Magnus Jakobsson - Hommage till Silvervallen

Dagens krönikör heter Magnus Jakobsson. En av de stora spelarna i vår historia. Magnus är en poet och skriver så målande så man nästan får tårar i ögonen. Hans rubrik "Hommage" fanns inte med i mitt ordförråd så jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder hyllning eller vördnad och används speciellt av en konstnär för att hylla en annan konstnär. Mycket passande nu när jag vet exakt vad det betyder. Magnus skriver om när Sala FF gick upp i trean med en seger med 7-2 mot Fagersta i sista matchen, visst är det kusligt lika mot när vi gick upp i trean när vi vann med 7-2 mot Arboga i sista matchen. Läs om och njut av Magnus hyllning till Silvervallen Alan Ball blev världsmästare med England samma år som Per Oskarsson visade fillingarna hos farbror Hyland på bästa sändningstid. Alan var en rödhårig, charmant och ettrig humla från Lancashire. Han klappade mig på axeln och log. Blinkade. Han var uppburen manager för ett lag i Engelska ligan. Vi hade ätit en torr köttbit med klotrunt kulpotatis med någorlunda habila haricoverts. Det var en flärdfull bankett på stadshotellet under kristaller och med sedvanliga divalater från landsbygden. Bleka britter blev ryssröda om näsan längs kvällens linje och blicken var ställd åt kors och tvärs. I det skenet är vi alla lika. Det var samma med oss inhemska hjältar med blandat ölsinne. Vi plirade våra ögon i flirt och fylla. Några timmar tidigare hade jag tunnlat två engelsmän i hans Portsmouth där på min älskade vänsterkant. Dom föll inte i god jord. Det gjorde dom sällan. Meriterade Paul Mariner drog några halsbloss innan matchen och aldrig ser man hur mycket tänder som saknas som när engelska fotbollsspelare med sinne för dålig tandhygien skrattar åt skandinaviska uppvärmningar med sin exemplariska struktur och kollektivism. Alan Ballan imponerades av några tu. Jag var en av dom. Hans ögon talade så till mig i Spegelsalen. Silvervallen visade då i augusti grön yta och ett historiskt murrigt inre. Här vilade anden från det förflutna och den gröna färgen på läktaren krackelerade och mellan träglipor höjdes doften av urin, ölrap och hemliga möten. Vi sa IP när vi talade om templet. Idrottsplatsen. Silvervallen. Den skulle komma att bli mitt andra hem. Jag växte upp en utspark därifrån. Jag debuterade under höstsäsongen 1965. Jag vilade min lekamen i vaggan av både begynnande idrottslig passion och barnvagn av dubbel vävplast och handtag av celluid. Det var mamma, mormor, farmor och farfar. Längs räcket där mot öster. Alltid. Min far var Knoll och Janne Norling var Tott och mellan dem rämnade en olympisk bronsmedaljör vid namn Lennart Eriksson alla tänkbara försvar i de västmanländska gärdsgårdsserierna. När sjuttiotalet fortfarande gick omkring i tygblöjor gjorde jag min första träning på lilla grusplanen jämte Väsbygatan. Kurt Jansson sprang med pomada i håret omkring och ledsagade ynglingar som trampade samma mark som Jockmocks-Jocke och Gulligullan gjort några år tidigare. IFK Salas emblem ståtade på overall av frotté. På vintern stod rinken i storm och snö och jag snörade mina bruna skridskor med väna och vana fingrar och pucken slog skönt som ett pistolskott mot sargen. Det fanns en tid då lås lämnades öppet för förtrolighet och eget ansvar. Vi fick löfte av den långe Ragnar att låna kula, spjut och toalett. Låna tid av evighet att fostra oss själva i ett spel som byggde på både lek och allvar. Som lovade glädje och eventuellt fyra och sextio i längdhopp om nu vinden låg i rygg och i livets riktning. Vi saxade över en och tjugo och en Zingo stod och väntade i ett fång maskrosor efter mållinjen efter de knappa fyra hundra meter den svarta kolstybben räckte och gav. När jag som ung man i pannband skänkte Stefan Ljung ett lång exakt boll på pannan och ett mål som betydde 7-2 mot Fagersta och som tillsammans med många andra gamänger och lirare tog oss upp i seriesystemet med mäster Hugo som befälhavare, stod åttiotalet i färd att skjuta skott mot ett decennium med fula cykelskor, axelvaddar och begynnande resa mot en annan tid med andra ideal. Som vi längtat. Jag föll i tårar när jag klev av planen i säsongens sista match då i september 1983. Jag föll i farstun av Silvervallens charm. Jag blev en av de första stora motståndarna att riva och beröva oss Silvervallen. Det var ett motstånd mer byggt på sentimentalitet och nostalgi än modernism och förnuft. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Man är som man är. Jag tänker mig se tiden an och inte låta mig berövas de minnen och upplevelser som bor i mitt hjärta och är fästa under mina ögonlock. Idag ses fästning resas för människor som ämnar vistas inomhus utomhus längs ålderdomens estrad. Där vårdcentral, rosenrabatt och duvor ryms i den egna innerfickan. Det där gör man som man vill med. Men det kan vara nytta med nöje att veta när silverthé och doppa ska intas i arla morgonstund, att bland stenar i myllan där under viskas namn som Palten, Bertil, Olle, Smygarn, Kaka, Peggy och i underjordiska gångar hörs och väsnas och sprakas i fossila rester av ett osannorligt dåligt högtalarsystem. Runes klirr med mynt i byxfickan och cymbalslag i vinden av lottring spökar och vändkorsen gnisslar ikapp med friktion där nattåg möter räls mot gamla auktionhallen till. Man kan riva gammalt och resa nytt. Men man kan inte göra historien ogjord. Domaren har blåst sin sista slutsignal. Men i ditt minne blåser vänskapens och gemenskapens vindar. Jag står i kö för en våning där på min älskade vänterkant. Där ska jag slå en tunnel till det förflutna. Herrseniorer 12 mar 2016 0kommentarer

