Tack för allt, Simon!

Tack för allt, Simon! I alla lag finns det någon som får allt att fungera. Någon som gör jobbet bakom kulisserna, som aldrig ber om någonting tillbaka, men som förtjänar allt beröm i världen. För oss har den personen varit du, Simon. Du kom in inför säsongen och blev direkt en självklar del av laget. Inte bara som lagledare, utan som en i gänget. Från första stund tog du plats, inte genom ord, utan genom handling. Alltid först på plats. Alltid sist därifrån. Alltid redo att göra det som behövdes, oavsett vad det var. Och det är just det som gör det så svårt att beskriva vad du faktiskt har gjort. För du har gjort allt. Det praktiska runt laget, det som måste funka varje dag, men också allt det där som inte syns. Det som bygger en grupp. Det som skapar trygghet. Det som får ett lag att kännas som något mer än bara ett lag. Du har fått oss att känna oss som proffs, men ännu viktigare, du har fått oss att känna oss som en familj. För det handlar inte bara om allt du har gjort, utan om vem du är. En person som alltid ställer upp. Som bryr sig på riktigt. Som säger ifrån när det behövs och står upp för laget i alla lägen. En sådan som alla vill ha i sin närhet. Du har varit en trygg punkt, en självklar röst och en stor anledning till att det här laget är vad det är idag. Någon man skrattar med, pratar med och delar både motgångar och framgångar med. Så tack, Simon. För alla timmar du lagt ner. För allt slit. För allt engagemang. Men framför allt, tack för dig. Du kommer inte bara vara saknad, du kommer vara svår att ersätta. Vi önskar dig all lycka i det som väntar. Tack för allt, Simon. Herr 0kommentarer

Välkommen, Kalle!

Välkommen, Kalle! Till kommande säsong står det klart att Enköpingsfostrade Kalle Larsson återigen kommer att bära den röda tröjan. Efter några säsonger i Västerås-Irsta HF väljer han nu att vända hem till Enköping. Kalle är en mycket spelskicklig och smart linjespelare som kommer att bli ett viktigt tillskott i vårt anfallsspel. Med sin fina spelförståelse, starka närvaro på linjen och förmåga att sätta sina lägen kommer han att utgöra ett ständigt hot för motståndarna. Utöver sina offensiva kvaliteter är Kalle också en riktig lagspelare, en krigare som alltid ger allt, i såväl anfalls som försvarsspel. Vi ser med stor glädje fram emot att återigen få se Kalle i Enköpingströjan. Välkommen hem till Enköpings HF, Kalle! Herr 0kommentarer

Sammanfattning av säsongen

Det började som en saga. Efter en säsong där allt föll på plats stod vi till slut där som segrare i division 1. Men det var inte bara vi som lag som vann, det var en hel stad. Enköping levde och andades handboll, och förväntningarna inför Allsvenskan var enorma. Det kändes som att allt var möjligt. Med nyförvärv, en lång försäsong och en stark tro på det vi byggt upp gick vi in i säsongen redo att ta nästa steg. Och även om resultaten inte gick vår väg från start, så var känslan länge att vi var där. Vi stod upp, vi utmanade, vi var nära. Match efter match. Samtidigt fylldes Idrottshuset till bristningsgränsen, köerna var långa och stödet från läktarna hjälpte oss framåt. Men marginalerna var inte på vår sida. Vi föll, gång på gång, precis på målsnöret. Och det som först kändes som tillfälligheter började sakta bli ett mönster. Förlusterna staplades på varandra och inför bortamatchen mot Vinslöv stod vi fortfarande på noll poäng. Det var en match som kändes avgörande, en chans att bryta trenden och få andrum. Men trots en jämn kamp föll vi ännu en gång. Och där någonstans förändrades något. Hoppet som tidigare känts självklart började svikta. När halva säsongen var spelad hade verkligheten hunnit i kapp oss. Den andra halvan blev en prövning, inte bara sportsligt, utan mentalt. Stämningen i omklädningsrummet förändrades. Samtalen blev färre, tystnaden längre. Läktarna, som en gång varit ett kokande hav av människor, började glesna. Uppmärksamheten utifrån avtog, och handbollsfebern i Enköping svalnade. Men vi slutade aldrig. Vi fortsatte att dyka upp, dag efter dag. Fortsatte träna, fortsatte kämpa, fortsatte pressa oss själva, även när det gjorde som mest ont. Match efter match slutade med samma resultat. Noll poäng. Och till slut började det kännas som att allt vi gjorde definierades av det, som att vi bar en etikett vi aldrig bett om. Förlorare. All tid vi lagt ner. Alla träningar. Alla löpsteg. Alla uppoffringar. Och ändå stod vi där, utan utdelning. Men så kom sista matchen. Hemma mot Skånela. En match där tabellen redan hade sagt sitt, men där något annat fortfarande stod på spel. Och kanske var det just därför något släppte. För i den matchen hittade vi tillbaka. Till glädjen. Till energin. Till varför vi började spela handboll från första början. Spelet lossnade, rörelserna satt, och det fanns en lätthet som vi inte känt på länge. Det syntes, inte bara för oss, utan också för de som var där och tittade. För första gången på länge såg det ut som att vi verkligen tyckte om att spela igen. Och kanske är det just där, i den känslan, som den här säsongens sanna berättelse finns. För tabellen visar inte allt. Den visar inte hur vi fortsatte när det var som tyngst. Hur vi drev varandra framåt i det tysta. Hur vi höll ihop, även när allt runt omkring började falla isär. Den visar inte hur ett omklädningsrum förändras. Hur en stad sakta går från eufori till tystnad. Hur mycket som krävs för att fortsätta, när man inte får något tillbaka. Men vi vet. Och nu står vi här. Inför en ny säsong. Tillbaka i division 1. Inte där vi trodde att vi skulle vara, men kanske precis där vi behöver börja om. Mycket har förändrats. Spelare har lämnat. Nya spelare har kommit. Läktarna har tunnats ut. Engagemanget har svalnat. Men allt är inte borta. För i motgång föds något annat. En vilja att resa sig. En hunger att bevisa. En drivkraft att bygga upp något på nytt. Och nu har vi chansen. Att tända gnistan igen. Att fylla Idrottshuset. Att skapa något som inte bara liknar det som var, utan överträffar det. För det här är inte slutet. Det är början på nästa kapitel. Och oavsett vad som väntar… Vi bär alltid rött med stolthet. Herr 2kommentarer

Tack för allt Anton!

