• En titt i backspegeln

    Mindre än en vecka kvar nu till kvalmatch #1. Vi tänkte blicka tillbaka till tidigare division 1 kval i närtid som föreningen spelat. Vi får då ta tidsmaskinen bakåt i tiden till säsongerna 2007-08 och 2008-09 då Järnvägen faktiskt kvalade till division 1 två år på raken på herrseniorsidan. Häng med oss vettja på en resa tillbaka i tiden… Säsongen 2007-08 Första säsongen på den här nivån sedan urminnes tider. Laget hade på ett övertygande sätt vunnit division 3 säsongen innan under nya tränaren Henrik Holmberg. På det också vunnit Olle Strömbergs Cup i Hedemora mot ordinarie Allsvenskt motstånd i form av numer insomnade klubben Mittdalarna. Division 2 spelet inleddes med övertygande 23-18 borta mot Stockholm Finest och på den vägen fortsatte den här säsongen som genererade i ett spännande kvalspel mot Lidingö SK dit man for en onsdagskväll i april. Till den här matchen hade man också gjort en till vissa delar av klubben sett kontroversiell förändring i laget. För att stärka truppen på kort sikt så tog man in tränare Henrik Holmberg som spelmotor till denna match vilket gjorde att någon yngre talang fick stå åt sidan den gången, just då helt rätt beslut då laget blev starkare och fick in mer rutin. Coachade laget gjorde istället dagens tränare, Tomas Dunder. Matchen var en riktig rysare och Järnvägen inledde med 5-0 direkt innan Lidingö innehållandes bl.a. bröderna Espling kom in i matchen. Lagen följdes sedan åt i 60 minuter och till slut med matchens sista skott lyckades Lidingö få med sig ett plusmål till Hallsberg, 25-24, där en makalös publikinramning väntade spelarna redan långt innan match. Här hade dock ytterligare komplikationer tillstött i laget i och med att det blev diskussioner efter matchen i Lidingö där Holmberg spelade. Det fick som följd att han inte spelade returen, ett beslut han tog själv när han lackade ur på synsättet. Robert Östring spelade inte heller, detta efter en meningsskiljaktighet med den hårt disciplinäre Holmberg som var en fantastisk tränare men han ställde också höga krav vilket inte alla var beredda på eller klarade av. Således hade Järnvägen bara tre avbytare i denna match varav en av helt oprövade ungdomsspelaren Indika Jayasundara. På förhand skulle Järnvägen givetvis vinna det här på hemmaplan med mer än ett mål sett till hur matchbilden såg ut på Lidingö. Men laget orkade inte hämta sig efter allt strul och inför 800 fanatiska hemmasupportrar föll laget med 28-29 och säsongen var över. Hyfsat oflyt då det visade sig att avancemang från matchen till Lidingö räckt för att gå upp i division 1. Så nära men ändå så långt bort. Å andra sidan slapp man åka till Alstermo säsongen efter. Mest minnesvärt helt klart uppvärmningen där det var sånt liv på läktarna att man inte hörde vad man sa till varandra nere på innerplanen. Ett fint minne! Säsongen 2008-09 Henrik Holmbergs tredje och sista år som tränare i gulsvart vart även det en stor succé. Trots en relativt liten trupp hade dessa 10-11 man unisont genomfört en stenhård försäsong, några hade sommartränat med LIF Lindesberg och laget var bättre tränat än någonsin och det syntes i serieinledningen som var urstark. Efter en mycket väl genomförd säsong i division 2 väntade så ett kvalspel mot Vassunda IF med flera före detta Skånelaiter i laget och därtill supergladiatorn