HAIF vann på Tegelvallen

Idag lördag 12 mars skulle vi ha spelat vår första träningsmatch hemma på Lärkan. Vi hade bokat in Heby AIF som våra motståndare. Vi lägger in till Västmanlands fotbollsförbund i god tid om att vi ska spela träningsmatch. Vi får besked om att det finns inga domare kvar. Alla domare är bokade och har fördelats efter att klubbarna anmält att matcher ska spelas. Helt rätt förstås att domare fördelas i turordning men när man får matchtiderna väldigt sent från kommunen så blir det ett moment 22. Vi måste nog ta domarbristen på allvar och tänka till lite hur vi får fler som dömer våra matcher. Vi flyttar matchen till fredag kväll istället för utan domare så blir det ingen match. Men då är det ytterligare ett problem med en kvällsmatch och minusgrader. Lärkan blir halt. Ett välvilligt Heby AIF ställer upp med sitt Tegelvallen som av någon anledning inte är lika slirig. 170 åskådare kommer till ett kyligt träningsderby. Båda tränarna säger att resultatet inte betyder någonting men innerst inne så tror vi att både Tony och Henrik vill vinna den här matchen. Vinnarskallar är de trots att de aldrig skulle erkänna. Vi skriver inte så mycket om matchen som innehöll väldigt få målchanser. Det var en jämn historia och båda tränarna fick säkert kvitto på vad man skulle träna extra på fram till seriestarten. Passningsspelet sitter inte riktigt så där får Henrik fokusera tror vi. Idag ger vi ett extra plus till Jimmy Kakembo som gör en bra match. Det såg länge ut som att matchen skulle sluta mållös men med två minuter kvar på klockan lyckas HAIF avgöra och det slutar med hemmaseger 1-0. Sala FF väntar fortfarande på den första segern i år men vi har fyra chanser till på oss. En bortamatch kvar sen avslutar vi med tre matcher hemma på Lärkan innan Ytterhogdal kommer i premiären. Herrseniorer 12 mar 2016 0kommentarer

