Del 3: "Några år med VBK"

Daniel Engström Stensson, 31, arbetar till vardags med miljö- och klimatfrågor på tankesmedjan Fores i Stockholm. På ledig tid är han bandyskribent.
Vi har nu glädjen att presentera " Några år med VBK ", en unik högklassig artikelserie i tre delar.
Sällan har någon gjort en så bred och djup beskrivning av bandyn i Vetlanda!
Vetlandapojken Daniel, sedan ett antal år boende i Stockholm, har tillhört ungdomsspelarna, varit sargpojke, med i klacken, kampanjledare - ni minns väl häromåret, vilket liv det blev när någon halv svordom fanns med- och under senare år publik, mest på bortamatcher. Han skriver matchreferat och är krönikör på Svenska Fans, var under våren med och spelade in Web-tv-programmet "Bandyhörnan" och är, sist men inte minst, stor VBK-sympatisör.

Del 3: Vi bygger en katedral

Jag tillhör en generation som är uppvuxen med framgångar. Mina första minnen av VBK är SM-finaler. Varje vecka kunde jag se världens bäste bandyspelare sätta bollen lågt i bortre burgaveln. Oavsett vem som spelar vänsterhalv kommer jag tycka att Malung var bättre. Jag kommer alltid att sakna Magnus Jonsson.

Någon gång får det dock vara bra. Nostalgi har sin plats. Minnen är fina. Men den verkliga lyckan kommer av att uppleva framgångar på plats. Och av förhoppningarna på vägen dit.

Jag har börjat förlika mig med tanken på att kanske aldrig få se VBK spela en SM-final igen. Det innebär inte att jag slutat drömma. Jag vill så innerligt gärna återuppleva känslan av att VBK skrinnar in till en SM-final. Jag vill ha en vecka där allt jag tänker på är SM-finalen. Jag vill vara euforisk eller sorgsen när slutsignalen går.

Men det räcker med att se följande siffror för att förstå hur svårt det är att ta sig till en final. Sedan jag föddes 1982 har det spelats 32 finaler, alltså har det funnits 62 finalplatser. Elva lag har under perioden tagit sig till final, enligt följande:

Västerås och Sandviken 12
Boltic 10
Edsbyn och Hammarby 8
Vetlanda 7
Bollnäs, Motala och Villa 2
Falun 1

Elva lag på 32 finaler. Sedan VBK mötte Boltic 1995 har sju lag spelat SM-final. Falu BS spelade en final och fick betala dyrt för den. Bollnäs har eventuellt inlett en ny lång ökenvandring. Villa hoppas nog vara i final snart igen men är också ett bevis för att det inte är så enkelt att ta det där steget och bli Sveriges bästa lag.

Siffrorna sätter perspektiv på den insats VBK gjorde under tio säsongen runt 1990. Men säger också något om den utmaning VBK står inför om tanken är att åter nå finalen.

Det kan vara värt att ha i åtanke när vi drömmer inför nästa säsong. För inför säsongen tillåter jag mig att drömma – om ett slutspel. Även om VBK förstärkt (ju mer jag tänker på värvningarna, desto gladare blir jag) måste vi minnas att laget behövt kvala sig kvar två säsonger i rad. Och det är inte uppenbart vilka av förra säsongens slutspelslag VBK ska ha bakom sig.

Förutom siffrorna som visar svårigheten att bli ett finallag finns det annat som talar emot VBK. En sådan sak är att antalet klubbar och spelar i Småland minskar, samt att VBK är ensamt elitlag. Men det främsta skälet är ekonomin och publiksiffrorna. Bandyspelare kommer inte att bli billigare. Det innebär att mer pengar måste in. Då går inte enbart att lita till givmilda sponsorer. Så länge åtta lag har mer publik än VBK blir det svårt att konkurrera. När Villa Lidköping har mer publik under slutspelet än VBK har under en säsong – då inbillar jag mig att det på sikt blir svårt att konkurrera med Villa om spelare.

Ibland är jag benägen att tro att en stad får det bandylag den förtjänar. Eller åtminstone att en stad kan göra sitt bandylag mycket bättre.

Det är inte så enkelt att det är 16 spelare på isen som skapar ett framgångsrikt lag. Eller ens att det är spelarna tillsammans med tränare och styrelse. Framgång skapas av alla de som på något sätt engagerar sig. Oavsett om det handlar om att sätta en hörna i nättaket, att sälja en korv, att betala för en reklamskylt, att betala inträde, skrika sig hes för att stötta de gula eller övertala en vän att följa med på match. Kanske räknas även vi som sitter på avstånd och håller alla tummar vi har.

Historien om de två stenhuggarna finns i många versioner. Poängen är att den ene svarar ”hugger sten” på frågan vad han gör. Den andre svarar ”bygger en katedral som tar oss närmare himmelriket”.

Varje enskild aktivitet kan var för sig kan se ut eller kännas som att hacka sten. Men tillsammans är alla med och bygger katedralen, som tar oss lite närmare himmelriket.

Tillsammans är vi alla med och bygger laget, som ska uppfylla våra drömmar.