Derbytorsk

Karaktär men inte tillräcklig kvalitet Ett decimerat Ysby BK äntrade Wallevi utan absolute nyckelspelaren Fransson och nyttige Massad. Junefalk fick flytta ner på mittbacken och Olek tog vänsterbacken. William skulle hota på topp. Motståndet var av yttersta klass. Ett lag för division fyra. Minst. Vi superunderdogs. Planen enormt stor och mjuk som kvicksand att springa på. Domare den utmärkte Persa och derbystämning med gott om folk på läktarna. Matchen inleddes och ack vad vi trycktes tillbaka. Bröderna Persson var överallt och Wyke är snabb som en vessla medan Ramadani är hal som en oljad ål. BKW hade boll och vi sjönk ner för att krympa ytorna. Ibland gick det bra men ibland var det som att kasta in ett basebollträ i Scandinavium – helt meningslöst. Hemmalaget satte ledningsmålet efter att YBK:s eminenta backlinje för första gången gått bort sig. Ett misstag och pang så är det hemmaledning. Därefter spottade vi upp oss och höll spelet väl uppe. Skapade en halvchans och skulle självklart haft straff när en solklar hands dök upp i hemmastraffområdet. Bollinnehavet var massivt hemmabetonat men YBK fredade sitt mål väl. Junefalk trivdes som mittback och de gula kämpade och slet för allt vad livet var värt. Tyvärr drabbades redan brandskattade bortalaget av ännu ett avbrott när lagets skyttekung William Hjelm tvingades bryta med skada. När domare Persa äntligen blåste för halvlek var vi trötta som utarbetade sjuksköterskor under Coronakrisen men samtidigt nöjda att ännu vara med i matchen. Hemmalaget var griniga, skapade inte jättemycket och vi kände att vi hade visst hugg på poäng. I paus andades vi. Vi var så trötta. Walldia var så skickliga. Vi pratade om att hålla i första tio och sen försöka flytta fram positionerna. Inte mycket till hopp men så länge det finns hopp finns det liv. Tyvärr gick det inte jättebra. Inte ens lite bra. Taktiken funkade lika illa som Ludmilla Engquists bobsatsning på 90-talet. Efter en minut stod det två noll efter att Walldia rullat upp oss fullständigt och efter fem minuter stod det tre noll. Drömanfall och risk för totalt haveri hos det deppiga bortalaget. Men krossen kom av sig. YBK jobbade sig in i matchen igen. Visade hjärta och karaktär. Sprang för livet, täckte ytor, täckte skott och gjorde allt för att stanna kvar i matchen. BKW var spelmässigt överlägsna men YBK vilt kämpande. Medan BKW:s spelare fick onaturligt ont och kvidande föll till mark, reste sig bortaspelarna och ruskade av sig för att kämpa vidare. Det superskickliga hemmalaget var spelmässigt överlägset men fick ändock inte in fler mål bakom Davidsson. I ren desperation fick vi nöjet att beskåda tidernas filmning som till och med fick domaren att dra på smilbanden när en anstormande Walldian dök som om han blivit skjuten av en prisjägare i straffområdet. En annan glädjekälla var när vår mittfältare Persson tappade luften efter en frän närkamp och inte fick fram ord nog för att förklara, just att han tappat luften för omgivningen. I slutet flyttade YBK fram styrkorna något och lyckades sätta en reducering. Men det var för lite och för sent. Heroiskt backspel av hela backlinjen och många mil sprungna från mittfältet men tyvärr mot övermäktigt motstånd. Heder åt kämpande YBK och grattis till välspelande Walldia. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Fredagsintervju med farbror Ivarsson