Peter Lund - Sala FF som samhällsbyggare

Idag heter vår gästkrönikör Peter Lund. Kommundirektör i Enköping. Peter bor i Sala och har spelat fotboll i Sala FF. Han tillhörde det framgångsrika 73-orna i Sala FF som var ett av Sveriges bästa lag i sin åldersgrupp. Det finns många som säger att Peter skulle gått långt som fotbollspelare om han gått till en storklubb. Men dirre i Enköping är också ok. Här har ni Peter Lunds tänkvärda krönika Fotboll går ut på att vinna. Att göra fler mål än motståndarlaget. Det är ganska enkelt. På de stora arenorna är det viktigt att det finns vinnare. Det är också viktigt att det finns stjärnor. Oavsett om de heter Ibrahimovic, Messi eller Schelin skapar de ett intresse. Något för barn och ungdomar att drömma om, något att se upp till och något att vilja vara. Utan spets och stjärnor skulle en viktig ingrediens saknas. Men fotboll är något mycket större än Champions leauge, la Liga och VM. Fotboll är världens största sport. Utan tvekan! Fotboll kan utövas av alla. Eliten behövs. Men det är bredden som är det fascinerande. Det är alla hundratals små killar och tjejer som dragit på sig FF:tröjan som är det stora. Bredden snarare än spetsen är därför det stora även med Sala FF. Om man skulle mäta föreningens framgång i form av divisionstillhörighet sedan bildandet i början av 70-talet skulle resultatet vara blygsamt. Att aldrig ha spelat högre än division tre är inget imponerande resultat. Inte heller damerna har nått någon högre nivå. Men är det viktigt? Har det en avgörande betydelse? Nej, det finns andra värden som är viktigare. Det finns ett annat sätt att resonera omkring en förenings framgång. Det handlar om hur många ungdomar man har aktiverat och därigenom gett en meningsfull sysselsättning under uppväxtåren. Att vara med i en förening handlar om att finnas i ett sammanhang, att vara en bra kamrat, att ta ansvar, att dela med sig, att lära sig att samarbeta och så mycket mer. I föreningen lär man sig att vara ödmjuk i framgång. Man lär sig att vara sansad i motång. Du lär dig etik och moral. Du fostras till att bli en god samhällsmedborgare. Fotbollen förenar och utvecklar. Här kan människor från olika kulturer och länder förenas. Sverige står inför stora utmaningar och än större möjligheter i integrationsfrågan. Föreningslivet är här en nyckel till framgång. Den fostrande aspekten av föreningslivet betyder mer för samhället än enskilda framgångar. Jag tror att 2016 blir ett historiskt år för Sala FF när man vinner division tre och för första gången får spela i division två. (vet att det gamla division tre från 1984 var ”ännu” högre) Det skulle vara roligt om så blev fallet och självklart är det en målsättning som ska finnas. Framgång för lokala herr- och damlag kan också skapa ett intresse hos barn och ungdomar. Man behöver inte spela på Friends, Old Trafford eller Santiago Bernabeu för att bli en förebild. För ett barn kan förebilden heta Jacke, Ralle eller Filip och vara stjärna på Lärkans konstgräsplan. Dessa förebilder är viktiga. De är viktiga för att skapa det breda intresse som är en framgångsfaktor för fotbollen. Sala FF bygger tillsammans med andra föreningar framtiden. Det är stort. Därför får spetsen aldrig konkurrera ut bredden. Bara en kan bli Ronaldo. Men alla kan bli fungerande samhällsmedborgare. Alla får inte samma chans i livet. Men föreningslivet ökar förutsättningarna för alla. Ungdomsledarna är därför mina hjältar. Oavlönat ägnar de timmar, veckor och år för att göra något gott. Något gott för enskilda individer och något gott för samhället. Alla ungdomsledares gemensamma insatser är värd många gånger mer än Zlatans alla guldbollar. Jag vet inte hur de skulle kunna uppmärksammas och belönas på ett bättre sätt. Det skulle de vara värda. Mer än värda! Jag tror att de finner sin inspiration genom att få vara med och göra skillnad. För skillnad gör de. Stor skillnad! Direkt för enskilda individer och därmed indirekt för samhället. De bidrar till att skapa ett bättre samhälle. På det här sättet har Sala FF sedan början av 70-talet bidragit till att skapa ett bättre samhälle. Så när jag ser på Sala FF så ser jag inte en förening som aldrig nått toppen. Jag ser istället en viktig aktör för ett bättre samhälle. Då känner jag stolthet och glädje för en förening som jag varit en del av under så många år. För vissa har fotbollen varit räddningen. För andra bara den där extra lilla kryddan. Så oavsett serieseger eller inte kommer Sala FF:s betydelse som samhällsbyggare vara oförändrat stort. Herrseniorer 10 mar 2016 0kommentarer

Visa fler nyheter