Aris Sanchez. Där snackar vi fysik i defensiven! Järnvägen inledde på hemmaplan. Det här var också säsongen då dagens Järnvägenstjärnor var med i laget för allra första gången. Valpiga men taggade och träningsvilliga även fast de hoppade Riks för att göra annat så var Gustaf Öster och Victor Spennare bl.a. med i denna matchtrupp som tog sig an Vassunda på Alléhallens antika trägolv. Återigen en rysare som blev mycket jämn. Järnvägen låg under länge mot favoriten Vassunda men lyckades vända under matchens sista femton minuter och gjorde också segermålet 30-29 med dryga 30 sekunder kvar. Vassunda missade sitt påföljande anfall och Järnvägen fick chans att stänga matchen. Djärva som dåtidens spelare var gav man sig på att försöka göra en variant på en japan. Tror det var Henke Adamsson som skulle avsluta den och han kom flygande men passen från Rikard Israelsson var för oprecis och Vassunda fick chansen att kvittera men gick bet med ett skott från 11 meter som Macke Allan limmade och saken var klar, fördel Järnvägen inför returen uppe i Alsikehallen. I Alsikehallen väntade provisoriska läktare längs långsidorna, folk stod i princip på varandra och hur i helsike man fick in 400 personer i den hallen är ett mirakel. Pressläktaren var en byggställning dessutom i höjd med taket. Järnvägen inledde bäst inför bl.a. hela Irsta HF:s herrtrupp, en seger och avancemang till omgång 2 för Järnvägen skulle nämligen innebära avancemang utan kvalspel för serietvåan Irsta. Ramon Laurén sågs bl.a. heja på de gulsvart ivrigt från sidan. Järnvägen förde matchen i 45 minuter men Vassunda lyckades på något vidunderligt sätt vinna med ett måls marginal och en mycket oviss förlängning väntade. Skulle gulsvart orka resa sig på nytt efter att ha tappat kommandot? Jodå! Visst gjorde man det och när hemmalagets spelmotor i förlängningen drog på sig 2+2 minuter i en galen situation så var saken klar. Det här lagets 6-5 spel var nämligen i världsklass och man stängde matchen snabbt och effektivt och fick därefter jubla tillsammans med alla tillresta supportrar som räknades till totalt 76 stycken. Nu väntade ett superderby mot LIF Blå från division 1 om vilket lag som skulle spela där kommande säsong. Synd då att LIF Blå till de kvalmatcherna lyckades mönstra ihop ett nästintill overkligt lag sett till den tiden. Uppdrag omöjlig uppgift? Inte riktigt, men nästan. Järnvägen började hemma i Alléhallen. I LIF syntes Warvne, Jocke Gustavsson, Jonas Larsson, Richard Larsson, Solis med flera. Ändå stretade gulsvart emot bra under 45 minuter innan LIF stängde matchen som väntat och vann med 34 – 28. I returen i Stadsskogen var det sedan spel mot ett mål och Järnvägen orkade inte med det snabbt spelande och mer vältränade LIF. Ändå, säsongen var kanske ännu starkare än den innan då division 2 var bättre än på länge och många matcher tuffa. Särskilt de mot Irsta HF som storsatsade. Och nu är det alltså snart dags igen för kval till division 1. För första gången på nio år, kul! Vi hoppas givetvis att få se några av dåtidens gulsvarta stjärnor på läktaren i form av bl.a. Rikard Israelsson, Markus Högrud, Henke Holmberg, Nisse Lindgren, Hagamannen med flera…Henke Adamsson är ju dessutom fortfarande kvar i laget och kanske redo för spel?! Den som lever får se, måndag it is! A-lag Herrar 27 mar 2018 0kommentarer

