter själar skaldade Henrik Ibsen när han satt i sin ensamhet endast med mörka kaotiska tankar som sällskap. Han visste vad han pratade om – den gamle norrmannen – och dagens match mot Skuggan BOIS kan som bäst beskrivas som ett egendesignat ångestfyllt helvete. Skuggan nybliven jumbo i tabellen kom till spel lika taggade som fångar som precis släppts ut på permission. YBK såg darriga och nervösa ut. Vi är inte direkt vana vid att kategoriseras som favoriter och alla var smärtsamt medvetna om att denna match var av den art att vi bara skulle ta tre poäng. Strikern Oscar Färe var avstängd och Dorlind ersatte på topp. Dorlind är något av Ysbys Magnus Erlingmark då han under säsongen spelat på alla positioner utom målvakt och innerback. Skuggan vann slantsinglingen och fick medvind i ryggen. Det blåste kuling och bollen sögs likt en magnet mot ett kylskåp mot vårt mål. Bortalaget matade på med långa bollar mot straffområdet och efter en kvart hade undertecknat redan nickat fler gånger än vad som kan anses vara sunt för hjärnstammen att utstå. Skugganspelarna löpte amok. De rusade på allt. Sköt från alla lägen och surrade som bålgetingar kring YBK:s försvar. Att kontra var YBK:s motmedel och flera gånger skapade vi fantastiska lägen. Bäst läge fick Otto som efter en grann macka av Axelsson rundade målvakten och hade tom kasse. Tyvärr för Otto - men till glädje för alla som såg det – sparkade Otto i marken när han skulle rulla in bollen i mål och föll som en skjuten soldat ihop framför det övergivna målet. Bollen rullade hånfullt iväg och Skuggan rensade. Kort därefter gjorde Skuggan mål efter en frispark som YBK inte fick iväg. Det var inte oförtjänt med tanke på det fina ribbskottet minuten tidigare som Davidsson i kassen var chanslös på. Hemmalaget var för ögonblicket chockat. Inget funkade och ångesten kom krypande. Själv hade jag varit överlycklig med ett måls underläge i paus men Otto Nilsson ville annat. På frispark knorrade han in kvitteringen med tio minuter kvar att spela. I paus andades vi ut och hoppades att vinden inte skulle mojna. Nu jävlar gällde det att visa var skåpet skulle stå. Av offensiven blev det inte mycket. Förvisso tryckte YBK på under hela andra halvlek men de riktiga lägena lyste med sin frånvaro. Dorlind kom nära, Otto kom nära och Simon kom nära men det ville sig inte. Skuggan tog varje chans att kontra och fyllde på med allt och alla. Det var som om de var överlyckliga varje gång de kom över halva plan och helt sorglöst kastade de sig mot straffområdet i vild jakt på segern. Det kunde slutat hur som helst och ångesten och nervositeten spred sig som ett virus i hemmaspelarna. Till sist förlöste Otto hela Ysby när han avslutade ett mönsteranfall med 10 minuter kvar att spela. Alla jublade. Nu skulle det väl ändå lossna? Men icke. Resterande 10 minuter blev en sällan skådad nervpirrande kamp mot klockan, Skuggan och inre demoner. Gång på gång var det farligt, darrigt eller kaotiskt. Vi slet som djur på väg till slakt. Olsen hade andningsproblem. Henriksen hade kramp och själv hade jag lika mycket självförtroende som en nunna på swingersklubb. Davidsson i kassen tokräddade, Olsen räddade på mållinjen och med en sista kollektiv ansträngning skickade vi iväg bolldjävulen mot mittlinjen när plötsligt Ström blåste av matchen. Glädje är fel ord. Glad blir man när man vinner på lotto eller får en oväntad komplimang. Lättnad är mer passande. Känslan ungefär densamma som när man inser att man inte krockat med den utspringande älgen. Vi slog pliktskyldigt vår kullerbytta, lät Otto ta ton i omklädningsrummet och andades ut. Tre blytunga poäng. Nu väntar bortamatch mot Lidhult. Sist torskade vi med 12-0. Det är många mil på tråkiga vägar till Lidhult. Vi längtar redan… Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

5-1 i baken, 9,15 meters avstånd och en blåval

Vi hade massor av folk borta men ett gott humör, bra självförtroende och hopp om bra resultat mot divisionfemjagande Ränneslöv. Efter att mött laget ett antal gånger var YBK fullt medvetna om att RGIF spelar fotboll exakt som Stoke på den tiden då Crouch fortfarande kunde hoppa och Delap kunde kasta bollen 80 meter från ett inkast. RGIF älskar sina långbollar och har anammat Niklas Wikegårds taktik ”allt mot mål” på ett strålande sätt. Med andra ord visste vi vad som komma skulle och vi började bra. Trots att RGIF hade bollen så var det alltid farligt när YBK gick på kontring. Axelsson och Färe oroade och bakåt höll backlinjen tätt som en nunna i Rom. Därför var det kanske för den oinsatte åskådaren ologiskt när YBK kontrade in ledningsmålet men vi på planen hade det lite på känn. Fint anfall avslutades av Otto Nilsson som stiligt rullade in ettan. RGIF fortsatte mala på med långa bollar mot boxen. Emellanåt rensades de undan med enkelhet och emellanåt blev det full kalabalik och endast fru fortuna räddade YBK. Dessutom hade RGIF ungefär 300 hörnor som alla var välslagna och farliga. Efter 43 minuter kom kvitteringen och den var minst sagt ett riktigt jävla skitmål. Regeln är lika enkel som logisk. När frispark blåses får det anfallande laget slå frisparken snabbt – t.ex. med en kort passning - om man inte säger det magiska ordet avstånd dessförinnan. I praktiken innebär det att innan frisparksläggaren säger avstånd så gäller det att vara på hugget som försvarare t.ex. genom att stå på plats i närheten av bollen, ta markering etc. I dylika stunder brukar alla – främst domaren – invänta avståndsordet. Så icke denna gång. Domare Ström beordrade YBK att backa muren. Vi stod kanske 5 meter från bollen. När vi tvekade – ingen hade väl ropat avstånd? – så varnade han oss muntert med gult kort (något av en favoritsyssla…) och YBK backade. Muren hann backa två steg. Då sköt Ränneslövaren i mål. Total förvirring! Ström stod på sig och menade att ingen sagt avstånd. Då kan man fråga sig varför i helvete samme Ström manade muren bakåt? Jag frågade Ström om detta. Han informerade glatt. Tydligen skall man enligt Ström stå 9.15 meter framför bollen direkt oavsett om skytten sagt avstånd eller inte. Då undrar jag (som läst 200 universitetspoäng och förmodligen har en bit över 100 i IQ – med andra ord är jag inte helt retarderad) följande; 1) VARFÖR I HELVETE MÅSTE SKYTTEN DÅ BEGÄRA AVSTÅND ÖVERHUVUDTAGET??? Det är ju helt sjukt! Om man måste stå 9.15 från bollen direkt finns det väl inget skäl i hela universum att en skytt skall begära avstånd?? 2) Har någon – någonstans i hela världen, i någon division, någonsin hört/sett något liknande? Jag har sett fotboll på TV sen Oldsberg var programledare för Tipsextra (googla det alla födda på 90-talet) och aldrig sett detta förekomma. 3) Om man nu måste stå 9.15 från bollen och domaren har rätt att backa muren UTAN att avstånd begärts – varför finns då det vita sprayet? Det känns väl lite som om sprayet finns till för att mäta ut 9.15 EFTER att en spelare bestämt sig för att INTE slå en snabb frispark? Efter målet var det paus. Vi var rätt nöjda trots det något snöpliga målet. Vi var inte lika nöjda en kvart senare. Då hade samme frisparksskytt skruvat in 2-1 och en annan go skytt dunkat in 3-1, även det på frispark. Tre frisparksmål på 60 minuter. Helt galet. Resten av matchen blev som en lång vandring mot korsfästningen. RGIF dominerade totalt. Vi försvarade oss. Bollarna matades in mot backlinjen likt kanoner över Navarrone. Fyran och femman kom i slutet av matchen. Festim var utbytt med andnöd. Kasper Persson vit som en magnecyl i ansiktet av trötthet och själv kändes det som jag haft maratonsex med en blåval och legat underst. Kapten Olsen hann jubla när han iskall tunnlade fd. Ysbyiten Gunnarsson men RGIF vann helt rättvist. Tunga, effektiva och aggressiva. Vi får slicka såren och ta nya tag! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter