Urban Ekström - Passion för fotboll

Han kallas ofta för Mr Sala FF och har gjort så många matcher i klubben att det med största sannolikhet aldrig blir någon som kommer upp i så många. Vi vet att dagens krönikör är trött på det där snacket om meste SFFare. Urban Ekström vill nog helst ha en låg profil runt sin egen person. Ubbe berättar om passionen för fotbollen och hur snabbt passionen kan försvinna när det händer tråkigheter. Här kommer Ubbes krönika Fotboll för mig handlar till mycket stor del om passion och min passion för fotboll har alltid varit djup och innerlig, främst när det handlar om att träna och att spela matcher. Däremot har jag aldrig riktigt fastnat för att se på fotboll live. Det kan ju tyckas märkligt med tanke på att jag mer eller mindre levt fotboll i nästan 40 år – eller så är det just därför. Jag har under alla år endast mäktat med att se två allsvenska matcher live, en handfull landskamper samt ett par matcher utomlands. På tv har jag däremot alltid sett och ser mycket fotboll. Uppväxt med Tipsextra på lördagseftermiddagarna som så många andra. Fastnaglad i soffan med farsan och bröderna samtidigt som morsan servade världens godaste hembakade kanelbullar – hon gör dem fortfarande och de är ännu oslagbara, omtalade och av absolut världsklass. Farsan har lämnat oss, men finns ändå alltid med. Precis som han alltid var med och såg i stort sett alla matcher jag spelade. De matcher han missade var väl egentligen bara då vi var på fotbollsturnén i Ryssland 1989 - man får ha överseende med det. Jag hann inte tacka honom för allt stöd vilket kan göra mig både ledsen och förbannad. Han var verkligen värd det! Så även morsan! Både farsan och morsan var dessutom väldigt aktiva i SFF under mina pojklagsår då de jobbade i klubbens föräldraförening där de bland annat var med och startade upp Julcupen. Det gjordes till och med ett stort reportage om oss i Sala Allehanda någon gång på 80-talet, med rubriken ”Familjen fotboll” eller något liknande. Farsan var tränare för storebrorsans lag, lillbrorsan lirade med P-74, både morsan och farsan i föräldraföreningen och så jag i P-70. Det var fotboll dygnet runt och året om, så visst var rubriken relevant. Jag kan skratta åt det där reportaget när jag tänker på det idag, men det var förbannat pinsamt där och då. Kompisarna tyckte däremot att det var roligt och lät mig givetvis höra ett och annat och de lär väl ta upp det nu igen, men man får bjuda på det. Reportaget visade ändå tydligt på en sak hos oss i villan hemma på Klövervägen – här fanns passionen för fotboll i allmänhet och för Sala FF i synnerhet. Vem gjorde förresten reportaget? Hasse Godén? Bolle kanske? Vilka var det egentligen som skrev i tidningen på den tiden? – man får kolla med Bergwall… Min passion har även hunnit med att få sig rejäla törnar och till och med näst intill dött ut. Sommaren 2011 frågade Tony Mattsson, dåvarande tränaren för A-laget, mig, Micke Andersson och Jonas ”Dala” Dahlqvist om vi ville vara med och fylla upp träningarna under sommaren då det var lite ont om folk. Självklart gjorde vi det – vi älskade ju fotboll alla tre och det passionerat. Något senare samma år slets så plötsligt min passion för fotboll sönder och samman och i ärlighetens namn ville jag inte mycket annat med livet heller. Jag blev uppringd tidigt en morgon och fick beskedet att min närmsta vän Dala avlidit i en trafikolycka. Livet rasade. Efter hand kämpade jag mig tillbaka till fotbollen men den där passionen och elden som brunnit i mig under alla år ville inte riktigt tända igen. Det blev inledningsvis ett styrelseuppdrag och sedan ett par år som assisterande tränare tillsammans med Micke Andersson. Vi hade fantastiskt roligt och det var en ynnest att tillhöra den kompetenta och på alla sätt fantastiska ledarstaben och spelargruppen. I efterhand och med lite perspektiv har jag förstått, och tyvärr kunnat konstatera, att passionen för fotboll tyvärr inte riktigt funnits där till 100 % sedan den där olycksnatten, men däremot fanns en stark känsla av tillhörighet, värme, vänskap och glädje att vara en del av vårt sammanhang med allt vad det innebar. I slutet på augusti förra året orkade jag äntligen åka och besöka Dalas grav för första gången sedan begravningen. Jag har helt enkelt inte mäktat med det tidigare. Saknaden är fortfarande gränslös och på alla plan och jag vet att Dala fattas och är djupt saknad av väldigt många med mig. Det blev en jobbig timme sittandes på stenmuren framför graven ute i Kila, men det var samtidigt bland det skönaste jag gjort. Kanske kan det ha varit starten på att även hitta tillbaka till glädjen och passionen för fotboll igen – jag hoppas verkligen det. Varför blev du kvar i Sala FF? Jag får fortfarande den frågan trots att det är många år sedan jag la mina Copa Mundial på hyllan. Jag brukar svara lite slentrianmässigt att det var mina egna beslut. End of discussion! Givetvis har jag analyserat själv och även diskuterat tillsammans med andra varför varken jag eller andra (med några få undantag) vandrat uppåt i seriesystemet – eller i vart fall gjort ett ärligt försök. Svaret skulle egentligen behöva innehålla ett antal fler parametrar för att spegla verkligheten än bara det slentrianmässiga. Det handlar om egna beslut, förutsättningar, tillhörighet, vägledning, föreningen, samhället, familj, sociala förutsättningar, etc, etc. Listan kan göras lång och infallsvinklarna oräkneliga och en procentuell fördelning mellan dessa parametrar är givetvis skiftande från individ till individ och olika vid olika tidpunkter i livet. Hur mina procent fördelas behåller jag för mig själv. Som sagt – end of discussion! Det jag med säkerhet vet, är att min passion för fotboll byggdes upp och grundlades under pojkåren och jag bugar mig djupt för allt jag fått uppleva i Sala FF och främst då under mina år som pojkspelare under fantastiska ledare och människor som Hans ”Strömstad” Johansson och Anders Lund. Kanske är det den tacksamhet jag känner till dessa ledare och föreningen som är den största anledningen till mina beslut att tacka nej till de erbjudanden jag fått från andra, både mindre och större, klubbar och som fått mig att fatta mina egna beslut att bli kvar i och leva ut min passion för fotboll i Sala FF. Urban "Ubbe" Ekström Herrseniorer 0kommentarer