  • Speldatum Semi-Off

    Speldatum för de två första matcherna är nu satta av förbundet i samråd med klubbarna. Match 1 spelas som ni redan vet hemma i borgen på Annandag Påsk klockan 15:00. Match 2 spelas söndag 8/4 klockan 18:00 i Vikingahallen, Märsta. - Supporterbuss anordnas självklart vid intresse! En eventuell match 3 spelas veckan därpå, också den i Vikingahallen, Märsta. HF SIF har hemmaplansfördel om matchserien går till tre matcher i och med att de placerade sig tvåa i division 2 Norra. Bildkälla: Södermanlands Nyheter A-lag Herrar 26 mar 2018 0kommentarer

  • Järnvägen klart för kval till Div. 1

    Vi har nu under eftermiddagen fått bekräftat av Svenska Handbollsförbundet att HK eRPing tackat nej till kvalspel till division 1. Därmed gick frågan vidare till oss som slutade på platsen bakom eRPing i serien. HK Järnvägen har valt att tacka JA till den platsen. Första matchen kommer att spelas redan om en vecka, preliminärt måndag 2/4, Annandag Påsk, hemma i Alléhallen. För motståndet står HF SIF som är Skånela IF:s U-lag. Matchtid är föreslaget till 15:00. Mer info kommer. Men ta gärna och sug in den smällkaramellen ett tag och sprid sedan informationen vidare till allt och alla, vilken härlig extra handbollsfest vi får som bonus på en väl genomförd säsong i division 2. A-lag Herrar 26 mar 2018 0kommentarer

  • Sammanfattning av vår säsong i H2Ö Del 2

    Nya tag helgen efter hemma mot Nyköping. Tuff match på förhand. Men här tog Järnvägen en mycket viktig taktisk triumf och det var faktiskt aldrig något snack om saken. Inför 350 fanatiska hemmasupportrar vanns matchen med klara 33-27 efter en prickfri insats i försvars- och målvaktsspelet och där skyttet höll hög division 2 klass. Gästernas målvakt Emil Persson har aldrig sett så mänsklig ut förut. Viktigt också för självförtroende att känna att man kunde mäta sig med de allra bästa på ett bra sätt i denna serie trots att man var nykomlingar. Järnvägen också ett av få lag i serien som i två matcher av två fått stopp på Nyköpings målkung Olle Ivarsson-Hamberg. Hallstahammar borta väntade nu. Det är aldrig lätt att komma till Nibblehallen. Men med understöd av en trumma på läktaren som retade gallfeber på Hallstahammars publik så genomförde Järnvägen matchen enligt plan till punkt och pricka och vann med något i stil med 30-21, 9 bollar upp var det i alla fall och det syntes att det skilde en hel del poäng i tabellen lagen emellan. Två raka, riktigt starka prestationer som gav mersmak. Miffe städades också av här någonstans med klara 37-17 hemma. Vi minns där framför allt Daniel Hallins inhopp i målet i andra där han svarade för flera högklassiga räddningar. Sen var det upplagt att visa eRPing att bortamatchen var ett snedsteg i arbetet, i alla fall att man kunde väldigt mycket bättre. Och så blev det också, bitvis. Man spelade riktigt bra i en tuff och tät drabbning och ledde med tre mål när mindre än tio minuter återstod. Men så var det som att Norrköping borta och de sista tio där spelades på replay. eRPing malde lugnt och metodiskt ner Järnvägen och lyckades till sist vinna med ett mål. Glädjen efter den vändningen gick inte att ta miste på heller. De hade ju satt sig i förarsätet vad gäller tredjeplatsen i serien. Dock skall det här sägas att Järnvägen skapade lägen för att stänga matchen men att man inte riktigt orkade fullfölja med rätt portion av koncentration i avsluten. Så väntade då derbyt på hemmaplan, revanschen. I alla fall var det vad man hoppades på efter debaclet under hösten. Och som tur var så visade spelarna denna lördag att det aldrig var något snack om vilka som är näst bäst i handboll efter LIF Lindesberg i länet. 