Tack för allt, Hampus!

Eftersom det är jag som har skött herrlagets sociala medier under de senaste åren, så känns det också rätt att jag får skriva de här orden själv.
Alla bra berättelser har ett slut. Vissa lyckliga, andra mindre vackra. Tyvärr blev inte min historia det slut jag alltid drömt om.
2007 började jag spela handboll efter att några i klassen hade tjatat om hur roligt det var. Och de hade rätt. De brukade oftast ha rätt.
Jag var en speciell liten grabb, lite knubbig, lite annorlunda, och hade redan hunnit testa nästan varje sport som fanns i den här staden utan att riktigt känna att jag hittat hem. Men så kom handbollen. Och ganska snabbt tog den en större plats i mitt hjärta än jag någonsin hade kunnat ana.
I ungdomsåren var jag aldrig den som stack ut mest. Jag var mest den där knubbiga killen som ställde sig i mål för att slippa springa. Men med tiden förändrades något. Den där killen blev lite mindre knubbig, började acceptera löpningen och upptäckte att han faktiskt var rätt bra på det här med handboll. Handbollen blev inte längre bara något jag gjorde. Den blev en del av vem jag var.
Vi gick från att vara nöjda över att inte komma sist i serien till att faktiskt vinna den. En resa som få trodde var möjlig, förutom våra tränare, Mathias Eriksson och min pappa Peter Wallin. Utan dem hade jag aldrig fått uppleva allt det här. De trodde på oss långt innan någon annan gjorde det.
Vi tog oss som första Enköpingslag till steg 5 i USM och stod där till slut med en bronsmedalj runt halsen. Det var enormt, både för oss och för föreningen. Men trots det fanns en märklig känsla kvar inom oss.
”Vi skulle ju vinna det här.”
Sedan kom Norden Cup-bronset. Ett silver i Partille Cup. Fantastiska prestationer egentligen. Sådana minnen man borde vara helt lycklig över. Men ändå låg samma känsla kvar där inne.
”Vi skulle ju vinna det här.”
Några år senare tog jag steget upp i A-laget som förstaårssenior. Två år tidigare hade nästan hela A-truppen lämnat, och plötsligt stod vi där med ett lag fullt av unga spelare som ingen riktigt trodde på. Ändå lyckades vi ta oss upp till Division 1 redan första året.
Säsongen i Division 1 skulle bli tuff, trodde vi. Och det var den. Men när säsongen var över stod vi där på en tredjeplats och skulle få kvala till Allsvenskan. Något som ingen trodde var möjligt. Men precis då kom pandemin, och kvalet blev aldrig av.
Och ännu en gång stod man där med samma känsla.
”Vi skulle ju vinna det här.”
Det var nog där allting började formas på riktigt. Den där besattheten av att alltid vilja mer. Att aldrig vara nöjd. Att alltid tro att nästa steg var möjligt. Inte bara vi själva trodde på det, hela staden började göra det. Vi byggde år efter år upp ett lag som ständigt blev bättre. Ett lag som alltid ville framåt.
Vi blev ett topplag i Division 1. Men varje vår slutade ändå på samma sätt, med en tomhet och en besvikelse över att det inte räckte hela vägen.
Tills det faktiskt gjorde det.
Till slut vann vi Division 1. Till slut tog vi oss upp till Allsvenskan. Den där drömmen som vi jagat i så många år blev verklighet. Och än idag är det det största jag fått uppleva och något jag kommer bära med mig resten av livet. Den känslan går inte att beskriva.
Men någonstans under den där historiska resan började något förändras.
Pressen blev tyngre. Glädjen försvann lite i taget. Och plötsligt var vi inte längre laget som överraskade alla. Vi blev laget som förlorade. Laget som kallades Allsvenskans sämsta lag genom tiderna.
Och det gjorde ont.
Man märkte att vi inte var ensamma om att känna det heller. Tidningarna slutade skriva. Publiken blev glesare. Snacket om handboll i staden tystnade. Allt det vi kämpat för under så många år kändes plötsligt väldigt långt borta.
Det tär på en människa.
Det var aldrig meningen att det skulle sluta så här.
När vi åkte ur Allsvenskan trodde jag att vi skulle göra allt för att ta oss tillbaka direkt. Jag ville satsa ännu hårdare. Lägga ännu mer tid. Ge ännu mer av mig själv. För min dröm fick inte sluta där. Jag vägrade acceptera att resan var över innan vi blivit det där stabila allsvenska laget som jag alltid trott att vi kunde bli.
Men där någonstans kom verkligheten i kapp.
Spelare lämnade. Ambitionerna förändrades. Drömmarna blev mindre och målen sänktes, bit för bit. Och det gjorde ont på ett sätt som är svårt att beskriva.
För när man har ägnat nästan tjugo år av sitt liv åt någonting, när man offrat tid, energi och delar av sig själv som man egentligen inte haft råd att ge bort, och när man till slut känner att drömmen man burit på kanske aldrig kommer bli verklighet, då slocknar något inom en.
Handbollen har aldrig bara varit en sport för mig. Den har varit min identitet.
Och när man tappar gnistan för det man älskar mest, då tappar man ibland också bort sig själv lite på vägen.
Tyvärr så är det där vi står idag.
Bland vissa utav mina vänner har jag länge kallats ”Handbolls-Hampus”.
Men nu känner jag att jag behöver ta en paus från honom ett tag, för att försöka förstå vem bara ”Hampus” är.
Och någonstans där tar min saga slut.
Tack till alla som genom åren har engagerat sig i den här föreningen. Till alla föräldrar som sålt Newbody, stått i kiosker, kört till matcher. Till alla i arrangörsgruppen som gjort att våra hemmamatcher blivit välkända i handbolls-Sverige. Till alla ledare som ständigt utvecklar framtida handbollsstjärnor och alla som någon gång engagerat sig på något sätt i den här föreningen. Föreningar byggs inte av spelare, de byggs av människor.
Men sedan finns det en person som förtjänar ett alldeles extra stort tack.
Min pappa, Peter Wallin.
Tack för all tid du lagt ner på mig, på laget och på hela föreningen. Tack för att du alltid hjälpt mig, även när du egentligen inte visste vad du höll på med i början. Tack för att du stått ut med mitt gnäll, mina besvikelser och mina drömmar genom alla dessa år. Men framför allt, tack för att du alltid trott på mig, även när jag själv tvivlat.
Så tack.
Tack till alla er för dessa år.
Även om min egen dröm inte blev precis som jag hade tänkt mig, så hoppas jag innerligt att framtidens handbollsspelare i den här föreningen får uppleva sina drömmar fullt ut.
Nu lämnar jag den här föreningen med en enorm stolthet.
Med ett hjärta fyllt av minnen, kärlek, tacksamhet och sorg.
Det här har aldrig bara varit handboll för mig.
Det har varit mitt liv.
Och kanske är det därför det gör så ont att säga hej då.
Vi ses igen. I hallen, på läktaren eller någon annanstans längs vägen.
Tack för allt.
Vi bär rött med stolthet.

Allt gott,
Hampus Wallin