Matchreferat: HK Torslanda hemma

Det här var en sådan kväll man helst vill spola tillbaka, men som ändå måste berättas. Hemmamatch mot HK Torslanda slutade i förlust, 26–36, efter 8–19 i halvtid. Siffror som svider, och som tyvärr speglar matchbilden alldeles för väl.

Första halvlek var, utan att överdriva, bedrövlig. Efter 15 minuter stod det 3–11. Tre mål. På en kvart. Åtta mål på en hel halvlek. Det är svårt att ens hitta orden. Jag vill egentligen inte se statistiken över tekniska fel och märkliga aktioner, för känslan från sidan var nog tydlig nog. Det såg stundtals ut som ett gäng kossor på grönbete – utan riktning, utan skärpa och utan beslutsamhet. Hur det kunde bli så här är nästan omöjligt att förklara.

Vi försökte väcka laget genom att byta runt – varenda spelare fick chansen. Men det var som att ingen riktigt ville ta jobbet. Ingen klev fram när det behövdes som mest. Det är tungt att se från bänken.

I halvtid var snacket rejält. Nu måste något ändras. Killarna själva sa att de skämdes, och det förstår jag. Det gjorde ont att höra, men samtidigt fanns det något ärligt och viktigt där.

Andra halvlek blev åtminstone bättre. Inte bra, inte tillräckligt – men bättre. Vi höjde oss, fick mer fart och visade i perioder att vi faktiskt kan spela handboll. Det kändes skönt, även om det inte gav några poäng med oss den här gången.

Matchens lirare gick helt rättvist till Ludwig Isegren, som stod för fyra mål och tog ansvar när mycket annat hackade. Joel ska också nämnas – han jobbade och slet kopiöst i försvaret, brottades med i princip hela motståndarlaget och fick alldeles för lite hjälp av sina kollegor där bak. Våra målvakter stod för flera räddningar, men när vi inte får igång anfallsspelet spelar det tyvärr ingen roll i längden.

Nu väntar ett litet uppehåll från matchandet. Vi fortsätter träna och laddar inför Vinslöv borta – ett lag som, precis som vi, bara har inkasserat förluster hittills. Det säger en del om var vi befinner oss.

Det här har varit en tung första del av säsongen. Men någonstans, mitt i allt det uppgivna, finns ändå en tro på att det kan vända. Det kräver mer arbete, mer ansvar och mer vilja – från alla. Frågan är inte om vi kan spela bättre. Frågan är när vi bestämmer oss för att göra det.

Simon Axelsson Lagledare