Vi är fjärderankade av spelsajten

Vill du tjäna 5000:- så får du sätta 1000:-. Ja under förutsättning att vi vinner serien förstås Idag har oddsen kommit frå.n NordicBet som har spel ända ner i division 4. Favoriter är som väntat Ytterhogdal och vi är rankade fyra till ett odds på 5.00 De tror på Bollnäs fortfarande trots att stjärnan Dido lämnat och degraderade Avesta är också topprankade. Vi möter de lagen i de två första omgångarna, spännande. Här har ni oddsen på alla lagen i vår serie. Ytterhogdals IK 3.00 Avesta AIK 4.00 Bollnäs GIF FF 4.00 Sala FF 5.00 Korsnäs IF FK 8.00 Hofors AIF 14.50 Hille IF 14.50 IFK Mora FK 30.00 Iggesunds IK 30.00 Strands IF 35.00 Dala Järna IK 35.00 Rengsjö SK 50.00 Herrseniorer 0kommentarer

Benny Törnqvist - Röd remsa med vit text

OBS! Tänk på fotbollsgymnasiet! Så stod det på min skolbänk utstansad i en gammal DYMO-maskin redan i fjärde klass under min skoltid i Västerås. Jag ser den framför mig än idag. Röd remsa med vit text. Följaktligen har fotbollen sedan dess varit en röd tråd genom mitt 46-åriga liv. Både som spelare under 37 år och de senaste åren även som ledare. Fotbollen har betytt så oerhört mycket för mig och format mig som människa. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig hade fått tillfälle att göra om jag inte tillhört en idrottsförening. Det började med glädjen att vara med kompisar redan på gräsplätten i bostadsområdet i Västerås. Turen att vara i laget som hade målstolparna lite tätare (trädstammar i skogsdungen) gjorde att man kände sig som en vinnare redan från start då det blev betydligt svårare att göra mål där. Jag växte upp i ett förortsområde i utkanten av Västerås med ganska tuff miljö och hade inga tankar överhuvudtaget på att studera vidare eller resa utomlands. Varifrån idéen på fotbollsgymnasiet kom vet jag inte, för jag visste inte vad en gymnasieutbildning var för något. Ingen av mina tre äldre bröder hade nämligen tagit studenten. Men på något sätt så måste jag fått höra att man kunde studera samtidigt som man fick spela fotboll under skoltiden. Nästan som ett fotbollsproffs. Jag tillbringade åtskilliga timmar på Råby IP´s idrottsplats bara för att jag tyckte det var kul att se bollen stå som en strut i målnätet. Ofta tillsammans med pappa som matade inlägg och serverade boll efter boll. Jag minns speciellt en kväll när vi hade klättrat över staketet, jag och pappa, när idrottsplatsen egentligen var stängd. Det var nämligen fredag och avslutning i högstadiet, och jag gick ut 9:e klass. Då kom det ett gäng ungdomar utanför och jag hörde dom säga ”Hur kan ma vara där inne och spela fotboll en sån här kväll?” Ja, det kan man undra. Men det enkla svaret är att det var det jag tyckte var kul och mitt största intresse. Så, varför inte? Fotbollen har gett mig mina grundvärderingar när det gäller hur man är mot varandra, acceptans för olikheter och mitt sociala nätverk. I ett lag är det viktigt att man respekterar varandra och lär sig samarbeta med andra. Det var inom fotbollen jag lärde mig att man duschar efter fysisk aktivitet, vad en deodorant är, bli en självständig person som tar hand om mina saker, packar väskan och håller koll på tider. Fotbollsrörelsen har fostrat mig minst lika mycket som mina föräldrar. Har du försökt sova någon gång på en luftmadrass tillsammans med 23 andra killar i ett trångt klassrum och någon har ätit något som man inte bör äta när man är på cup eller träningsläger med sitt lag? Det lärde mig att ha både öronproppar och näsklämma på packningslistan inför kommande turneringar…. En av höjdpunkterna för mig under året är Sala FF´s veterancup på nyårsafton. Nyårsafton är helig så länge jag kan spela och blir uttagen till Sala FF´s veteranlag. Att åka bort över nyårsafton finns inte, nyårsaktiviteter i min familj planeras utifrån hur spelschemat ser ut. I omklädningsrummet blir det samma gliringar mellan motståndare