Del 2: "Några år med VBK"

Daniel Engström Stensson, 31, arbetar till vardags med miljö- och klimatfrågor på tankesmedjan Fores i Stockholm. På ledig tid är han bandyskribent.
Vi har nu glädjen att presentera " Några år med VBK ", en unik högklassig artikelserie i tre delar.
Sällan har någon gjort en så bred och djup beskrivning av bandyn i Vetlanda!
Vetlandapojken Daniel, sedan ett antal år boende i Stockholm, har tillhört ungdomsspelarna, varit sargpojke, med i klacken, kampanjledare - ni minns väl häromåret, vilket liv det blev när någon halv svordom fanns med- och under senare år publik, mest på bortamatcher. Han skriver matchreferat och är krönikör på Svenska Fans, var under våren med och spelade in Web-tv-programmet "Bandyhörnan" och är, sist men inte minst, stor VBK-sympatisör.

Del 2: VBK:are i exil
Den första artikel jag skrev om bandy hade titeln ”kärlek på avstånd”. Den skrevs 2005 och jag försökte förklara hur det var att sitta i Malmö och försöka följa VBK. Jag har följt VBK från olika platser. Jag misstänker att jag i Brighton, Utrecht och Skopje var ensam VBK-supporter. I Malmö var vi väl några stycken. Kanske även i New York. I Stockholm vet jag att vi är ganska många. Jag håller kontakt med en del av dem.

Det vi har gemensamt är ofta ganska lite. Men vi kommer från Vetlanda och vi har tagit med oss vårt bandyintresse. Det är tillräckligt. Det ger oss något att prata om. Det skapar en samhörighet. Det ger oss en möjlighet att visa stolthet för var vi kommer ifrån. Det är inte alltid det är så.

Det är på ett sätt tacksamt att förklara för en stockholmare att ens stora vinterintresse är bandy. Särskilt Vetlanda BK. Det är nästan exotiskt. Folk brukar vilja prata bandy på fester. De minns kanske Jonas Claesson, har sett en match på Zinken, frågar om man verkligen ser bollen och nästan alla svarar ja när jag föreslår att de ska följa med någon gång. Även om de enbart svarat ja av artighet försöker jag se till att få med dem åtminstone en gång. Men helst inte när de möter VBK. Då vill jag inte behöva förklara varför det inte blir hörna på en hörna eller varför inga lag spelar 4-4-2.

Som VBK:are i exil gäller det nämligen att ta tillvara på de chanser som bjuds. Beroende på en rad svårflyttade åtaganden såg jag bara fyra matcher förra säsongen. Jag befarar att jag även nästa säsong kommer att missa VBK på Zinken. Men jag hoppas kunna åka till Västerås, Uppsala och någon mer match. Kanske Kalix. Och några hemmatcher.

Ändå är det betydligt enklare i Stockholm än vad det var i Malmö. Eller Skopje för den delen. Merparten av matcherna har jag följt framför dator, radio och tv (Det har onekligen skett en del på den fronten sedan text-tv tillahandahöll den enda målservicen). Jag har suttit framför en dator i Brighton och sett VBK klara kontraktet via oavgjort i Ljusdal, jag sett text-tv blinka till och förkunna att Vänersborg med ett mål i slutminuten avslutat säsongen redan i åttondelsfinal. Jag har hoppat framför radion när Erik Ivarsson avgjorde mot Kungälv och när VBK vände 0-2 mot Hammarby på Zinken.

Jag kan inte fullt ut förklara varför mitt intresse för VBK om något ökat under de här åren. Det har ju inte varit någon särskilt framgångsrik period. I bästa fall har det varit jubel för ett hänga kvar eller förhoppningar om att ”får vi bara behålla det här laget kan det blir riktigt bra om några år”.

Kanske har det något att göra med det jag beskrev ovan – i ett myller av folk är det skönt att skapa en identitet som blir säregen. Kanske är det ett resultat av att jag romantiserar barndomsminnen. Framför datorn kan varje match vara ett annandagsderby mot Nässjö. Kanske hade jag inte varit lika engagerad om jag sett varje match. För av de matcher jag sett de senaste tio åren har långtifrån alla varit minnesvärda eller ens särskilt sevärda.

Oavsett vad det beror på har mitt intresse alltså ökat. Jag funderar nog mer på VBK 2013 än vad jag gjorde 2003 eller 1993.

Att följa VBK på avstånd ger en känsla av maktlöshet. För att hantera denna har jag tillsammans med redaktionen på SvenskaFans initierat kampanjer där vi bakat 2100 bullar och delat ut sisådär 10 000 flygblad. Alltid under februaridagar då det varit lite extra kallt. Jag har också fått känna på att inte alla tycker bra om VBK. Några februaridagar för några år sedan blev vi ofrivilligt slagträ för några som å ena sidan var noga med den exakta innebörden av ett ord, men oförmögna att förstå att VBK inte hade något med kampanjen att göra.

Detta är små uppoffringar jämfört med många andra. Men de gör att jag uppskattar än mer de uppoffringar som ni andra gör. Tack vare dem kan jag fortsätta att sitta på andra ställen och följa mitt kära VBK.

Läs del 1 i serien "Några år med VBK" genom att klicka här.