A1 är Vålas spöke nummer 1

Östervåla IF - Wattholma IF 1-7 (1-2)
Hällregn i tjugofyratimmar gav minst sagt svårspelat underlag. Inte blev det bättre av att motorburen ungdom i Östervålatrakten givit upp hoppet om egen motorgård och helt enkelt tagit saken i egna händer och nyttjat den gröna härliga ytan vissa kallar fotbollsplan. Sladdspåren på planen gjorde inte spelmöjligheterna bättre precis men de var inte alls särskilt störande i jämförelse med vad vattner ovanifrån ställt till med.
På delar av planen var det gyttjebad medan det på andra delar helt enkelt "bara" var enormt blött och halt. Östervåla klev ut i lervällingen med kniven på strupen eftersom man riskerar att åka ut norra herrfemman efter en säsong som varit tuff. Nykomlingarna har visserligen gjort en räcka godkända insatser men även fallit hårt i några matcher, exempel på detta är förra mötet mot WIF då Wattholma vann med 6-0. I söndagens möte var det faktiskt Våla som hade den första chansen och Sebastian Tomkinson fick göra en benparad på ett närskott. Detta var kanske väckarklockan för Holma som efter detta trampade gasen i botten. När David Park och Emil Granelius kombinationsspelade sig fram till målchans var det startskottet på en hel räcka anfall från Wattholma. Just Granelius skulle snart bli mannen som satte 0-1 efter att Erik Övragård serverat bollen på silverfat. Östervåla kröp långsamt hemåt med laget och försökte hålla rent framför sitt mål samtidigt som man hoppades på underverk från kvicka och arbetsvilliga anfallsspelare. Särskilt mycket anfallsspel blev det inte och Holmas följsamma försvarsspelare kunde ofta avväpna motståndarna tidigt i anfallen.
När Jonathan Levi på helt egen hand ordnade 0-2 var det en produkt av ren och skär klass. Målet var en soloprestation av mått man sällan ser i fotboll och Östervåla började sannolikt nu inse att det skulle bli en väldigt svår match att vinna. Möjligen kom man på andra tankar när reduceringen kom tio minuter före full tid. Med uddamålsledning var inte Holma nöjda och i halvtid sade man några sanningens ord. Det blev bättre driv i spelet kring minut 55 och snart var ställningen 1-3 efter att David Norrström spelat fram Övragård. Östervåla såg nu trötta ut och det blev stora ytor för WIF att nyttja.
När Martin Fritjofson satte 1-4 var matchen definitivt över och anfallen från hemmalaget var nu i stort sett ett minne blott. Wille, Falk, Bullen och Park i fyrbackslinjen kunde nu fokusera alltmer på att sätta bollen i spel framåt och målen rullade in i jämn takt. Forwardsparet Granelius/Övragård var inblandade i mycket av det som hände i poängväg och understödet från mittfältet var grundmurat. När domaren blåste av var det garanterat en välkommen signal för bägge gängen. Kallt, smutsigt och rejält blött var det. Holma spikade i och med segern fjärdeplatsen i serien och kan nu spela den sista seriematchen utan att kunna ta kliv varesig uppåt eller nedåt i den haltande 11-lagstabellen (Järlåsa/Vittinge drog sig som bekant ur serien).
Laget: Tomkinson, Park, Lundh, Gyllensvaan, Falk, Öhrn, Lundblad, Levi, Norrström, Granelius, Övrgård, Fritjofson, Östergren, Glennhammar