Åren går och tiden undantar ingen. Folkpartiet heter Liberalerna, Löfven styr Sverige, Jugoslavien är inte längre ett land, Henke tränar Barcelona, kontanter är lika sällsynta som Sjöhästar i Vättern och klimatet är tydligen varmare nu än förr. Men vissa saker verkar stå pall. Ale Stenar har inte flyttat sig många millimeter, rökning är fortfarande inte supernyttigt, Gin & Tonic blir aldrig inaktuellt och Jan Guillou tror fortfarande att stackars Krister Pettersson mördade Palme. Och Jimmy Ivarsson spelar i Ysby. Han debuterade i A-laget när CD-skivor var modernt och Internet bara en fluga och nu i den digitala eran knatar han alltjämt runt och skickar bredsidor till höger och vänster. Inte längre en påläggskalv. Inte snabbast och inte spänstigast. Men ack så viktig på och utanför plan. Alltid med vilja av stål, alltid med gott humör. Rutinerad, placeringssäker och pålitlig trär han tröja nummer tolv över huvudet och är precis som vanligt är han en viktig del av YBK:s A-trupp. Redaktionen fick en stund med lokförare Ivarsson mitt under brinnande signalfel någonstans längs sträckan Helsingör och Göteborg. Hur ser du på säsongen såhär långt? Ah, det är blandat. Vi gnetar på, försvarar oss hyfsat och kämpar men offensiven hackar och överlag finns det mer att ta ut av laget. Mellanmjölk helt enkelt. Problemet i sig är att vår lägstanivå är chockerande låg. Vad ser du som lagets utmaning framöver? Helt klart att få igång ett eget passningsspel i högre utsträckning. Ibland får vi knappt ihop tre passningar i rad trots att det på träning ofta ser ganska bra ut. Därför var det extra skönt att vi lyckades så bra mot KHFF. Äntligen satt passningsspelet. Du är ju en ikon i YBK. Vad har fått dig att stanna så länge? Helt klart sammanhållningen i föreningen. Här är alla lika mycket värda och lika viktiga. Gemenskapen, glädjen – helt oslagbart helt enkelt. I det här gänget då – finns det några nyckelspelare? Kollektivet är vår styrka. Vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Så har det alltid varit i YBK. Men det är klart att i år, precis som alla år, finns det några som sticker ut lite extra. Vår målvakt Davidsson är vår viktigaste spelare allt som allt. Han räddar allt man kan begära och en hel del extra. Bara att hoppas att ingen klubb högre upp nappar på honom. Av utespelarna är Tomas Karlsson vår viktigaste spelare och faktiskt bättre än på tio år. Håller helt enkelt ihop hela mittfältet. Sen får vi inte glömma Simon Svanberg som redan är ett nav i maskineriet och som kommer bli vår bäste spelare i framtiden. Snabb, bollsäker, grym arbetsmoral och perfekt att ha i egna laget. Då finns det alltså hopp om framtiden? Jodå framtiden är ljus. Vår anläggning håller högsta kvalitet, vi är mycket folk på träningarna och många unga spelare utvecklas fint. Dessutom ligger byn nära Laholm vilket är en fördel. Så visst finns det en ljusnande framtid även när vi gamla rävar lagt dojorna på hyllan. På kort sikt – derby mot Walldia väntar. Har vi någon chans? Möter vi Walldia 10 gånger så lär vi förlora minst nio av dem men någon gång tar vi dem och vem vet… Walldia lär skapa chanser men om Davidsson är på tå så har vi chansen. Man får alltid en målchans varje match och hänger vi den så vet man inte. Men visst är Walldia ett fantastiskt lag som borde ligga ett par divisioner över sexan. Till sist – du som ikon har stött på massor av medspelare. Vem är din egentliga favorit? Solklart Lasse Pettersson i dagens Ysby. En förebild. Snart 50 år fyllda och ändå på varenda träning. Vältränad, engagerad och en glad prick. Superviktig för hela laget och hela föreningen. Dessutom en inspirationskälla när det gäller den egna fysiken. Han visar att man kan hålla måttet även när födelsedagarna blivit fler än vad som känns sunt… Herrlaget 0kommentarer

Ysbyintervjun - Lagkapten Filip Svensson