och lagkamrater som för 17 år sedan. Det enda som skiljer sig åt är några kilon mer per person. Som jag nämnde tidigare så har jag fått uppleva så mycket roliga platser, historier i och runt fotbollen så det skulle räcka till många krönikor. Det bästa 1:april skämt jag någonsin upplevt är under ett träningsläger i Holland under 80-talet med IFK Västerås. När man är på träningsläger befinner man sig i en bubbla som innebär träning-mat-vila-träning-mat-vila och så värst alert i hjärnan är man inte och att ha koll på dagar och datum finns liksom inte. Detta år infann sig 1:april under lägret och ledarstaben meddelade att ”Imorgon tar vi träningsledigt och åker till det stora kända ölbryggeriet i närheten av träningsanläggningen. Vi kommer att få köpa med oss öl till mycket rabatterat pris. Vi samlas i bussen prick kl 8.00 för de som vill följa med”. Jag har aldrig före eller efter detta speciella tillfälle varit med i en spelarbuss där ALLA är i tid och sitter tysta och glada på sina platser. Klockan 8.01 kliver hela ledarstaben in i bussen, lyfter micken och säger i en stämma. ”April April din dumma sill”. Hahahaha, rena lynchstämningen i bussen när det gick upp för alla spelare vad det var för dag. Det var inga glada fotbollskillar som efter att först vägrat att acceptera att det bara var ett skämt, klev ur bussen för att gå in och byta om för ett fyspass istället…. Jag fick även möjlighet att resatill Sovjetunionen under det sena 80-talet. Med IFK Västerås som jag då spelade för mötte vi helt otroligt skickliga ryska fotbollsspelare som kunde spela i ett rasande tempo med bibehållen teknik. Vi fick dessutom spela inför flera tusen åskådare istället för ett par hundra på Arosvallen i Västerås. Varje kväll efter aktiviteter var det kabaré på hotellet och Lambada dansades friskt på dansgolven, varje kväll. Ryska damer kom och slickade mig i öronen, men jag fattade aldrig, ung och oerfaren som jag var, vad de var ute efter. ”Låt mig vara, jag är här för att spela fotboll”. Jag flyttade så småningom till Sala 1994 och började spela för Sala FF. Jag blev väl mottagen direkt och har genom Sala FF och fotbollen i staden fått ett socialt nätverk och umgänge i Sala. Om jag inte hade haft fotbollen skulle det blivit betydligt svårare och tagit mig mycket längre tid att skaffa vänner och bekanta. Jag hoppas i djupet av mitt hjärta att i dessa tider med människor på flykt och andra utanförskap. Oavsett ålder, ursprung, samhällsklass, åsikt eller läggning att dessa personer också får samma möjlighet som jag fick att skaffa mig nya vänner och därigenom få en bra språngbräda in i samhället genom fotbollen. Det börjar komma ikapp mig mer och med ålderns rätt hur viktigt det är för mig att fotboll ska vara glädje och ej prestation. Jag hoppas att jag har lyckats ge det vidare till mina två barn. Naturligtvis vill man räkna mål och resultat, det är ju det fotboll går ut på och är en grundregel, men det får aldrig ta överhanden när vi pratar om utövande i de lägre divisionerna eller ungdomsfotboll där det sociala och kärleken för sporten enligt mig är betydligt viktigare. Bland det bästa jag vet när jag får tillfälle är att bara åka ut till en IP i exempelvis Linköping, Leksand eller Falerum och se på en träning med de minsta ungdomarna, se glädjen och tankarna på annat än fotboll. ”Oj, titta pappa, en maskros” eller helt lag som stannar till mitt under en match och tittar på ett tåg som swischar förbi strax bredvid planen. Helt underbart. Där har vi framtidens människor som ska vara tillfreds med sig själva, vara självständiga individer, våga ta plats och leda oss in i ett framtida bra och jämställt samhälle. Jag tror på den svenska folkhemsidrotten och fostran av ungdomar där man inte bara tänker på resultat. Må gladaste hen vinna! PS. Jag gick på fotbollsgymnasiet till slut. / Benny Törnqvist Herrseniorer 0kommentarer

Visa fler nyheter