Del 1: "Några år med VBK"

Daniel Engström Stensson, 31, arbetar till vardags med miljö- och klimatfrågor på tankesmedjan Fores i Stockholm. På ledig tid är han bandyskribent.
Vi har nu glädjen att presentera " Några år med VBK ", en unik högklassig artikelserie i tre delar.
Sällan har någon gjort en så bred och djup beskrivning av bandyn i Vetlanda!
Vetlandapojken Daniel, sedan ett antal år boende i Stockholm, har tillhört ungdomsspelarna, varit sargpojke, med i klacken, kampanjledare - ni minns väl häromåret, vilket liv det blev när någon halv svordom fanns med- och under senare år publik, mest på bortamatcher. Han skriver matchreferat och är krönikör på Svenska Fans, var under våren med och spelade in Web-tv-programmet "Bandyhörnan" och är, sist men inte minst, stor VBK-sympatisör.

Idag presenterar vi del 1 i serien ”Några år med VBK”.

Ett bortskämt barn
Det var inte alls självklart att det skulle bli bandy. Mina första idrottsminnen kommer från fotboll med HvGIF, från när Djurgården besegrade pappas Leksand i hockeyns SM-final och hockey-VM i en nybyggd Globen. Jag spelade hockey på uterinken vid Tjustkulle. Ville vara Håkan Södergren eller Anders Eldebrink.

Men bandyn var ständigt närvarande, även för oss som inte riktigt fastnat ännu. VBK mötte Boltic i final 1988. Jag såg inte matchen. Men överallt pratades det om matchen. Jag tyckte det var spännande, närmast skräckinjagande, att möta Boltic. Jag såg framför mig hur Bolticspelarna hade fantomenliknande blå dräkter, fast i hårt och igenomträngligt material. Beskedet att VBK förlorat finalen fick jag på en cykeltur. Jag tog det med fattning. Att cykla runt kvarteret var viktigare än bandy.

Ihop med pappa såg jag min första match på Tjustkulle den 2 januari 1991. Regnet hängde i luften. Det var plusgrader och isen var dålig. Matchen kan inte ha varit särskilt bra. VBK vann med 2-0 mot Villa. Någon på läktaren passade på att Oldsberg-skämta om att ”Villa men inte kunna”.

Det här var mitt under VBK:s storhetstid. Samma säsong blev Per Lennartsson stor hjälte genom att göra samtliga fyra mål när Västerås besegrades. Året efter stod jag på läktaren när Vetlanda tog sig till final genom att slå Sandviken med 8-2 i andra semifinalen. Det var på den tiden när söndagsmatcher spelades 13:15. Då och då fick slutspelsmatcherna spelas senare på kvällen på grund av den varma vårsolen. Det är åtminstone så jag minns det. En röst på radiosporten berättade att ”i Vetlanda hoppas man kunna komma igång och spela kl 18:00”.

I finalen 1992 besegrade VBK Boltic. Vi var bortbjudna den eftermiddagen. Men det passade utmärkt att åka den korta biten under halvtidsvilan. I bilradion vevade radiosporten höjdpunkter från första halvlek. Jonas Claesson beskrevs som gubben i lådan. Väl på plats samlades samtliga närvarande runt en TV och såg andra halvlek. Kaffet fick vänta. VBK höll undan och vann ett andra raka SM-guld.

Vid den här tiden började jag själv att spela bandy. Det var en kort karriär utan framgångar, men jag fick åtminstone se Otterbäcken. På vägen hem såg vi också VBK hämta in 2-5 till 5-5 på Isstadion i Lidköping. ”Svenska mästarna är här – VBK” sjöng vi ihop med den tillresta VBK-klacken.

VBK-spelarna var stora idoler bland mina kamrater. Den som kunde få tag i Samuli Niskanens avslagna klubba var kung för en dag. Som bollkalle var det lika fantastiskt att stå bakom Pontus Sundelius eller Mikael Forsell (som en gång vände sig om till mig och sa att utvisningen på Stefan Helm var solklar, när jag protesterade högljutt), som det var skräckinjagande att stå framför värmeläktaren. Den som dröjde för länge med att rätta till sargen fick snabbt veta det av en understundom gnällig publik. Särskilt farligt var det om VBK ledde stort mot ett mindre lag. Då fanns det vare sig domare eller Ola Fredricsson att gnälla på.

När jag slutade i ungdomslaget var jag inte längre bollkalle och flyttade upp på läktaren för gott. Först nere vid planket vid värmeläktaren. Sedan längre upp på värmeläktaren. Vid stora fredagsmatcher lite mer till vänster för att kunna vara med i klackens sånger. Men oftast lite mer åt höger. Nervöst sparkandes i marken. Och med allt fler motgångar att hantera. Att åka ut mot Ljusdal i en kvartsfinal kändes, bortskämd som jag var, overkligt. Men det skulle bli värre.

I februari 1998 låg VBK under med 2-3 hemma mot Kungälv. Jag mumlade för mig själv att nu åker VBK ur. Och missar man sådana chanser är man inte värda att vara kvar. Men Per Lennartsson hade gjort comeback. Och han missade inte sådana chanser, utan kvitterade och VBK höll sig kvar.

Nästa säsong fanns emellertid ingen räddning. Det var bara fyra år sedan Kent Edlund missade lite i nedtagningen på mittplan och Pål Hansen rann igenom och gjorde 2-1 för Boltic på Studenternas. Nu räckte det inte med vinst i sista matchen hemma mot Karlsborg. Resultattavlan visade att Sirius slagit Katrineholm. I radion svarade Rolf Hedberg att det inte fanns något positivt med att trilla ur. Jag minns hur jag dagen efter satt på skolans bibliotek och bläddrade i alla tidningar – i alla tabeller låg VBK under nedflyttningsstrecket.

VBK och staden Vetlanda samlade emellertid kraft. Sami Laakkonen stannade kvar och Stefan Nordén likaså. Ofta var det en hemsk säsong. Att stå där borta i dimma och plusgrader och se storvinster mot Stångebro ihop med 328 andra var inget roligt. Men vi som var där bands nog lite närmare varandra. Dessutom fick vi ju uppleva 15-2 mot Nässjö. Och vi klappade taktfast när Gripen besegrades i sista omgången. Åter i högsta serien.

Så småningom flyttade jag från Vetlanda. Men under dryga tio år i Vetlanda var bandyn alltid närvarande. Alltid en källa till glädje. Förhoppningen om att det stod något om VBK i Vetlanda-Posten var ett skäl att kliva upp på morgonen.

Match på Tjustkulle var något att se fram emot. Cigarretrök i minusgrader gör fortfarande att jag tänker på bandy och fylls med en varm känsla. Läktarens dynamik var ibland lika spännande som den på isen. Det går ganska snabbt att känna igen folk i publiken. Utan att ha pratat ett ord med dem kände jag dem. Jag visste vem som skulle gnälla när Bubben vände hem. Vem som skulle gnälla på Lisell. Vem som skulle dra igång ”vi har kommit idag”.

Men jag hade allt svårare att få med mina kompisar på matcherna. Och spelarna var inte alls de stora skolgårdsidoler som de varit. Det var ingen på Mogärde eller Njudung som brydde sig om att dividera om vem som var VBK:s bäste anfallare. Däremot diskuterade vi gärna Michael Owen, Ole Gunnar Solskjaer och Dennis Bergkamp. Kanske var det så enkelt att hos en tioåring som såg det som ett äventyr att åka till Otterbäcken var det naturligt att Patrik Sandell var en hjälte. För en 19-åring som drömde om Stockholm, London eller Kreta kändes kanske Sami Laakkonen ungefär lika spännande som Utposten.

Men så var det aldrig för mig. Jag hade fortfarande bandyspelare i Vetlanda BK som idoler.