Tack för allt, Anton! För tre år sedan klev Anton in i vår verksamhet som tränare för U-laget. Redan från första stund blev det tydligt att han besatt något alldeles extra, en sällsynt känsla för detaljer, ett öga för utveckling och en förmåga att se varje individ. Han nöjde sig aldrig med det som redan fungerade, utan drev ständigt laget och spelarna framåt. Det dröjde inte länge innan även föreningen fick upp ögonen för hans kvaliteter. Efter bara ett år i U-laget tog han klivet upp som huvudtränare för A-laget inför säsongen 24/25. Det som följde var inget annat än ett minnesvärt och historiskt år. Under Antons ledarskap växte laget, inte bara i prestation utan också i sammanhållning. Gruppen blev starkare, mer sammansvetsad och fylld av en tro på det vi gjorde tillsammans. Säsongen kulminerade i något som kommer leva kvar länge i föreningens historia, uppflyttningen till Allsvenskan. Det går att prata om skickliga spelare, om starka prestationer på planen och om en orubblig vilja att vinna. Men det går inte att berätta historien om den här framgången utan att lyfta fram Anton. För utan honom hade det inte varit möjligt. Hans sätt att utveckla både laget och individerna har varit avgörande. Men det som verkligen särskiljer Anton är det han byggde vid sidan av planen. I omklädningsrummet skapade han en miljö präglad av trygghet, glädje och gemenskap. Han formade inte bara ett lag, han skapade ett riktigt kompisgäng. Det är något som få tränare lyckas med, och något som kommer leva kvar långt efter att han nu går vidare. Här kommer några ord från Viktor Berg Von Linde om Antons tid i föreningen: ”Jag hade Anton som huvudtränare mitt sista år, som också skulle bli mitt bästa år i och med avancemanget till Allsvenskan. Jag upplevde själv att Anton litade på truppen och gav många förtroende, både i enskilda matcher, och över hela säsongen. Han balanserande det där väldigt bra. Sen när det verkligen brann till kunde han visa prov på finfin fingerspitzengefühl. Det skulle förvåna mig oerhört om han inte fortsätter coacha elitlag i många år framöver. Men framför allt önskar jag honom all lycka med sin gubbtrio och Linnea där hemma.” Nu är det dags att säga tack. Tack för all tid och energi du har lagt ner. Tack för alla skratt och minnen vi fått dela. Tack för allt du har lärt oss, både som spelare och människor. Tack för alla de gånger vi fick spela fotboll när Arsenal eller VSK hade vunnit. Men framför allt ett stort, varmt och innerligt tack för dessa tre år. Du kommer vara saknad, både på och utanför planen. Vi önskar dig ett stort lycka till i ditt nya uppdrag i Västerås-Irsta. De får inte bara en skicklig tränare, utan också en fantastisk ledare och människa. Tack för allt, Anton! Herr 0kommentarer

Tack för allt, Elliott!

Tack för allt, Elliott! Under många år har Elliott varit en självklar och ovärderlig del av både föreningen och laget. Som en äkta EHF:are, uppvuxen i klubben, har han burit med sig en stolthet och ett ansvar som märkts i allt han gjort. Oavsett om det varit på planen eller i omklädningsrummet har han haft en naturlig ledarroll, en sådan som inte behöver en titel för att märkas. Med sin trygghet, sitt lugn och sin kunskap har han varit någon man alltid kunnat luta sig mot, samtidigt som han spridit glädje och energi till alla runt omkring sig. På handbollsplanen har dessa egenskaper verkligen kommit till sin rätt. Elliott har varit en försvarsgeneral av högsta klass, en spelare som aldrig viker ner sig och som med sitt spelsinne alltid ligger steget före. För motståndarna har det varit en mardröm att försöka ta sig förbi. Med sin fysik, sin tajming och sin kompromisslösa inställning har han gång på gång satt stopp för anfall, ofta med en tyngd som känts långt efter matchens slut. Men han har inte bara varit en klippa bakåt. Framåt har han bjudit på avslut som få kan mäta sig med. När Elliott bestämmer sig finns det ingen tvekan, då smäller det. Skotten är hårda, precisa och respektingivande, och det är inte många som står kvar i vägen när bollen lämnar hans hand. Nu väntar ett nytt kapitel i livet och handbollen får kliva åt sidan, åtminstone för stunden. Det lämnar ett tomrum efter sig. Ett tomrum i omklädningsrummet, på planen och i hela föreningen. För spelare som Elliott växer inte på träd, och det är svårt att ersätta både det han gör och den han är. Vi vill önska dig all lycka i det som kommer härnäst. Och skulle suget efter handboll någon gång hitta tillbaka, då ska du veta att dörren alltid står öppen. Men framför allt, tack. Tack för åren, för insatserna, för skratten och för allt du bidragit med. Du har satt avtryck som inte försvinner. Tack för allt, Elliott Herr 0kommentarer

Visa fler nyheter