Kaffe, kaka, 3e raka!

Bortaplan, 3 på bänk, torsdagskväll (läs torsdagsnatt) - Tuffa förutsättningar. Och en match som levde hela vägen in i kaklet, kämparglöd, vilja, handbollsglädje.

Första halvlek var jämn, tät och intensiv. Lagen följdes åt mål för mål och när halvtidssignalen ljöd stod det 14–14 på tavlan – helt rättvist. Kamp, fysik och disciplin präglade spelet.

Försvaret var en av nycklarna matchen igenom, med smart variation och fin disciplin. Endast en utvisning på hela matchen – och den var av det mer kreativa slaget. Efter ett mål lyckades Isabelle få bollen rakt i ryggen i mittcirkeln och fick ta två minuter för… ja, eftertanke. Klantigt? Absolut. Men i övrigt var försvarsspelet klockrent.

I början av andra halvlek kom dock dippen. Anfallsspelet blev stundtals statiskt, tempot sjönk och de tekniska felen smög sig in. Det blev lite för svårt, lite för stressat – och hemmalaget försökte ta kommandot.

Då kom timeouten.

Och det var som att trycka på en knapp. Strukturen satt igen, lugnet återvände, energin och glädjen kom tillbaka – och besluten blev klokare. Från stressat till kontrollerat på bara några minuter.

Lynnia kom igång ordentligt i andra halvlek och stod för flera riktigt fina räddningar när det behövdes som mest. Hon klev dessutom fram och knep en straff – en aktion som gav laget extra energi och satte tonen för avslutningen. En insats som betydde mycket när matchen skulle avgöras.

Straffarna? Iskallt. 100 procent. Alla sattes av vår stjärnvärvning Carro – kliniskt och utan pardon.

Matchen bjöd också på dramatik. Carro stod för en rugbytackling som fick publiken att tappa hakan – kraft, vilja och kompromisslös inställning. Och Andrea fick ett mål bortdömt som fick hela bänken att muttra om att VAR kanske borde införas även i division 4.

Men i slutminuterna var det vi som visade mest kämparglöd. Med endast 3 på bänken visade vi verkligen på vilja denna sena torsdagskväll.

Slutsignal. 23–25.

Bortaseger. Karaktärsseger. Coachseger.

/Julia & Jonnie

Andrea Radic Mitt 9