Från Sollefteå, mot Europa!

25-årige Anton Sundberg fick sin fotbollsfostran i Sollefteå GIF, och har trots sin unga ålder gjort en verklig kometkarriär som tränare. Via Östersunds FK och Dalkurd till Viking Stavanger där han sedan flera år tillbaka arbetar i klubbens akademi, vilket är en av dom största i Norge. GIF Media fick en pratstund med Anton där han berättar om sin fotbollsresa, från Nipvallen till elitarenorna i Skandinavien.

Dina starkaste minnen från uppväxten och spel i Sollefteå GIF?

Jag har några riktigt fina fotbollsminnen ifrån mina år i Sollefteå GIF, där våra två resor med laget på Gothia Cup sticker ut. Det gör också alla timmar jag och mina kompisar spenderade på Nipvallen på sommarlovet med frisparkstävlingar och egenträning. Ett minne från A-laget var när jag var bollkalle i svenska cupen och A-laget spelade match mot Syrianska eller Assyriska (kommer ej ihåg).

Något med Sollefteå du saknar speciellt?

Det jag saknar med Sollefteå är närheten till allt, det finns en charm i att det mesta är inom räckhåll på cykel och den fina naturen runt stan. Dessutom saknar jag ju självklart min familj och de vänner jag fortfarande har där.

Vad är dina styrkor som tränare?

Då skulle jag säga min förmåga att skapa en god prestationskultur tillsammans med både spelarna och mina kollegor i tränarteamet. En kultur där trygghet och goda relationer ligger i botten - för att detta är en absolut förutsättning för att vi ska kunna ställa höga krav på varandra varje träning och match. Då krävs en förståelse för att kraven vi ställer på varandra kommer ifrån en välvilja för att hjälpa varandra att bli bättre och att det inte handlar om att klaga. En kultur där det är okej att göra fel, där man uppmanas att försöka på nytt och att lära sig av sina misstag. Därför börjar jag alltid med att bygga relationer och intressera mig för människan, innan jag börjar med att intressera mig för spelaren eller tränaren.

Något som skiljer att arbeta i en norsk klubb kontra svensk?

Det är absolut några delar som skiljer sig mellan svensk och norsk fotboll. Jag upplever att inslagen av markeringsförsvar är mycket vanligare i Norge både på ungdomsnivå och på seniornivå kontra Sverige där man kanske oftare praktiserar ett mer klassiskt positionsförsvar. Jag upplever också generellt att fotbollen i Sverige går lite långsammare med mer fokus på struktur, medan man i Norge ofta prioriterar intensitet, tempo och omställningar tydligare. Det är delar jag har lagt märke till när vi har varit och spelat internationella matcher med Viking i Sverige, bla. mot AIK, Brommapojkarna och Mjällby.


Vad finns det som du upplever att svensk fotboll kan lära sig av norsk fotboll?
Professionaliseringen av norsk fotboll har kommit betydligt längre än vad svensk har. Det är såklart beroende av resurser, där klubbar i Norge exempelvis får ett betydligt större statligt ekonomiskt stöd än i Sverige, men i Norge är det helt andra förutsättningar för att hålla på med fotboll på heltid som både spelare och tränare. I Norge är det vanligt med 2-3 heltidsanställda i breddklubbar på division 4-2 nivå. Där är ofta både klubbchef, sportchef och någon till anställd. Detta gör ju att du får helt andra förutsättningar för att jobba med utveckling, oavsett om det är av klubben eller av spelare.

GIF Media tackar Anton för pratstunden!