6–1 ganska omgående blev till slut solklara 30-22 efter en stabil insats inför närmare 400 personer i Alléhallen. En revansch så skön att den förtjänar att få en egen spelfilm på landets biografer uppkallad efter sig. Nåväl, kanske inte riktigt men nästan. Och nu väntade en sjukt viktig match borta mot Skogås HK. Där sov vi första 10 i försvarsspelet. Kovacevic hade lekstuga. Och för första gången denna säsong så hörde man Gustaf Öster ryta till, så även Matte Kvarnis! Då är det inte bra. Ändå lyckades man vända på steken och leda med 17-15 i halvtid och känslan då var att man hade detta i sin linda. Skogås såg slitna ut. Där hade man dock fel. Lamt, ointresserat, fegt och bitvis chockerande dåligt i andra. Ingen som var beredd att offra en tand eller två och individuellt man-man spel framåt. Ändå var man med länge i andra och hade oavgjort, helt otroligt med tanke på hur det såg ut på planen. Till slut gick det dock inte. Det dåliga spelet över tid straffades och Skogås vann till slut rättvist med 32-28. Den dåliga trenden höll i sig när man bara lyckades få oavgjort hemma mot GP i matchen därefter. Tuffa träningsveckor på det med lite folk och resultatet kanske inte var så förvånande, dock ingen ursäkt, det var helt enkelt inte tillräckligt bra genomförda matcher här gånger två och besvikelsen över insatserna var stor hos många. Vad hände?! Tur då att man fick avslut seriespelet snyggt med en mirakelmatch i Lindesberg där man säkrade fjärdeplatsen för egen hand och vann med 31-28 efter underläge 11-17 i halvtid. Hade känts så där att ge bort fjärdeplatsen i sista omgången till Skogås. Men det var nära att den dåliga trenden från de senaste matcherna höll i sig. Den fick dock ett skönt avslut i och med första trettio minuternas slut uppe i Lindesberg, tack för det! Som helhet en mycket väl genomförd säsong för att vara nykomlingar. Sätter man placeringen i proportion till antalet genomförda träningspass blir den än starkare, men det är väl ett tecken på att man också har en homogen grupp att jobba med där kvaliteten i handbollsspelandet är stark i grunden. Årets mål: Humlans Jordan dunk på doktorns förstafaskontring mot LIF Blå borta. Spliträddning av målvakten där Humlan blev fyra meter lång på returen och såg ut att sikta mot himlen. Vilken jävla rebound och vilket mål sen! Årets supportar: DJ med päron. Vilket stöd, fantastiskt! Hatten av! Årets mest oväntade: Tomas Dunders comeback med två minuter utan att ha varit inne på planen borta mot Nyköping. Hans senaste matcher i Järnvägen har antigen slutat med utvisning eller klippt korsband. Årets individuella prestation: Okänd spelare satte sex av sex och slapp straff på kontringsövning under andra halvan av säsongen, inte illa! Årets bästa kaffebröd: Butterkakan i samband med GP hemma, svårslaget! Årets Järnvägare: Gustaf Öster. Med motiveringen att hans betydelse för laget är som en kärnreaktor på Oskarshamn. Del 1 finner ni här: Del 1 av sammanfattningen A-lag Herrar 26 mar 2018 0kommentarer

