Två fantastiska dagar! (del 2)

Vi stannade till vid en butik och jag bestämde mig för att vänta utanför. När jag stod och fumlade med min telefon kommer en helt främmande äldre kvinna och sitt barnbarn fram och säger lite tyst Hejja Roosters och lycka till i morgon. Jag tror jag fick fram ett tack men jag är inte säker. Det finns mycket man inte glömmer här i livet. Det här tillfället var just ett sådant! Första etappen av denna fantastiska resa var nästan över och jag hade fått lära känna både Julia och Anna en hel del och fått höra deras berättelser. När jag väl satte mig ner på tåget hem så var den där känslan i magen betydligt bättre. Jag fick möjligheten att möta upp min vänn och förbereda mig på bästa sätt och efter en fantastisk middag så var det bara att packa och hoppa i säng. Så var då dagen D äntligen här. 27e Februari och allt började med en fyra timmars tågresa ner till Göteborg. Jag har åkt ner till Tjeckien med tåg en gång. Och det var betydligt mycket lättare än denna fyra timmars resa ner till Göteborg. Vid varje stopp ville jag springa ut och hoppa på nästa tåg tillbaka till Västerås. Det var verkligen jobbigt. Men vi kom fram och vi behövde inte leta länge efter vårt hotell. Riktigt fantastiskt fint och fräscht! Det blev en hel del presentationer och en välkomstmiddag som slank ner konstigt nog. Sen hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta taxin ut till Bingolottos studio. Dom där timmarna spenderade jag med att springa runt på stan för att hitta en deo och att försöka knyta den perfekta slipsknuten (45 min höll jag på!) Och sen fick vi springa ner till lobbyn för att möta upp alla andra. Jag hade fått på mig allt. Borstat mina tänder, sköljt min mun, parfymerat, och fixat mitt hår. Allt var perfekt. Tyckte jag ialf. När vi hoppa in i taxin så visade det sig att jag fick platsen bredvid Rosengårds egen Dallas (boxningstränaren & Annas mentor och tränare). Jag tror jag fick fram något ord men inte var det mycket. När vi väl anläde till Bingolottos studio fick vi oss en rundtur och när vi stod och såg dumma ut så vandrar en levande legend förbi. Leif "Loket" Olsson passerade och alla tystnade som om det vore "king Kenny" himself. Min första tanke var, jaha då var det dags igen. Jag hade spenderat dom närmaste dagarna tillsammans med det ena bekanta tv-ansiktet efter det andra. Helt plötsligt blev jag inte längre förvånad. Då vet man att det gått för långt så att säga. Vi hann även med att sitta ner under slutet på repetitionen men kvällen började på riktigt med lite trevligt mingel och skaka hand med en hel del främmande människor. Plötsligt skulle vi nominerade upp på scen och vi fick ta emot plakat och blommor och vi fick även veta att vi alla tre fick ta emot varsitt stipendium. Ingen av oss hade räknat med detta och våra miner förklarade nog detta ganska tydligt. Helt plötsligt blev klockan nästan åtta och det var dags att ta sig in till studion. Jag kände inte för att stå i kö så jag väntade till sist och även till en studio-kvinna kom och släpade fram mig till min plats. Vad som hände sedan har ni kanske sett på tv även det, men jag tänkte förklara lite vad som gick igenom mitt huvud under dom två timmarna vi satt ner och svettades.

Mina tankar : Vi blev uppvärmda av ett gäng "clowner" och helt plötsligt ropades det ut 5, 4, 3, 2 och så vidare. Min enda tanke var att försöka se lugn ut och hålla mitt fixade hår uppe. (Det gick inge vidare p.g.a värmen). Jag satt nästan precis framför scenen och när Marie Serneholt klev upp där med sin klänning så trodde jag nästan att jag dött och kommit till himlen. Det var som om en ängel uppenbarat sig. Men väldigt fort så blev det dags för min kategori och jag kände hur mitt hjärta ville bort från min kropp och jag började skaka något så fruktansvärt. När Peter Jihde berättade att vi alla tre skulle bli ännu mer belönade så tror jag att jag slutade tänka helt. Nu var det bara ren och skär glädje. Men när Therese Sjögran sa mitt namn trodde jag inte riktigt på det men enligt många så var jag snabbt upp och resten minns jag inte så mycket. Filmerna om mig rullades upp och helt plötsligt så var hon där med en hälsning. Pia Sundhage sjöng mitt namn och jag förstod ärligt talat ingenting. Det var som om en dröm eller film eller nej jag vet faktiskt inte. Jag fick till sist sätta mig ner och uppleva resten av kvällen med en enorm form av icketro på att allt detta som just skett. Jag hade så blandade känslor i mitt huvud så det skulle ta en evighet att skriva ner allt.

Kvällen avslutades med lite mingel och en hel del grattis, handskakningar, kort m.m. Men vi fick ta oss tillbaka till hotellet och jag kände personligen att dagen inte var slut så jag och min vän forsatte ut i Göteborgsnatten och roades oss in på småtimmarna. Nästa morgon så var allt tyst och lugnt. Det var en fruktansvärt konstig känsla och större delen av förmiddagen gick åt till att svara på telefonsamtal och sms samt Facebooka tills fingrarna föll av.

Detta var väll egentligen min upplevelse, men jag tänkte avsluta med mina egna tankar och lite annat!

Det har utan tvekan varit dom mest underliga dagar jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Jag har levt i någon form av drömvärld då jag fått träffa kända tv-personligheter, ställt upp på fottografier, stått på scener och svettats, gjort intervjuer och känt mig som en stjärna. För ett tag så tyckte jag att det var precis där jag hör hemma, en känsla som jag skäms över att berätta. Men jag insåg ganska snabbt att min plats inte är framför en kamera utan i vår lilla hall ute i Tillberga bland människorna jag gillar och respekterar mest här i världen. Jag har fått lära känna två fantastiska människor under dessa dagar. Julia Sandqvist från Tranemo och Anna Lindqvist från Malmö. Jag har fått höra deras berättelser och historier och jag skulle mer än allt annat vilja dela den här titeln tillsammans med dom. Vilka fantastiska människor och vilka fantastiska personligheter. Jag är så oerhört lycklig att vi alla belönades lika för det var vi alla verkligen värda. Jag har fått dela den här upplevelsen med min fantastiske vän och jag har fått ett minne för livet!

Sist men inte minst så vill jag tacka. Jag fick ju aldrig möjligheten eller snarare hade förmågan att göra det där uppe på scenen. Så här kommer det.

Jag vill tacka alla mina kollegor i styrelsen. Jag vill tacka Jonas Berglund och Mats Österling samt hela P00 gänget. Jag vill tacka alla ledare och spelare i hela föreningen. Jag vill tacka alla er föräldrar. Jag vill tacka alla er som grattat via telefon, sms & facebook. Från djupet av mitt hjärta, tack för allt, och tack för allt niför vår förening!

Det här var min berättelse om dom två mest fantastiska dagar jag någonsin upplevt. Och jag hoppas att vi i föreningen tillsammans kan skapa många fler!

Än en gång så får ni ursäkta svenskan och saknaden av mellanrum.

Med vänlig hälsning,
Joakim "Sockas" Johansson
Ordf. Tillberga IK Roosters