Matchreferat: IFK Ystad hemma

En onsdag kväll i vår egen hall, fylld av förhoppningar, förväntningar och den där gnagande känslan av att nu kanske det är vår tur. IFK Ystad stod för motståndet, och med tanke på hur det såg ut senast vi möttes – den där otroliga plumpen som fortfarande svider lite extra – var revanschlusten större än på länge.

Och inledningsvis såg det faktiskt ut som att vi skulle få den. Första halvlek blev ett kvitto på att vi kan, att vi vill, och att det finns något där att bygga på. Vi höll dem inom räckhåll hela vägen, halvtid 14–17, och känslan var pigg, hungrig. Försvaret var solitt nästan hela matchen, men framför allt i första där vi lyckades störa dem som vi planerat. Pressen, duellerna, kommunikationen – allt satt betydligt bättre än i tidigare matcher.

Framåt vågade vi ta avslut som vi ibland tvekar på. Vi sköt, vi sprang, vi tog ansvar. Samuel Dahlin tog ledarrollen redan från start och dundrade in sex mål totalt – flest i första halvlek – och gjorde sin kanske mest mogna match för säsongen. Han bar laget i perioder, tog initiativ, och visade att han tar steg åt rätt håll trots den tunga perioden. Efter matchen sa han till Enköpings-Posten:

“Poäng skulle betyda så mycket för oss just nu.”

Och det är svårt att inte känna varje ord där. För det skulle verkligen det.

Gustav Borén stod för en gedigen insats och blev rättvist utsedd till matchens lirare. Fyra mål framåt, stenhårt jobb bakåt.

Men så kom andra halvlek. Och det som inte får hända… händer. Igen. Några minuter där vi tappar rytmen fullständigt och plötsligt står det 17–24. Det går fort, alldeles för fort. Det ser ut som att all energi rinner ur oss. Framåt saknas både tempo och mod, vi får inga räddningar med oss, och Ystad får alldeles för lätta mål. Försvaret fortsätter ändå göra ett stort jobb, men när vi inte får något att stämma framåt blir det omöjligt att hålla ihop helheten. Slutresultatet skrivs till 23–32.

Och jag ska vara helt ärlig: jag vet verkligen inte vad jag ska säga längre. Det börjar bli en märklig blandning av frustration, uppgivenhet och ändå en vilja att fortsätta försöka. Vi har 13 raka förluster nu. 13. Det tär på spelare, ledare och inte minst på den publik som fortsätter stötta oss och hoppas att vi snart ska få ta våra allra första två poäng i Allsvenskan. De förtjänar så mycket mer än det här.

Men samtidigt… vad gör man? Vi får resa oss igen. Vi får göra det enda man kan göra i idrott när allt känns tungt: fortsätta komma tillbaka, fortsätta försöka, fortsätta tro på att det vänder någon gång.

Och vi behöver inte vänta länge på chansen att visa det. Redan om tre dagar står vi här igen, hemma i vår hall, mot HK Torslanda. En ny kväll, en ny möjlighet. Kanske är det då vi äntligen får känna hur det är att knyta näven efteråt – tillsammans.

Simon Axelsson Lagledare