  • Sammanfattning av vår säsong i H2Ö Del 1

    Seriespelet avslutades som det inleddes, med seger mot LIF Blå. Dock i två vitt skilda matcher med helt olika ansikten. I premiären fick vi se ett på pappret riktigt starkt LIF Blå effektivt malas ned av den gulsvarta premiärmaskinen i återkomsten i division 2. I den avslutande omgången fick vi se ett förstärkt LIF Blå med gamla lirare som Jeppsson och Gerlström kriga för sin existens som de hade i sin hand efter en halvlek när Järnvägen bestämde sig för att börja spela handboll på en nivå värdigt ett lag tränat av Tomas Dunder. Och då var det roliga slut för LIF. Järnvägen gjorde 20 – 11 i andra halvlek och vann med 31 – 28 och därmed skickade man ner LIF Blå i division 3 samtidigt som man avslutade seriespelet snyggt efter en lite tyngre period strax där innan. Säsongsinledningen var stark med tre raka segrar. Efter GP borta där bröderna Heikkinen fällde avgörandet i en tuff och tät match så vann man en om möjligt ännu tuffare match hemma mot Skogås som man kom att följas åt med under säsongen i tabelltoppen. 33-32 med matchens sista skott av Emil Karlsson efter att Skogås hämtat upp 27-32 till oavgjort. Men gulsvart fick sista ordet där och en smakstart på serien med tre raka segrar. Därefter kom säsongens första svacka, en svacka som nog var nyttig sett ur ett helhetsperspektiv för det blev en viktig väckarklocka för laget. Förlusten borta mot Örebro med 18-20 efter att ha haft totalt kontroll och ledningen med 14-10 en bit in i andra halvlek var hemsk. Den kollaps vi fick se där var den jobbigaste man upplevt på mycket länge. Och att bara göra 18 mål, undermåligt. Samtidigt som ÖSK träffade dagen så vek Järnvägen ned sig, tyvärr. Och det fortsatte illa med att man satt kvar i bussen borta mot eRPing. Underläge 1-10 direkt och matchen var körd även ifall man ryckte upp sig något i andra, torsk med klara 22-31. Lite bättre men absolut inte bra vart det hemma mot Cliff, torsk med 11, mot ett Cliff lag som på pappret var det bästa lag Järnvägen mött på säkert 10-12 år hemma i Alléhallen. Laget stod helt utan chans och det var framför allt sättet att straffa motståndet på som imponerade hos Cliff. Sex matcher spelade och 3-3, tre raka följt av samma siffror åt andra hållet. Det svänger om Gulsvart tänker ni då…laget tänkte annorlunda och kom tillbaka starkare än någonsin. För av bara farten gjorde man fem riktigt starka insatser som avslut på höstsäsongen av division 2 Östra. Processen gjordes relativt kort med Miffe, Hallstahammar, Norrköping och Ljungsbro där matcherna mot Norrköping och Ljungsbro får betraktas som de allra starkaste av insatserna. Men det vi minns mest är givetvis hur ett skade- och sjukdomsdrabbat Järnvägen en fredagskväll i december begav sig till Nyköping för ett omöjligt uppdrag eller?! Med endast tre avbytare och utan mittsexa, hur skulle man ha en chans mot storfavoriten Nyköping på deras hemmaplan? Tack för kaffet säger vi som vann läktarmatchen likväl som den på planen till stor del. 21-21 efter säsongens kanske roligaste match och absolut skönaste poäng. Vilken heroisk insats vi säger det åter igen, handboll spelas i 60 minuter oavsett motstånd på seniornivå, det tål att tryckas på! Här var alla hjältar men vi minns kanske framför allt Björkmans fem raka mål i slutet av matchen och Gustaf Östers målvaktsspel. Frågan är vad som hade hänt med full matchtrupp?! Vårsäsongen tog vid den 6 januari med hemmamatch mot Ljungsbro. Ett Ljungsbro som är bättre än vad många kanske tror. Rutin i massor vilket de visade i Hallsberg. Att slå Ljungsbro borta med 8 mål under hösten är oerhört starkt gjort! Här vart det match ända in på målsnöret och Ljungsbros taktik höll så när på att ge utdelning men gulsvart vände sista 10 och tog två sköna poäng i en mycket tuff match över 60 minuter, 26-24 slutade den drabbningen. Därefter på nytt en tuff match borta mot Norrköping som tyvärr slutade med en uddamålsförlust efter att man inte orkat stänga matchen i slutskedet när Norrköping pumpade på i 60 minuter. Man får säga vad man vill om saken, vi ledde med 24 – 21 och förlorar med 25-24. Allt inom loppet av sex ynka minuter, men handboll spelas i 60 och Norrköping hade mera krut i benen denna söndag samtidigt som avsaknaden av försvarsgeneral Björhed var kännbar på mer än ett sätt denna match. Del 2 finner ni här: Del 2 i sammanfattningen A-lag Herrar 26 mar 2018 0kommentarer
  • Visa fler nyheter