Supporterredaktionen lyckades få till en pratstund med YBK:s lagkapten och mittback Filip Svensson som fick chansen att ge sin syn på säsongen såhär långt. Filip gör sin åttonde säsong i gulsvart och har sedan ankomsten från LFk varit ordinarie i elvan. Klok som en pudel, fantastiska fötter och bra passningsspel är den 25-årige mittbackens signum. För fyra år sedan kom han med i Plogens All-Star Team och är en av stöttepelarna i Ysby. Just för dagen sitter den gode Svensson när vi når honom och avnjuter en folköl på bryggan på Glänningesjö samtidigt som han läser sin favoritförfattare Carlos Zafon. Hur ser du på säsongen egentligen? Är i grunden mycket besviken på säsongen änsålänge, både poängmässigt och prestationmässigt. Med lite flyt hade vi haft 4 poäng mer men vi har inte fått igång offensiven och det har kostat oss viktiga poäng. En tabell ljuger aldrig och det går inte att vara nöjd efter fyra torsk och två segrar. För dig personligen då? Hur är formen? Det sjuka är att det faktiskt känns bättre än någonsin. Känns som att jag hittat rätt nu när jag spelar mittback, trots skadeproblem under våren så känner jag mig i bättre form än någonsin. En av mina styrkor är att jag snackar och styr mina lagkamrater och det är mycket lättare att göra det som mittback så känns som vi vunnit mycket på det. Visst funkade det att spela på mittfältet också men det är i backlinjen jag hör hemma. Trist bara att det tog tränaren åtta år att fatta det... Vad är er stora utmaning framöver? Måste ju vara att utveckla det offensiva spelet som inte riktigt funkat i år. Får vi det att fungera så känns det som att vi blir svåra att möta. Bakåt känns vi hyfsat stabila men spelet med boll är för stressat och ineffektivt. Du har spelat i Ysby i snart åtta år. Vad är grejen med Ysby? Varför stannat så länge? Jag stormtrivs. Gemenskapen i Ysby är underbar, fantastisk känsla i omklädningsrummet, givande träningar och galna lagfester. Dessutom bra tränarduo. Visst lockade ett utalndsäventyr för några år sedan men jag har aldrig ångrat mitt långtidskontrakt med YBK. När vi ändå pratar om laget - vilka spelare klarar ni er absolut inte utan? Vi har många viktiga spelare i laget. Kanske är fel att peka på sig själv men jag är bland de viktigaste, skulle jag säga. Försöker med min rutin stötta och styra så mycket det går. Sen får vi inte glömma Emil Davidsson - vår supermålvakt. Davidsson har varit väldigt stabil och därmed gett backlinjen lugn. Men den som är viktigast är nog tränaren Tomas Karlsson. Kämpar, sliter, vinner massa boll men viktigast av allt - är väldigt säker med bollen och det ger en lugn till resten på mittfältet. Med tanke på det sistnämnda - Karlsson är typ 200 år gammal - hur ser framtiden ut för YBK? Jag tror att framtiden för Ysby är ljus, vi tappade flera viktiga spelare förra året men har ändå fått ihop ett starkt lag vilket visar på att man kan utvecklas inom klubben och det är jätteviktigt. Nästan alla som kommer till oss blir bättre. Det är vår styrka. I det korta perspektivet. Bortamatch mot seriefavoriten Walldia. Finns det poängchans på lördag? Walldia har ju precis som förra året imponerat väldigt mycket, men derbymatcher där vi går in som underdogs brukar passa oss väldigt bra så jag tror på poäng! Det måste man göra - annars kan man ju lika gärna skita i att spela. Till sist - du nämnde truppens nyckelspelare men vem är egentligen din favoritlagkamrat? Självklart är svaret Axel Nilsson! En miljökämpe och politiker som ger oss alla hopp om framtiden. Genomsnäll och skulle aldrig göra någon något illa. Sen att han bjuder på många fantastiska ögonblick på träningarna är ju bara ett plus. En trupp utan Axel vore som en bikupa utan en drottning! Med dessa ord lämnar vi därmed Kapten Svensson och hoppas på många fler precisa långbollar, vunna nickdueller och vassa brytningar från vår härförare i backlinjen. Herrlaget 0kommentarer

En alldeles underbar fredag!

