IK Nord imponerade i Stockholm

Trim-SM i handboll ses inte sällan som bollsportens svar på Jurassic Park. Inte för att huvudrollsinnehavarna åldersbestäms med Kol-14-metoden utan företrädesvis för att den oförberedde snabbt och resolut försvinner ut ur handlingen på ett synnerligen skoningslöst sätt. Efter en andraplats i gruppspelet fick Nords ”äldre ungdomar” tuffast möjliga motstånd då man ställdes mot förhandsfavoriten Café Lillan HF i kvartsfinalen. ”Lillan” med de gamla stjärnorna och dagens elittränare Roganovic, Fahlgren och Petersson hade ”promenerat” igenom gruppspelet och göteborgsderbyt hade alla ingredienser för att kunna bli underlag för ytterligare en uppföljare i Steven Spielbergs Oscarsbelönade filmserie.

Det var alltså med skräckblandad förtjusning man bänkade sig framför ”Handboll Play” och som om inte förutsättningarna var nog utmanande satt nu Johan Sighed på sidan med ett kraftigt lindat knä.

Två saker gav dock hopp. Dels när Per Lennartsson stegade upp i mittcirkeln och tittade den på förhand så överlägsna motståndaren rakt i ögonen med ett leende på läpparna. Mentalt övertag Nord? Såg jag det jag ville se? Dels den så vindsnabbe Ola Strömberg. Min valda sanning om Ola är att ju långsammare han är på uppvärmningen ju snabbare springer han på match. Jag noterade att han nu uppnådde maxhastighet när han stretchade baksidan lår. Det här skulle nog kunna bli rätt intressant trots allt.

Första halvlek

Det är alltid svårt att veta om en Trim-match inleds avvaktande men känslan är alltid sådan. Hastigheten är så att säga på en annan nivå men som i all modern handboll så är tempoväxlingen avgörande. Detta visade omgående Patrick Rodzewicz prov på, tempoväxlingen var enorm. Förvisso ifrån stillastående till långsamt men motståndarna hann definitivt inte med. Skottet var välriktat och 1-0 till Nord.

När sedan Henrik Swennergren var på vippen att limma Fahlgrens 9-meterskott och Alexander Henriksson i efterföljande anfall bowlade in 2-0 följt av sin namne Hansen som med kirurgisk precision drog in ett underarmsskott i bortre så ville jag tro att Stefan Fridéns mannar hade en ”gameplan” som var ”IQ200” som ungdomarna skulle säga till mig. Allt verkade gå nere och stela gubbar har ju som bekant svårt att böja sig.

Roganovic i Lillan må snart vara 47 men han ser inte en dag ut äldre än 35. Petersson har en handled som är så ”blöt” att man kan tro att karln har latexprotes och Fahlgrens spelförståelse är onekligen i den högre skolan. Trots detta lyckades Nord hålla jämna steg. När Lillan tog time-out och växlade upp, dvs bytte in det yngre men det för publiken mindre namnkunniga gardet, så plockade Nord effektivt bort målsprutan Schmidinger samtidigt som Olof Lindblom gjorde den ena efter den andra räddningen bakåt. Framåt såg firma Lennartsson/Rodzewicz till att det ”plockades kulor” i bortakassen. Det berömda Café-rycket kom aldrig.

Roganovic återkom i spel och med två genombrott gick Lillan ifrån 8-8 till 8-10. Det hela fick mig att tänka på 4-ans spårvagn, modell 31, till Mölndal och det mod som Magnus Hansson uppvisade när han ställde sig i vägen imponerade. Hur han inte får med sig en stürmer foul andra gången övergår fortfarande mitt förstånd.

Andra halvlek

När Lillan i andra inledde med att köra 7-6 la Stefan Näsström direkt bollen i tom kasse. Undertecknad som tillhör den lätt konservativa falangen när det gäller anfallspel stod upp och jublade och när sedan Alexander Hansens andra ”underjamare” för dagen letade sig in mellan benen på bortamålvakten började man någonstans tänka tanken att mirakel faktiskt kan inträffa.

Vid detta läge har det gått upp för den vänsterhänte sonen här hemma att en av idolerna faktiskt spelar i bortalaget. Ända sedan en alldeles för sen kväll i Rosendalshallen för 5 år sedan när han fick lite ”specialträning” av Johan Petersson och där och då bestämde sig för att det här med handboll faktiskt var ganska kul så har Johan varit en förebild. Efter otaliga YouTube-klipp genomgick han nu en inre kris. Det blir inte bättre av att just nämnde Petersson sätter 10-12 på straff och vid 10-14 är det riktigt tungt.

Hoppet tänds efter det att Oskar Sighed gör 11-14 och när det blir 12-14 i tom kasse för andra gången så stiger humöret väsentligt igen. Dock inte på planen där det börjat bli grinigt.

En knapp märkbar knuff ger en tyngdpunktsförskjutningen hos en motståndare som är precis tillräcklig för att trötta muskler inte skall klara av att kompensera det hela och det gör att det hela ser ut som om någon från PRO försöker förevisa hur Glenn Strömbergs berömda filmning ifrån 1985 såg ut. Allting går i ultrarapid, jag ler samtidigt som det exploderar på hemmabänken. Orden ”Om jag inte ser den så kan jag inte blåsa för den eller hur? Det är mycket nu! Ni spelar, du coachar och vi dömer. Thats it!” gör att stämningen på planen snabbt återgår till det normala. Hatten av för matchledaren!

Upplösningen

Jag vill ju gärna tro att det är möjligheten till att ta ett SM-guld med sin moderklubb som gör att Olof Lindblom nu går ifrån bra till sanslöst bra. Med dubbla straffräddningar håller han kvar Nord i matchen och långsamt äter hemmalaget in försprånget. När Jan Lennartsson sätter 15-14 tar Lillan time-out igen vilket resulterar i en punktmarkering på Lennartsson och tre mål av Patrik Fahlgren, 15-17. Nord svarar med att ta bort Fahlgren och gör därefter 16-17 på straff. Med 2:15 kvar gör Lindblom en räddning som är något av det svettigaste jag sett. Jacob Schmidingers stegisättning skapar en lucka åt honom själv som är så stor att en paddanbåt skulle kunnat komma igenom Nordförsvaret men Lindblom, som alldeles uppenbart har samma typ av reflexer som en indisk mungo, är på vippen att limma bollen som går långt ute vid hans vänstra stolpe.

Med 1:49 kvar står det 17-17 på tavlan efter att Lennartsson satt ytterligare en straff och pulsen börjar nu ligga ohälsosamt högt. Med 1:20 kvar får Fahlgren skottläge igen men Lindblom är omutlig i målet och när Nord missar skottet i det efterföljande anfallet är det olidligt nervöst.

Om man är en yngre spelare så är det som händer nu "se och lär".
Roganovic söker flera gånger Johan Petersson med ett utspel och med 4 sekunder kvar får han möjlighet att avsluta. Det är en utomjordiskt vacker flipp-lobb och man kan inte annat än att imponeras av detta handbollsgodis. Om man inte är min son förstås…

”Pappa, jag tror jag hatar Johan. Vad är det för j*#*a mål han gör?”

Summering

Jag kan så här i efterhand konstatera att Café Lillan gick hela vägen och tog hem guldet till Göteborg. Killarna som representerade Nord gjorde en heroiskt insats även om det inte räckte hela vägen men jag kan garantera att jag kommer minnas detta för lång tid framöver, fler än ni fick minnen för livet.

Tack för att ni visade upp det viktigaste - att ”Handboll ska vara skôj" - länge.

Andreas Almgren Ungdomsansvarig