Arbetsdagen. Knappar lite på datorn. Träffar lite elever. Försöker lära dem företagsekonomi. De bryr sig inte jättemycket om påläggsprocent och moms. Tittar pliktskyldigt på mina anteckningar på tavlan. Själv bryr jag mig inte heller. Inte just idag. Det är ju fredag och matchdag vilket innebär att huruvida Kalle lär sig dra moms eller ej är för mig helt obetydligt. Heter han ens Kalle? 42 år och börjar tagga till match redan fredag morgon. Moget. Trycker i mig lunch för jag har hört att det ökar energinivån. Dricker vatten som en kamel för att slippa kramp efter 27 minuters spel. Kommer hem efter ett utvecklingssamtal och går till sängs. Det sägs att Albin Ekdahl alltid sover en timme före samling och då gör jag det också. Ekdahl spelar i Sampdoria och landslaget. Han tjänar miljoner. Jag spelar i Ysby och i trädgården och får tigga till mig en grats Cubacola i klubbstugan. Samling efter samåkning med Ivarsson som verkar taggad. Att han mot sin vilja spelar vänsterback stör honom inte. Han är lika glad ändå. Taktisk genomgång och kaffe. Kasper serverar alla på en bricka. Just Kasper är skitnervös. Han har spelat back i hela sitt liv men vet om att han idag skall spela släpande forward. Vi har tänkt på det ett tag och nu skall muraren förvandlas till Ola Toivonen. Fast en snabbare variant. Vi går igenom saker att tänka på och taktiska dispositioner. Allt känns fint. Viktigast av allt att vi är bestämda och på tårna när matchen börjar. Ysbys stora dilemma annars är att vi är slöa som undernärda gathundar första tjugo minuterna. Uppvärmningen går bra. Känner att vi är taggade och redo för spel. Har absolut bästa möjliga lag och stark bänk. Domaren blåser igång derbyt och KHFF börjar med boll. Efter fem minuter står det klart att allt positivt som förnimnts fram till avspark är som bortblåst. Vi skulle vara bestämda. I verkligheten är vi i det närmaste undergivna. Vi skulle vara på tå. I verkligheten är vi knappt ens på hälarna. Hade vi varit bjudna på finmiddag hade vi knappt kunnat äta med kniv och gaffel. Varenda boll var KHFF först på. Insparkar flög snett, passningar skickades som om vi vore färgblinda och om vi tänkte oss vara aggressiva och hårda så var vi i realiteten lika menlösa som guldfiskar. Passiv är man när man utan att kalla på hjälp, står och tittar på när grannens kåk brinner ner. Ysby hade inte ens gjort det. Vi hade tagit fram brassestolarna och värmt oss av lågorna. Bosse skrek på sidan att vi skulle byta. Oklart vem och vilka men förmodligen allt och alla. Ändå var det jämt. William gjorde ledningsmålet på nick och kunde pillat in ett till men målvakten räddade. KHFF kvitterade efter att hemmalaget ägnade sig och dunkgömme istället. I slutet repade vi lite mod och kunde kanske hängt en till men på det stora hela var besvikelsen enorm när jag vandrade in i omklädningsrummet. Mina döttrar hejade på mig. Jag tyckte synd om dem. I paus pratade vi om att kort och gott vakna. Göra någonting. Va fan som helst. Skitsamma om det är något dåligt. Bara vi gör något. Dessa genialiska råd skickas per mail till Mourinho. Hur som så verkade det hjälpa för i andra halvlek var det inget snack. Vi var som ett helt nytt lag. Allt var förändrat. Det enda som var sig likt var domaren som tydligen anammat det senaste modet i domarkåren att alltid blåsa offside. Visst är det nästan omöjligt som domare att se om det är offside eller inte men rent generellt kan ju faktiskt inte varenda passning som leder till målchans vara offside. De tre senaste matcherna har detta nästan varit komiskt då avblåsningar som både gynnat och drabbat oss varit lika osannolika som om Donald Trump skulle ställa upp på 110 meter häck i nästa OS. Slutgnällt. Vi var helt plötsligt jättebra. Gång efter gång sköljde vi över bortalaget. Fina anfall, spel med få tillslag och mängder med chanser. Ledningsmålet var förmodligen det finaste anfallet som någonsin rullats upp på Munkavallen. Avslutet av William vackert som en solnedgång och ett glas rosevin. Trean var också en delikatess. Junes vänsterchipp var mjuk som en silkesvante men klinisk som en skapell och där kom Muraren fri på bortre stolpen. Med kyla och instinkt satte den före detta backskyfflaren bredsidan till bollen och stötte in spiken i KHFF:s kista. Sista 15 minuterna låg vi på för mera men KHFF:s målvakt fredade sitt mål. Avbytarna kom in och gav energi och den 49 stycken maffiga betalande publiken applåderade fram hemmalaget till den klassiska kullerbyttan. Mina döttrar kramades, Junefalk var glad och Muraren nästan självgod. Det var fredag kväll. Där hemma väntade ett glas vin. Ingen jävel märkte att jag snodde en cola ur kioskens kyl och den vackra segersången ljöd i omklädningsrummet. Nästa gång är det Walldia på menyn. Det blir inte helt enkelt men skit i det. Seger. Helg. Livet är underbart! Herrlaget 0kommentarer

Vi är Ysby BK - äntligen seger

Efter multipla bedrövelser i form av fyra raka torsk, Covid-19, en sommar som blåste bort och tidernas struligaste säsong var det dags för svartklädda YBK att bege sig mot natursköna Knäred för bortamatch. Som brukligt såhär halvvägs in i säsongen presenterar vi här kämparna i Ysby BK. I mål finner vi Emil Davidsson. Brevbäraren med den kattlika smidigheten, reflexer som en demon och glatt humör oavsett hur värdelöst vi framför honom spelar. Davidsson hade egentligen slutat men fick rycka in i kassen för något år sen, efter att alla våra målvakter var skadade. Vi hade försökt värva in Pål Lundin men denne hade diskbråck och frågan gick till Laholms bäste brevbärare. Davidsson tackade ja och har sen dess stått i kassen. En av seriens bästa målvakter som alltid ger oss chansen att vinna. Tyvärr ger vi honom sällan chansen att vinna…. På ytterbacken till höger knatar Rushd Massad runt. Lagets förmodligen mest artige spelare. Efter några år på mittfältet i YBK har han funnit sin plats och ser sig lite som en modern ytterback. Fyller på framåt och är säker bakåt. När vi precis gjort ett noll i matchen går bollen ut till inkast. Rushd går långsammare efter bollen än någon människa någonsin gått. Nästa gång, alltjämt i ledning, som bollen åker ut till inkast springer min dotter för att hämta bollen. Rushd viskar till henne att sakta ner och jag fick hemma i soffan förklara ordet maska för henne. Mttback är Filip Svensson. Lagets kapten. En härförare där bak. Ofta gnällig, sur, uppgiven och den mest notoriske fuskaren i hela världen. Men när det vankas match tänder han till. Bra uppspel, fina tacklingar och läser spelet med samma säkerhet som Anders Tegnell dissar munskydd. Just idag kompletteras han av Albin Fransson. I vanliga fall mittfältare men idag nere i backlinjen. Albin är snabb som en vessla, har härligt temperament och är allmänt förvirrad. Han kommer sent till samlingen eftersom ICA Maxi inte kan lägga ner verksamheten bara för att Albin spelar match. Det spelar ingen roll. Fransson kör lite uppvärmning och går in och kör. Albin har en enorm sjukdomshistoria. Varje vecka är det något nytt. Brutna tår, blindtarmen, svimningar, hjärtfel, hjärnfel, kolik och rabies är bara några av de sjukdomar som Albin sökt vård för den senaste tiden. Alltjämt står han dock stadigt på planen och är en absolut nyckel för oss. Vår vänsterback är ingen klassisk vänsterback. I normalfallet är en vänsterback snabb, ung, vänsterfotad och framåt. Vår vänsterback är närmre 50 än 40, högerfotad, inte jättesnabb och tämligen defensiv. Idag gör han debut från start och heter Lasse Pettersson. Står pall när KIK trycker på. Är förmodligen vår mest meriterade spelare eftersom hans son är tredjemålvakt i Helsingborgs IF… På mitten spelar Jimmy Ivarsson. Vem vi än värvar och hur många vi än är i Ysby BK, lyckas den jäveln alltid ta en plats någonstans. Vi blir helt enkelt inte av med honom. Han har gjort över tre miljoner matcher för laget och gnuggar på. Ettrig, destruktiv i spelstilen och alltid en pådrivare. I paus skäller han på undertecknad. Det står noll noll och Ivarsson tycker vi ska ändra vissa taktiska formationer. Skall någon få sin tröja hissad på Munkavallen så är det Ivarsson. Bredvid honom ränner spelande coach Karlsson runt. Har total hybris efter den senaste tidens enligt honom själv goda prestationer. Övermod såväl vad gäller egna löpförmågan som allt annat. Humöret är tvärkasst. Skäller ut Ivarsson för en situation som säkert var hans eget fel. Frågar Albin vad fan han håller på med och visar absolut inga goda sidor som medspelare. Där framför finns Olek. Den mest ettrige spelaren i hela serien. Kämpar, sliter, frustar och vrålar. Alltid på hugget. Stackars Olek får byta position hela tiden. Ibland anfallare, ibland ytter och idag inledningsvis på mitten. I paus får han byta till kanten igen. Eftersom Olek inte förstår all svenska missar han den informationen och frågar mig på väg ut till avspark var han skall spela. Svaret ”just run fucking everywhere” kändes säkert betryggande för honom. På yttern finns Sebbe Ekstrand. Bollsäker och bra skytt som börjar komma i form. Fina passningar och god arbetsmoral kombinerat med ett hett temperament. Han dök upp på vår första ”fixa-IP-dag” och hade med sig en tumlare till planen. Det tyckte vi var skitbra. Vi plockade lite pinnar och Sebbe tumlade på. Han märkte dock inte att alla vi andra maskare drog hem vid lunch medan Sebbe irrade runt fram till 16.00. Andra kanten bemannas av William Hjelm. Han har varit med om en bilolycka alldeles nyligen och kommer därför sent. William är snabb som en blixt och hal som en ål i ett oljefat. Blir tre gånger tokkapad och börjar nästan gråta på planen. William stänker sen dit två noll efter en fin passning av anfallskollegan…. Som är Fredrik Junefalk. Lömsk, lurig, fruktat skott och alltid målfarlig lurar han runt motståndarnas straffområde. Idag gör han ledningsmålet med huvudet och sonen Colin verkar glad. June älskar bollar på fötterna. Vi andra älskar att tjonga iväg bollen. Något av en kulturkrock där alltså. När vi firar segern, påtalar June att Ivarssons löpsteg måste vara det kortaste i mänsklighetens historia och att Knäreds inbytte avbytare förmodligen var det argaste han någonsin sett på en plan. Nämnde ytter protesterade mot alla domslut. Till och med när han fick ett domslut med sig. Han var lika arg ändå. Hemma i Laholm satt Kasper Persson på någon form av kräftskiva. Kasper är vår kanske viktigaste spelare men avstängd idag. Hemma finns också nye Al-Masri som hoppar på kryckor och Simon Svanberg som annars är en riktig nyckelspelare för oss. Bröderna Einarsson hoppar in under matchens gång och visar att framtiden i Ysby trots allt tillhör Åkesson (för den som inte vet så är Bosse Åkesson släkt med Einarssons…på nära håll). Hugo jobbar som en dåre och Hampus spelar kallt på backen. Lagets mest framgångsrike människa är Axel. Miljökämpe, politiskt aktiv, entreprenör och allmänt korrekt. Axel får sina 20 minuter och sliter på för kung och fosterland. Till sist är matchen slut. Knäred har varit lika bra eller lika dåliga som oss men vi har gjort två mål. Det var kamp snarare än spel och flera beslut kändes stressade och krampaktiga. Men skit i det. Vi vann. Äntligen. Segersång. Ivarsson undrade om Janne Andersson hade hans nummer och Oleks fru gav honom en kram. Vi är Ysby BK Alla andra kan gå hem Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter